Together med Annika - med mig själv som norm - Heja Livet

Together med Annika – med mig själv som norm

November 2026

Många tror att hamna i rullstol är det värsta som kan hända, fast det är långt ifrån det värsta. Idag känner jag många i stol som både är förebilder och stöd för de lever aktiva, intressanta och roliga liv.

Vi gör alla olika val och det är hela poängen – vi vill olika saker i livet.

”När jag idag som 55-åring ser tillbaka på den där tiden när livet välte omkull önskar jag att det hade funnits fler exempel på att det går att leva fullt ut med ett handikapp. Att man faktiskt kan leva vansinnigt bra.”

När jag som 29-åring helt plötsligt låg på ett rehabiliteringshem mitt ute i skogen med en färsk MS-diagnos bland 80-åringar och med ben som inte höll för att ta sig därifrån så kändes livet inte så peppigt. När jag sen satt på min angivna plats i matsalen och försökte svälja kalopsen så snabbt som möjligt för att kunna rymma till mitt eget rum som jag lyckats få efter en panikattack var jag minst sagt tveksam inför framtiden. Det enda jag visste var att jag måste därifrån så fort som möjligt.

När jag idag som 55-åring ser tillbaka på den där tiden när livet välte omkull önskar jag att det hade funnits fler exempel på att det går att leva full ut med ett handikapp. Att man faktiskt kan leva vansinnigt bra. Jag skriver inte det här för att glorifiera livet i rullstol eller för att få en sjukdom som äter upp ens funktioner som något man kan ignorera. Jag skriver det här för att jag vill att andra som råkar ut för det jag gjorde ska veta att det inte är inte slutet på ett bra liv. Det är början på någonting annorlunda som kommer att vara svårare, jobbigare och mer frustrerande, men inte på något sätt dåligt eller olyckligt.

Som tur var hade jag då en svårt hörselskadad chef och som givit förslaget om sjukpension långfingret några år tidigare. Han var otroligt öppen med sina utmaningar och skämtade ganska hårt om det. Han blev mallen för mig, och om jag lärt mig något så är det att det gäller att välja vem man lyssnar på. Jag är oändligt tacksam över att ha så många positiva vänner, stöttande familj och otroligt bra specialister runt mig. Men det finns också många som jag är glad att jag inte lyssnat på. Läkaren som sa att jag skulle nog kunna jobba med någonting men kanske inte som kommunikationschef, eller han som direkt avrådde från långflygningar till exempel. Jag brukar ofta tänka på dem när jag åker till New York eller Paris för nu jag har rest i jobbet på tre kontinenter över 25 år med MS.

Många tror att hamna i rullstol är det värsta som kan hända, fast det är långt ifrån det värsta. Idag känner jag många i stol som både är förebilder och stöd för de lever aktiva, intressanta och roliga liv.  Vi gör alla olika val och det är hela poängen – vi vill olika saker i livet. För mig har det varit möjligt att lägga mycket energi på jobb och resor vilket gett mig massor tillbaka. På jobbet spelar det ingen roll om jag kan gå eller inte och när jag inte har en toppendag piggnar jag till av mina kollegor. Att resa och uppleva olika miljöer gör att jag inte känner mig så begränsad, även om jag numera inte kan ta ett steg själv. Jag är ute ganska mycket och går bara till restauranger och barer som funkar. Det handlar om att man måste göra allt på sitt sätt och aldrig jämföra sig med hur andra gör. Självklart måste jag vila mer och planera annorlunda än andra runt omkring mig. Som tur är har jag alltid varit hopplöst lagd åt lättja och spenderar många helger med att bara ligga och läsa och titta slut på Netflix. För mig är det världens bästa liv och skulle aldrig vilja byta med någon annan, men det är mina val som inte skulle passa andra.

En svår sak att vänja sig vid när man ska leva livet i rullstol är att det fortfarande är så stigmatiserat. Samhället har gått framåt på så många sätt medan stereotyperna om personer som sitter i rullstol känns ofta uråldriga. De flesta av oss passar inte in i den mallen och har inga planer på att göra det heller. Vi har alla olika förutsättningar och de kan vara orimligt svåra att tugga i sig. Det gäller att hitta sin egen väg och göra det man mår bra av. Livet är så fantastiskt och det finns otroligt mycket att lära sig och upptäcka. Tricket för mig är att fokusera på vad jag kan göra och inte vad som inte går, och det går bra nästan varje dag.

Jag kommer visserligen aldrig att bestiga Mount Everest, men det är inte så många andra som gör det heller. 

Hoppa till verktygsfältet