Together med Lilian Botvalde om resan med Alopecia

Jag tappade håret – och hittade mig själv.

Jag tappade mitt hår, men det var inte det som förändrade mitt liv. Utan frågan som växte fram efteråt.

Jag var 18 år när frisören hittade en kal fläck i nacken. Stress? frågade hon. Sista året på gymnasiet, livet låg framför mig som ett oskrivet blad. Men min kropp valde en annan väg. Fläcken växte, fler dök upp. Läkarna sa alopecia – en autoimmun sjukdom där kroppen stöter bort sitt eget hår.

Det var början på en resa jag inte valt. För varje hårstrå och ögonfrans jag tappade, tappade jag också fotfästet. Jag grät, gömde mig, kämpade mot skammen och ensamheten. Fick tillslut en peruk med vackra hollywoodlockar. Jag älskade den. Lärde mig trixa, dölja, hålla ihop. Livet kändes roligt igen och jag kände mig fin för första gången på länge. Men jag kände mig också begränsad. Vågade inte lämna hemmet utan peruk. Slutade bada på somrarna. Tillslut var det inte längre jag som bestämde. Det var något annat.

En fråga växte sig större: Vem är jag – om jag slutar försöka vara den jag tror att jag borde vara? För det handlar inte bara om hår. Det handlar om något mycket större. Om hur jag såg på och pratade med mig själv. Hur jag lät andra avgöra mitt värde. Hur jag kämpade för att passa in i en mall som aldrig var min från början.

Jag var trött. Trött på att vara till lags, trött på att gömma mig, trött på förväntningarna om hur jag borde se ut. Och någon gång där – mitt i sorgen och ilskan – kom en annan röst. En mjukare. Den sa: ”Tänk om du är okej, precis som du är? Utan filter, utan hår, utan fasad.

”Jag är inte mina ögonfransar. Inte mitt svall, inte mina prestationer, inte min fasad. Jag är jag – no hair, don’t care!”

Då började något att skifta i mig. Jag började lyssna inåt. Inte på normen, inte på reklamen, inte på jämförelserna – utan på mig. På vem jag ville vara. Hur jag ville leva. Vad som fick mig att känna mig fri. Det väckte också en ilska. Varför ska jag anpassa mig och begränsa mitt liv?

En dag tog jag av mig peruken. Inte för att det är något fel på peruk, inte för att göra ett statement. Inte för att vara modig. Utan för att jag inte orkade leva ett liv som inte var mitt. Och vet du? Världen gick inte under. Människor såg mig – på riktigt. Jag behövde inte vara perfekt, inte tillrättalagd, inte välpolerad. Jag blev fri. Fri att välja om jag vill gå kal eller bära peruk om jag känner för det. Valet är mitt.

Jag tappade håret, men hittade hem. Hem till en snällare plats i mig där jag inte längre ber om ursäkt för den jag är. Där jag lyssnar inåt, inte utåt. Där jag vågar leva livet på sitt sätt, trots att det krockar med förväntningar och normer.

Vi behöver prata mer om den där rösten inuti och utanför. Den som inte alltid är så snäll. Vad säger den? Att vi inte har rätt kropp, rätt jobb eller rätt yta. Jag tror inte på det längre. Jag tror att vi duger här och nu. Med alla våra skavanker och fel. Att vår styrka sitter i allt vi varit med om. I

modet att fortsätta. I sårbarheten.

Jag är inte mina ögonfransar. Inte mitt svall, inte mina prestationer, inte min fasad. Jag är jag – no hair, don’t care!