Together med Hanna Kantonen om att följa hjärtat & hitta sin väg - Heja Livet

Together med Hanna Kantonen om att följa hjärtat & hitta sin väg

Oktober 2024

En personlig berättelse av Hanna Kantonen som skriver om att följa hjärtat och drömmarna, och att hitta sin egen väg i livet. Hon delar med sig om sin resa mot förändring, sårbarhet och självkärlek och påminner om att lyssna inåt.

”Det här var inte jag. Jag kände inte att jag levde”

En dag gick det inte längre, jag minns att jag kom hem från jobbet, stängde dörren bakom mig, och sjönk ner på hallgolvet i min sekelskiftslägenhet. Blev sittandes med en klump i magen, smärta i bröstkorgen och tårar som rann ner för mina kinder. Det gick inte att kämpa emot längre, fortsätta som jag hade gjort. Jag kände mig instängd, skyddet, rollerna och anpassningen skavde. Det här var inte jag. Jag kände inte att jag levde. 

Jag hade ingen aning om vilken resa jag skulle ledas in på, men jag visste att jag behövde göra en förändring. Att det var mycket som behövde komma ut, skalas av och raseras för att kunna känna mig fri och levande igen. Resan mot att öppna hjärtat och återknyta kontakten till mitt inre hade börjat. 

Resan började med att släppa ut undantryckta känslor som hade varit instängda sen barndomen. Jag hade tidigt i livet byggt upp murar runt mitt hjärta, ett skydd som varit nödvändigt under uppväxten men som inte tjänade mig längre. Att öppna hjärtat blev också en resa i att sätta ord på mina känslor, blotta mina rädslor och svagheter. Visa mig sårbar och skör, mänsklig och liten. 

Samtidigt började jag ge mer tid och energi åt det som kändes inspirerande och lustfyllt. Lät känslansnarare än tanken styra mera, och återknöt kontakten till mitt inre barn, den lilla flickan som bar så många drömmar inom sig. Jag byggde mod för att våga pröva nya vägar. För att den här gången följa det som mitt hjärta viskade långt där inne, det som min själ längtade efter…

Jag började att skapade förändring i mitt liv. Tog av mig kavajen och hoppade av revisorsjobbet, bytte lägenheten i stan mot hus på landet, träffade nya vänner och provade andra intressen. Bytte ut hård och snabb träning mot mera mjukt och långsamt. Förkovrade mig i böcker och kurser inom personlig-& själsligutveckling, sådant som väckte min lust och passion till liv. Utbildade mig till livscoach för att kunna hjälpa andra med samma sak, att våga följa sina drömmar och hitta sin egen autentiska väg i livet. 

Min största dröm i livet har alltid varit barn och en egen familj, och länge hade jag sökt efter kärleken, längtat och undrat varför jag fått vänta så länge. Känt mig fasthållen av livet, av att inte kunna förverkliga min dröm och den bild av lycka som jag blivit matad med utifrån sen barnsben. Min föreställning var längre färgad av sanningen om att när jag är där framme, i bilden av den rosaskimrande normen, kommer smärtan försvinna, problemen lösas, glädjen och kärleken finnas.

Jag jagade och kämpade länge. Tills den dagen när allt rasade och min dröm skakades om. Mannen som jag trodde jag skulle bilda familj med försvann och jag fick besked om att min fertilitet var väldigt låg för min ålder. Det kändes som jag hade snubblat på mållinjen till ett maratonlopp. Hur kunde det vara möjligt? Jag som hade ansträngt mig, gjort så mycket rätt för att nå fram till målet.

Men det här blev också vändpunkten, tiden då resan mot kärleken fick en ny vändning, från att jag så länge jagat utanför mig själv, till att livet nu visade mig en annan väg. Fick mig att vända inåt, till mitt eget hjärta. Till att få känna att kärleken jag sökt hela tiden funnits där, inom mig, väntat på att jag ska hitta hem.

Längtan och drömmen om ett barn bar mig i stället in på en IVF resa, en process som har lärt mig mycket om min egen kropp och fertilitet men kanske framför allt om att ha tillit, våga släppa taget och låta livet visa vägen.  

”Idag är känslan av att ha snubblat på mållinjen borta”

Idag är känslan av att ha snubblat på mållinjen borta, i stället känns det som jag har sprungit hela vägen in i mål, vunnit loppet, trots att jag ännu inte har mannen eller barnet, familjen som jag drömt om. Men varje dag känner jag det som jag så länge sökt, bubblet, värmen och glädjen i mitt hjärta. Kärleken till mig själv och livet. Längtan och drömmen finns fortfarande kvar, men jag håller inte så hårt i den längre, jag har släppt den fri, till att få hitta sin väg, till att få ta sin tid. 

Att följa hjärtats väg innebär en resa i både ljus och mörker. En resa i att lära sig att ledas av kroppen och intuitionen mer än huvudet och tankarna. Lyssna in livet i stället för att kämpa emot. Förstå att du alltid är hållen och älskad. Att allt är precis som det ska, kärleksfullt planerat av någon som vill ditt allra bästa. 

Med kärlek,
Hanna

Facebook: Hanna Kantonen
Instagram: hanna_bhuman