Together med Anneli Eriksson om att övervinna bröstcancer.

STOCKHOLM Mars 2024

Anneli Eriksson om sin resa från bröstcancerbesked till att bli frisk.

Att övervinna en cancerdiagnos.

Det började som en helt vanlig mammografiundersökning, i februari 2023. Jag gick därifrån med lätt sinne; vi kvinnor är ju vana vid rutinundersökningar och jag oroar mig sällan i onödan. Någon vecka senare kom ett brev, där jag kallades till en uppföljande undersökning, då man var osäker på resultatet. Jag hade varit med om det tidigare, och kände mig helt säker på att ingenting var fel i min kropp. Vid nästa undersökning konstaterades ’någonting som inte borde vara där’, och man tog prover för analys.

I början av mars loggade jag in på 1177 i ett helt annat ärende. I min journal såg jag en ny anteckning. Nyfiket öppnade jag anteckningen – och såg till min förvåning en diagnos som lydde ’invasiv cancer’ – i båda brösten. Till att börja med trodde jag att det var något fel – hur hade denna information hamnat under min inloggning? Jag var ju fullt frisk?! Så småningom gick det upp för mig att det verkligen var mig det gällde…

Jag minns egentligen ingen längre stund av rädsla. En kort stund av blandade känslor – rädsla, samling, vetgirighet, visshet. Journalanteckningen innehöll många olika benämningar, och jag började googla för att förstå vad det här innebar. Jag sökte tills jag var nöjd med de svar jag fick, sedan dess har jag inte googlat mer.

Jag frågade också mig själv – vad behöver JAG för att ta mig igenom den här processen på ett sätt som är bra för MIG?

Svaret på den frågan kom snabbt. Min intuition sa mig att det värsta som skulle kunna hända var att jag skulle bli meddragen i andras idéer om vad som hade drabbat mig, vad det innebar och hur processen skulle påverka mig. Min egen tanke var att de här tumörerna är skapade inne i min kropp, utan påverkan av någon annan än mig själv. Den största hjälp jag kan ge mig själv är att ta hand om mig själv, inifrån och ut.

”Jag vill ha en mentor; en mentor som tänker som jag, som har samma grundinställning till livet.”

Jag har själv en stark tilltro till Attraktionslagen, och frågade mig själv VEM i hela VÄRLDEN skulle jag välja som min mentor om jag valde helt fritt? Direkt föll mitt val på en person, Kevin Young, som jag hade följt via Facebook under några års tid. Vi hade inte haft någon direktkontakt att tala om, men hans inlägg talade alltid till mig. Samma kväll kontaktade jag honom – och han svarade att han såg det som en ära att få coacha mig genom hela processen. Det skulle visa sig vara en perfekt match!

Kevin befinner sig i Michigan, USA, och vi möttes via Zoom. I sin roll som intuitiv coach jobbar Kevin bland annat med guidade meditationer, vilket blev ett väldigt starkt redskap för mig. Då våra sessioner alltid spelades in kunde jag lyssna på dem igen och igen. Kevins arbete gick ut på att låta mig hitta redskapen, inom mig, utan att tala om hur något var eller borde vara. Alla redskap var verkligen mina egna, och den här processen ledde mig till djupa insikter och till en kontakt med min kropp jag aldrig tidigare hade varit medveten om att jag kunde ha.

Jag började kommunicera med min kropp, på cellnivå. Jag såg varje cell som en egen individ, som gjorde allt för att inom sitt område hålla kroppen i topptrim.

Första steget, som var operation, gick utan komplikationer. Jag var hela tiden vid gott mod, och skrattade mig faktiskt hela vägen in i operationssalen, tillsammans med operationsteamet.

