Together med Ingrid Orsén om att bli änka och sorgbearbetning

Berätta lite om dig och ditt liv och hur du mötte Han

Jag växte upp i en kärleksfull familj. De första åren med en ensamstående mamma i Trollhättan och sedan med hennes sambo och mina systrar på de dalsländska markerna. Jag var aldrig något studiehuvud, tvärtom kämpade jag med skolan men jag klarade av studier ändå. Min dröm var att jobba med HR. Det var också kämpigt att min pappa är en fd alkoholist men idag har han fått kontroll och vi har en jättefin relation.

Det var under en konferens med en förening jag var aktiv i att jag träffade en man som var väldigt trevlig och engagerad. Efter konferensen letade han upp mig och vi bytte kontaktuppgifter. Rasmus hette han. Vi började prata varje dag, om allt mellan himmel och jord och kort därefter blev vi ett par. Vi flyttade ihop och efter några år bestämde vi oss för att flytta utomlands, till värmen, till havet och att lära känna ett annat land och en annan kultur på ett djupare plan. I den veva friade Rasmus till mig och sen flyttade vi till Malta. Vi levde lyckliga ihop. 

Rasmus hade byggt upp ett företag som började ta fart och jag hade ett jobb som kundtjänstagent på ett företag där jag även gjorde praktik på HR-avdelningen. Drömmen började ta form!

En dag skulle jag i väg på en första hjälpen utbildning då Rasmus hade vaknat extra tidigt och jobbade på sitt hemmakontor. Han hade ett bra flow så jag ville inte störa. Därför smög jag omkring och gjorde mig i ordning så tyst som möjligt. När det var dags att gå sa jag bara tyst “Hejdå”. 

Det blev det sista jag sa till honom. 

Du har upplevt något av det svåraste man kan gå igenom, att förlora din stora kärlek, vad hände med dig då?

Min värld rasade samman. Rasmus bortgång (hjärtattack i kombination med epilepsianfall) var sex dagar innan julafton. Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle behöva använda det jag lärt mig på första hjälpen utbildningen samma dag, i mitt eget hem.

De första två veckorna var jag som en säck potatis i mammas soffa, gick bara upp för mat, toa eller för att lägga mig i sängen. Efter två veckor åkte jag hem till Malta och vår familj åkte med. Jag behövde hjälp med de maltesiska myndigheterna och med hans företag. Därmed så var det inte bara hans död, sorgen, begravningen, att gå från att ha ett gemensamt hushåll till att leva ensam och behöva hantera allt själv, jobba heltid, men på allt det hantera hans företag med kunder, frilansare och myndighetskontakter.

Min resa genom sorgen fick mig att inse att jag inte var ensam, den tog hårt på alla andra också. När jag berättade för människor runt mig märkte jag att de lyssnade på mig på ett helt annat djup. Jag märkte att folk vill veta, folk vill förstå, samtidigt som jag hade en historia och ett budskap. Då bestämde jag mig för att inte bara se till att jag läker, utan att jag ska hjälpa andra i sorg. Det var där grunden för mitt företag Sorgakademin lades.

Hur tar man sig igenom något så tungt?

Man går igenom en sådan här tung sak genom att dels få stöd från andra, våga be om hjälp från vänner, familj och professionellt (ja, det kan vara jättesvårt) och jobba med sina egna känslor – oavsett hur jobbigt det kan vara att bearbeta det som hänt. Ge sorgen utrymme själsligt för att läka.
Om du någon gång hamnar i sorg eller förlust, så snälla, våga ta till dig av det jag precis här skrivit.

Hur är det med sorgen i dag?

Rasmus kommer alltid ha en del av mitt hjärta och jag kommer alltid älska honom, men kärleken och jag har utvecklats. Idag är jag ”fri” från smärtan av sorg, men bär alltid med mig kärleken och ibland kommer saknaden. Det är skillnad på sorg och saknad, även om de ibland kan samexistera och förstärka varandra.

Jag minns hur vi tog små stunder av att njuta av solen och titta ut över havet med var sin god dryck. Det blev våran grej att titta på frågesport och inte bara titta, utan tävla mot de tävlande och äta hemmagjord kladdkaka, diskutera och engagera oss i samhällsfrågor var ett stort intresse och det som gjorde att vi först träffades.

Idag minns jag Rasmus med tacksamhet – vår kärlek var the real deal – ett varmt förhållande där vi stöttade och utvecklade varandra (jag lär mig än idag saker av Rasmus genom att tänka utifrån hans perspektiv), vi hade en öppenhet och pratade om allt, han var min partner in crime.

Vad kan vi runtomkring göra för den som står i en kris och sorg?

Det vi som anhöriga, vänner, kollegor och samhälle kan göra för någon i kris och sorg är dels att inte vara undvikande. Det är så att många i omgivningen till en sörjande undviker att prata om sorgen och det som orsakat sorgen för att man inte vill påminna och riva upp såren från sorgen, men det många i omgivningen inte vet är att många sörjande både vill och behöver prata om sorgen och det som orsakat sorgen. 

• Prata om den som har gått bort, om positiva minnen och fina egenskaper hen hade
• Var medveten om att kroppen påverkas lika mycket som själen och det psykiska måendet till den sörjande, därmed påverkas personens energi och trötthet
• Om den sörjande agerar annorlunda än vad man brukar vara, t.ex mer glömsk, svårare att koncentrera sig eller lättirriterad eller argare, är det normalt vid sorg.
• Var medveten om att tiden inte läker alla sår utan det är vad man gör med tiden som läker, alltså att man bearbetar det som hänt
• Det finns inte någon tidslinje för hur länge någon kan sörja, så undvik kommentarer som ”det har ju gått x tid” eller ”det har ju bara gått x tid”

Tack Ingrid för att vi har fått tagit del av din historia och att du har delat med dig om din sorgbearbetning