Together med Jenny Falk - Vem bestämmer ditt värde? - Heja Livet

Together med Jenny Falk – Vem bestämmer ditt värde?

September 2024

En krönika av Jenny Falk om självkänsla, egenvärde och vägen mot att våga stå upp för sig själv. Om att inte längre låta andras åsikter definiera vem man är, utan istället hitta en inre styrka i att acceptera och värdera sig själv, precis så som man är.

Varning – Texten innehåller referenser till tvångsvård och ofiltrerade tankar om självkänsla och värde. Ja, och kanske också en överdos av ursäkter för att jag är för… ja, vad du vill egentligen. Påträngande? Ursäktande? Lite för mycket?

Det finns många sätt att definiera självkänsla, men en vanlig formulering lyder ungefär så här: ”Den uppfattning av värde som en människa känner inför sig själv.” Ett värde. Men det är inte helt enkelt att för alla att känna ett värde inför sig själv. Jag vet inte ens om jag vet hur det känns. I stället definierar jag mitt värde utifrån min föreställning om andras åsikter om mig.

Jag formar mig efter vad jag tror är andras förväntningar för att bli omtyckt. Som en kameleont vill jag passa in i den miljö jag befinner mig just precis i det ögonblicket. Får jag positiv återkoppling på hur jag är blir det bekräftelse på att jag har lyckats. Jag kan bli omtyckt. Men när återkopplingen uteblir? Då kommer tvivlen. Den största triggen för mig är när jag skickar ett textmeddelande och aldrig får något svar. Den tystnaden lämnar plats åt en skoningslös inre dialog om att jag gjort något som irriterat personen och inte bör störa personen mer. Jag rannsakar alla fel jag kan ha begått. Vartenda ord jag sagt blir en orsak till att någon nu aldrig vill ha med mig att göra. Att jag inte förtjänar människors sällskap. Och jag söker svar på varför? Vad gjorde jag för fel?

Jag börjar tro att jag förtjänar att behandlas på ett sätt jag egentligen inte tycker om. Att jag är värdelös. Jag ursäktar mig för allt och hoppas på att bli förlåten. För vad, egentligen? För att jag inte respekterar mig själv nog för att sätta gränser? För att jag aldrig anser mig vara nog?

Det är en destruktiv spiral. Den tär på både mig och mina relationer. Jag drar på mig offerkoftan och börjar lyssna på de föreställningar jag har om vad andra tycker om mig. Dessa föreställningar växer sig starkare och blir till min sanning. Till slut blir de hela min självkänsla.

Det som är viktigt att komma ihåg är att det var min upplevelse. Min sanning, men inte nödvändigtvis andras. Ingen sa rakt ut att de inte ville ha med mig att göra, att jag var en börda, att jag förstörde deras liv. Men i mitt huvud var det precis så. Ingenting någon sa kunde få mig att tro annorlunda.

Den här övertygelsen, född ur en brist på självkänsla, drev mig till vansinne. Ordagrant. Det var där jag kraschade och blev inlagd för tvångsvård. Att bli inlagd på psyket kändes som en bekräftelse på det jag redan trodde mig veta – att jag var en börda för världen. Lås in henne och släng nyckeln. Så tänkte jag. Jag förbjöd besök. Ville inte vara till besvär, samtidigt som varje cell i mig skrek efter närhet, efter någon som såg mig.

Många såg mig. Många trotsade min önskan att de borde fokusera på sig själva, istället för att höra av sig till mig. De hörde av sig, brydde sig, stannade kvar. Deras omtanke började sakta bryta igenom muren jag byggt upp. Det var som om deras närvaro tände en gnista i mig, något som påminde mig om att jag faktiskt hade ett värde. Även på botten.

Min missuppfattning är att jag alltid har trott att mitt värde låg i vad jag kunde göra för andra, i hur jag kunde passa in i deras mallar. Jag hade missat kärnan, att jag kanske har ett värde bara för att jag är. Bara för att jag finns till.

Nu står jag här, mitt i den där stora frågan om vad som gör mig lycklig. Jag har inte alla svar, långt ifrån. Jag kämpar varje dag med känslan att jag är en börda, men ibland… ibland vågar jag stå upp för mig själv. I små, obetydliga frågor. Och varje gång jag gör det, växer något inom mig. Det är som om varje gång jag säger nej eller drar en gräns, så tar jag tillbaka lite av mitt värde. Ett värde som inte är beroende av andras åsikter.

”Att sätta sitt eget värde i händerna på andra är som att ge bort kontrollen över sitt liv.”

Att sätta sitt eget värde i händerna på andra är som att ge bort kontrollen över sitt liv. Det har jag lärt mig nu. Och kanske är det dags att jag slutar be om ursäkt för den jag är. För vad jag känner. För min existens.

Jag har ett värde. Punkt.

/ Jenny Falk