Together med Matilda Roos – kampen mot anorexi

”Jag har sedan jag kan minnas känt att livet är övermäktigt. Redan under lektioner i lågstadiet behövde jag ”ta luft”, som jag sa vid de få tillfällen någon undrade vart jag tog vägen, för att få några minuter för mig själv på en sten i skogen. Jag fick inte ordning på tankarna och jag behövde sortera dem”

—

Klockan är snart 06:00. Det är väl en acceptabel tid för att äta frukost, eller? Jag har legat vaken sedan 03:30 och det hugger i magen, bröstet och leder. Jag bestämmer mig för att kliva upp. Det är dags för den rutinmässiga granskningen framför badrumsspegeln. Det är den som avgör hur, och om, jag får äta min frukost. Jag blev godkänd idag. Jag lägger upp min yoghurt i min favoritskål. Ägget kokar. Doften av kaffe sprider sig i lägenheten. Sekunder av eufori. Du förtjänar det här. Jag blir yr och synen dimmig. Jag måste sätta mig ned på köksgolvet, bara en stund. Jag är tillbaka. Jag sneglar mot den förseglade burken med nötter. Några nötter på yoghurten är väl okej? Jag adderar en skopa. Ångrar mig. Vad håller du på med? Går fram och tillbaka i lägenheten. Ta nötterna du, men då måste du springa längre senare idag. Det vet du. Jag skyfflar bort nötterna i diskon. 

Jag blev senare inskriven på heldygnsvård för grav anorexi.

Det var så det stod i min journal, men jag kunde inte själv ta de orden i min mun. Jag har fortfarande svårt att förstå att det var så det var. Du? Nej, du behöver inte hjälp. Det har skett ett misstag. Jag föll rakt ned i ett okänt mörkt hål, i händerna hos människor jag aldrig tidigare träffat. De ljuger för dig, förstår du inte det? Det var numera svårt att skilja på ätstörningens röst och min egen. Kom tillbaka till mig, där det är tryggt. Men jag ville inte tillbaka, även om det många stunder kändes så. Den trygghet som ätstörningen gav mig var inte riktig. Trygghet är inte synonymt med självplågeri, och det visste jag ju, egentligen. Istället blev det så småningom läkarnas lugnande röster och fåtöljen med skrivblocket som kändes tryggt. 

Jag har sedan jag kan minnas känt att livet är övermäktigt.

Redan under lektioner i lågstadiet behövde jag ”ta luft”, som jag sa vid de få tillfällen någon undrade vart jag tog vägen, för att få några minuter för mig själv på en sten i skogen. Jag fick inte ordning på tankarna och jag behövde sortera dem. I gymnasiet hände det att jag stannade hemma, trots att jag alltid tyckt om skolan och tagit den på allvar, enbart för att slippa möta någon. Jag ansågs nog som en glad och ganska ångestfri person. Ibland var jag det, men många dagar var det skådespel. Skådespelet var mestadels för mig själv. Ätstörningen blev min största trygghet och min största mobbare.

Ätstörningen tvingade mig att sluta med det jag älskar att göra och isolera mig från de människor jag älskar.

Den tvingade mig att ljuga, skada mig själv och att krympa. För en grubblare som jag var det ganska skönt att inte längre behöva känna känslor på riktigt. Jag behövde inte längre fly till en sten i skogen för att reda ut tankar. Var ätstörningen nöjd? Då var allt bra, intakt. Det var det enda som verkligen var viktigt. Likt en destruktiv kärleksrelation förstod jag att jag var tvungen att bryta mig loss från detta monster som ständigt satt på min axel och dikterade över mig. Det monster som stundtals kändes som en vän, men som egentligen ville ta död på mig. 

Under en av mina många sömnlösa nätter på heldygnsvården fastnade jag i en Flashback-tråd om ätstörningar. Ja, man hamnar ju alltid på där på något vänster. ”Är kvinnor med anorexi oftast egocentriska/egoistiska?” löd frågeställningen från trådstartaren. Jag kunde inte slita mig från läsningen och försökte med all kraft tolka svaren som att de inte handlade om mig. För de kan de ju inte göra, eller? Jag skulle inte önska min värsta fiende en ätstörning (eller det kanske är precis det jag skulle), och jag hade gjort vad som helst för att slippa leva med det. Jag somnade strax efter att jag läst: ”Tjejer med anorexia är utseendefixerade och uppmärksamhetssökande”. Det fick räcka där, kände jag. Läser jag vidare kanske det blir en sanning. Vem tror på det som skrivs på Flashback ändå? 

