Together med Christina Jonasson om ensamhet och att följa sina drömmar

”Varför bor du ensam?”

Vad lätt det är att tycka.. speciellt om andra. Och ännu mer specifikt om kvinnor. Det är sjukt egentligen, en könsidentitet ska identifiera för andra att verbalt tycka. Jag vet inte hur många gånger jag svarat på rubrikens fråga, oftast med en motfråga, ”varför bor du tillsammans”? Det brukar få människor obekväma, ibland något uppretade. Kanske har de aldrig funderat på det, men det har jag. Jag har funderat mycket på livet och vilka val jag gjort och gör, och bestämt mig för att äga mina val vad än samhället, normerna och människorna säger. Jag har testat att vara sambo, men av många anledningar kände jag mig kvävd.

Sedan barnsben har jag varit en sökare och tidigt i livet påbörjade jag min Bucketlist. Den har varit min vägvisare och kompass, min drömlista och inspiration när den tynat. Regeln är att inget får tas bort, men modifieras. Hälften av listans i dagsläget 175 punkter är avklarade; Resa ensam, sälja en tavla till en främling, göra klart Divemaster, bo utomlands – check. Gifta mig, skaffa familj och köpa hus med någon – inte check.

Byta ut någon av mina fina tunna silverringar? Känns långt ifrån. Att vakna upp av ett barn som ropar mamma likaså. Men att köpa hus med någon? Det är absolut långt ifrån. Det finns ju ingen ”någon”. Ett tappert försök på Tinder fick mig att inse: Jag gör det själv.

Drog en lögn för banken för att få ett lånelöfte ensam, kunde ha fastnat där i den frågan ”varför ska man behöva ljuga” men hade mitt sikte på huset i skogen. Jag lämnade Stockholm och bor nu mitt i naturen sedan 3 år tillbaka.

Här får jag friheten att vara jag, utlopp för att vara kreativ och göra saker på mitt sätt. Ibland behöver jag hjälp av vänner och föräldrar, det hade troligtvis varit omöjligt utan er. Det krävs mer planering när man bor själv än när man är två, to-do listan i ett hus är oändlig. Men jag älskar det! Samhället är uppbyggt på att man ska leva i en duo trots att vi bor i ett av världens mest singeltäta land. Det var ingen lätt match att flytta mitt piano själv, även det förbaskade garderobsbygget, och jag både skrattade och grät om vartannat när Ikeas instruktionsmanual påvisade att man behöver vara två. Garderoben står där, om än lite sned. Men den står där. Jag har min envishet att tacka för det.

Jag är ingen eremit. Jag älskar människor och vill absolut ha både relationer och sällskap. Numera bor och lever många vänner långt ifrån mig och inte bara det, de lever ett helt annat liv än mig. Partners och familj går inte alltid hand i hand med ”hej låt oss vara spontana, kom på middag i morgon”. Min spontanitet har stött på en klurig utmanare. Planeraren. Men de börjar komma väl överens. För där har jag tagit ett aktivt beslut: förändra mig och anpassa mitt sociala liv utifrån de faktiska förutsättningarna. Det var jag som bosatte mig mitt ute i skogen. Inte mina vänner.

I allt det här finns såklart så även känslor. Ibland gör livet jätteont och jag känner mig jätteensam. Situationen som jag förutspådde innan flytt, fredagskväll, middagsbord, tända ljust och ensamhet är dock inte sanningen alls, utan mest de praktiska ovan nämnda situationerna. Jag lärde mig nämligen i en tidigare samborelation att ensamhet inte handlar om att man är själv, det handlar om att man känner sig ensam. Och jag kan skapa min egen lycka. På egen hand.

Jag lever själv, jag är lycklig och jag har lärt mig att tackla att andra tycker jag borde leva på ett annat sätt. Andra människors funderingar kring hur jag lever mitt liv påverkar inte mig längre, de stärker mig. Jag sticker ut, kanske extra mycket för att jag som 37 årig kvinna är singel och bor i ett hus själv mitt i skogen. Heja mig för det. Heja livet!

När jag kommer hem, till mitt fina hus med den sneda garderoben och spenderar kvällen spelandes på mitt piano så är jag lycklig. Och vem vet, kanske kommer en person någon gång att få byta ut någon av mina egenköpta silverringar mot något som han valt ut, kanske inte. Men jag vet, att trots att det kan sticka i människors ögon (speciellt i mäns) att jag lever det här livet så är jag lycklig och fri och kan fortsätta mitt sökande liv efter nya äventyr, nya utmaningar och fortsätta att bara vara jag.

Och jag har inga svårigheter med att svara på frågan ”varför bor du ensam”. Det är för att jag inte längre låter normer, samhället eller mig själv stoppa mig från att göra det jag vill. Jag är lycklig, och för att jag vill.