Together med Louise Lind om att bestämma sig för att bli nykter.

STOCKHOLM Mars 2024

Louise Lind om att ha varit nykter i 546 dagar.

Att bestämma sig för att vara nykter och dagarna efter det.

Ping. Min mobil lyser upp för att tala om att jag nu varit nykter i 546 dagar.
546…
Imorgon når jag min nästa milstolpe – 18 månader. 1 och ett halvt år.

Jag tänker tillbaka på en ung Louise. En som ofta fick höra ”Louise, du är så jävla rolig när du dricker.” En käftsmäll förklädd till komplimang. Rolig. När du dricker. Ungefär som att säga ”fan vad snygg du är i smink.” Det skaver liksom lite att säga tack. 
Jag var 13 år första gången jag drack alkohol. Det var en varm försommardag i slutet av april. Valborgsmässoafton. En tradition som syftar till att välkomna våren, helst genom att supa sig själv redlös för första gången. 

På dagen fick jag följa med min bästa kompis o hennes pappa i hans båt över sundet till Helsingör för att köpa öl. Han lovade oss ett flak på två villkor.
1. Vi fick inte berätta för någon var vi fått det ifrån, och 2. Vi var tvungna att transportera hem flaket från hamnen helt på egen hand. Han skulle nämligen stanna kvar där, i hans lilla båt. 

Vi turades om att konka på de satans flaket hela vägen hem till henne, över motorvägen och de gula rapsfälten… 4,4 km för att vara exakt. Tänk vad lite ungdomlig dumhet och kämpaglöd kan göra. 
När vi tillslut hade bytt av varandra för sista gången, och med andan i halsen satte nyckeln i ytterdörren, dröjde det inte länge fören vi öppnade den första ölen. I det lilla flickrummet med väggar täckta av en ung Darin satt två barn med varsin öl i handen. Vi fnittrade så mycket att de bubblade kolsyra upp i näsan. Hon tyckte de smakade gammal strumpa. Jag låtsades hålla med. Men faktiskt brydde jag mig inte ett dugg om vad de smakade. Värmen som spred sig i min kropp tystade mina smaklökar och mina ängsliga tankar tog fikapaus.

Mitt missbruk föddes där och då. En vänskap mellan mig och alkohol som kom att vara i hela 17 år.Vänskapen växte sig starkare och starkare för varje år som gick. I början fick den bara vara med på hemmafester, men snart hittade jag sätt att smuggla in den lite överallt. På filmkvällar, utflykter, släktmiddagar, luncher, biobesök. Soliga dagar, regniga dagar, ensamma dagar. 

Till slut hade vänskapen växts sig så pass stark att jag inte längre visste vem jag var utan den. Vid det här laget hade jag också förstått att min kära vän egentligen var en fiende. Jag visste att vår resa behövde få ett slut en vacker dag. Naivt nog hade jag en stark inre tro att vi skulle växa ifrån varandra med åldern. Per automatik skulle vi säga farväl till varandra. Om inte när jag blir vuxen och har ett ordentligt jobb, så åtminstone helt säkert den dagen jag blir mamma, tänkte jag. Mm… Helt säkert då. När mitt liv inte bara handlar om mig.

Jag litade blint på att missbruk skulle släppa min hand den dagen jag höll någon annans.
Men när dagen kom fann jag mig sitta i passagerarsätet av en bucklig bil. Missbruk satt vid ratten och i backspegeln kunde jag se alla avfarter vi missat, alla fartskyltar och stoppskyltar vi ignorerat. Det kändes som en möjlighet att ens sakta in.

Så när stupet uppenbarade sig där framför oss var det frestande att ta missbruk i handen, höja volymen och likt Thelma och Louise sväva ut över klippkanten. I samma sekund som jag knäppte lös säkerhetsbältet tog jag en sista titt i backspegeln och såg mina barn sitta i baksätet. Mina älskade barn. Likgiltigheten som hade ockuperat mitt omdöme förvandlades till den råaste ångesten jag någonsin upplevt. En ångest som gav min överlevnadsinstinkt kraft att dra i handbromsen precis i tid, och när dammröken hade lagts sig utanför blev allt tyst. Där satt jag i stillheten med ett rusande hjärta och blickade ut över den nattsvarta framtiden. Det var dags att vända om.

Det har nu gått 546 dagar sedan jag tog över ratten och lämnade missbruk vid vägens ände. För att hitta tillbaka har jag tvingats köra igenom allt bråte. Jag har tvingats följa varje hastighetsbegränsning och tålmodigt väntat vid varje stoppskylt. När jag lämnat bilen på verkstaden har det kostat dyrt i både tårar och dåligt samvete.

Till slut var jag tillbaka i korsningen där allting började och nu har jag valt en helt annan väg. En väg som visserligen är stöpt av samma traditioner, samma sol och samma moln. Men genom min vindruta ser allting annorlunda ut. Som att se om en film man inte sett på flera år. Samma innebörd, men en helt annan upplevelse. 

Jag är en bra bit in på den nya vägen och jag har aldrig någonsin varit så stolt över min bucklig bil. Visst händer det att jag blir osäker ibland och får plocka upp både karta och kompass. Men faktiskt blir skyltarna mer och mer tydliga för var dag som går. Särskilt tydligt är det, att alkohol inte alls låg bakom alla mina bra egenskaper. Mitt mod, min ärlighet, min humor. Visst ja, min humor, de var ju de jag skulle berätta. Häromdagen fick jag en komplimang av en kollega.

Han sa ”Louise, du är så jävla rolig.” Punkt. 

Om han bara visste vad den punkten betyder för mig…

Tillägnad min bästa vän Hanna och mina medsystrar från Heja livet, som med villkorslös kärlek och värme gett mig trygghet längs vägen <3