Jag är inte längre på väg att dö.

Numera väljer jag livet, varje dag. Inombords är kampen fortfarande kraftig, ibland kraftigare än under min ‘sjukaste’ tid. I takt med att mina kognitiva funktioner återställts har jag reflekterat över de många problematiska, och skadliga, uppfattningar om ätstörningar som jag mött. Uppfattningar som blir som synligast i sammanhang med människor som själva saknar egen erfarenhet, men även inom vården. 

Människan har ett behov av att förenkla det som känns för obegripligt och mörkt att förstå.

Det är så vi överlever. Att någon frivilligt (läs: ofrivilligt) väljer att svälta sig själv måste därför grunda sig i ett extremt begär av att vara smal. Att uppnå ett ideal. Att bevisa något för omgivningen. Det är den enklaste slutsatsen att dra. Om jag fick en slant för alla de gånger någon sagt: “Det är inte vackert att vara så smal”, eller: “Men du var ju så fin förut”, hade vardagen med sjukpenning inte varit lika svårhanterlig. Jag gömde mig i alldeles för stora kläder. Skämdes när jag skulle handla mat på Coop. Protesterade när spontana bilder skulle tas. Jag isolerade mig för att slippa synas. Det fanns inget som jag fann vackert med min spegelbild, tvärtom. Jag äcklades och vantrivdes, men jag var tvungen att fortsätta. Det var det ätstörningen skrek åt mig, för att bedöva mig från ångesten över att existera.

Ångesten över att jag inte kunde hantera mitt jobb som lärare, att jag kände mig otillräcklig i min relation, att jag inte var en den dotter och vän som jag egentligen ville vara, blev plötsligt mindre stark när jag samtidigt svälte mig själv. Mitt behov av att ständigt prestera i sociala sammanhang, trots att ingen begärt detta från mig, blev mer och mer oviktigt i takt med att jag hade ett tydligt och konkret mål; att beröva min egen hälsa. Att då bli behandlad utifrån en grundsyn om anorexi som en sjukdom enkom grundad i en vilja av att “vara smal”, blev ohjälpsamt. Förminskande. Fel. Att inte äta, äta för mycket, träna för hårt, kräkas upp maten, svälta sig själv (listan är lång), är inte sjukdomen. Det är symptom, konsekvenser, av något större. Det går självklart inte att förneka samtidens kroppshets och skönhetsideal som en  drivande faktor, men det i sig är inte sjukdomen. Jag önskar att denna insikt var större inom vården, och jag tror att jag hade varit mer befriad från sjukdomen än vad jag kan säga att jag är idag, om så vore fallet. 

Anorexia är alltså inte en sjukdom som egentligen bottnar i ätproblematik eller en överdriven fixering av kropp och vikt.

Det är snarare en hanteringsmekanism för att undvika/dämpa känslor av ångest, otillräcklighet, obearbetade trauman, med mera. Sjukdomen ger vardagen ett syfte när livet i övrigt känns ohanterbart eller meningslöst. Jag vet att jag är långt ifrån ensam i min önskan om att denna insikt var större inom vården och hos omvärlden.

”En vardag som handlar om att besegra en ätstörning, oavsett om du lyckas eller inte, är alltid en bättre vardag än den där ätstörningen besegrar dig”

Tänk om jag skulle kunna krama om tjejen på stenen i skogen som behövde ta luft. Jag hade velat lugna henne och prata med henne. Inte för säga att allt kommer bli bra, för allt blir inte alltid bra. Jag skulle nog kunna leva ett drägligt liv med min ätstörning närvarande, men inte mer än så. Livet med en ätstörning innebär ett liv utan riktiga känslor. En vardag med samvetskval och tillgjorda skratt. Det är inte så jag vill att mitt liv ska se ut. Lika säker som jag är på att det finns stora brister och kunskapsluckor inom ätstörningsvården är jag säker på att det var mitt viktigaste beslut i livet att ta emot hjälp. Det är ett beslut jag fortfarande tar varje dag, flera gånger om dagen. En vardag som handlar om att besegra en ätstörning, oavsett om du lyckas eller inte, är alltid en bättre vardag än den där ätstörningen besegrar dig.

Tack Matilda för din starka delning och för att du inspirerar. Heja dig!

Behöver du någon att prata med, sök hjälp på https://www.friskfri.se

Som drabbad eller närstående kan du delta i vårdrapportsenkäten för 2026 och hjälp Frisk & Fri att påverka för en bättre ätstörningsvård.