Jag stod upp för min inställning, i alla lägen. Vid flera tillfällen, när läkare eller sköterskor ville berätta för mig hur jobbigt det kunde kännas (de gjorde sitt jobb och de gjorde det bra) stoppade jag dem och bad dem backa bandet. När någon målar upp ett scenario för oss är det lätt att vi lägger all fokus på det och gör det till vår verklighet. Jag ville själv välja mina känslor, och jag ville ge dem insikten att vi inte alla är lika. Vid ett tillfälle, när en sköterska enträget rabblade upp biverkningar för mig, skickade jag kärlek och energi till varje kroppsdel och organ hon nämnde, och det kändes så bra i kroppen att jag slöt mina ögon. Sköterskan undrade förskräckt om jag mådde dåligt… Jag log mot henne och svarade: Inte alls; jag bara ligger här och njuter av allt du berättar för mig… Och det var ju faktiskt sant!

Jag har genom hela processen varit noga med att bara göra det som för MIG känns bra. När jag blev rekommenderad att genomgå cytostatikabehandling kändes det till en början väldigt obehagligt. Jag kände mig ju helt frisk, och nu skulle jag ta emot behandlingar, som enligt många skulle göra mig sjuk? Jag hade två veckor på mig till det första behandlingstillfället. Jag beslutade mig för att försöka vända min negativa känsla inför cytostatika, att försöka hitta mjuka känslor och se att den skulle vara bra för mig. Om jag lyckades skulle jag ta emot behandlingarna. Om det fortsatt kändes negativt skulle jag avboka och gå min egen väg. Det var mitt fasta beslut, för jag kände att jag inte skulle kunna tillgodogöra mig behandlingen om jag såg den som något negativt.

Jag lyckades med min intention.

Inför min första cytostatikabehandling fick jag genom en av våra meditationer visionen att alla friska celler i min kropp gick samman och lät de giftiga kemikalierna passera, utan att tränga in i dem. Kemikalierna passerade till de icke friska cellerna, som inte visste hur de skulle försvara sig och som drabbades av gifterna. Jag lyssnade på meditationen inför och under varje behandling, och jag är helt säker på att det hjälpte mig att slippa de tunga biverkningar man hade berättat om. Jag hade också, inför varje behandling, en stark kontakt på cellnivå, där jag ’boostade’ mina friska celler, kroppsdel för kroppsdel, skikt för skikt. Jag kunde känna hur de svarade med en enorm energi. Vi var, och är, ett fantastiskt team!

Efter varje behandling hade jag en mindre svacka, då jag var svagare i kroppen och vid de tre första behandlingarna hade jag lite värk i benmusklerna. Jag kände mig också lite seg i hjärnan och svettades ganska rejält. Det var allt.

Eller nja, min stora skräck var ju att tappa håret… där hade jag svårt att vara positiv, innan det faktiskt hände. Jag höll maniskt fast vid mitt långa hår. Den dagen då jag kände att det började lossna tog jag dock beslutet i egna händer – en god vän med trimmer anlitades och jag hade sju-åtta millimeter kvar på huvudet. Känslan när det var gjort var – frihet! Nu slapp jag fundera mer över det!

Slutligen gick jag igenom strålbehandling.

När jag tittar i backspegeln kan jag se att min kanske allra viktigaste inställning var att jag aldrig såg mig själv som sjuk. Min kropp består av femtio trillioner friska celler. Bara några få hade avvikit från ett friskt beteende. Vilka celler ville jag helst lägga mitt fokus på…? Jag valde att fokusera på allt som var friskt i min kropp.

Jag såg också tumörerna som mina vänner – de hade fått mig att uppmärksamma att jag inte hade tagit särskilt väl hand om mig själv genom livet. De var budbärarna som fick mig att se att jag oftast hade rusat runt för att hinna med alla mina uppgifter – framför allt för att tillfredsställa alla andras behov, utan att stanna upp och känna efter vad som verkligen var bra för MIG.

Något som är viktigt att framhålla är att jag verkligen var genuint positiv, genuint vän med min situation och genuint såg hela processen som en del i mina insikter om mig själv och mitt liv. Det är lätt att tro att det handlar om ett påklistrat leende, för att för omvärlden, och framför allt för mig själv, dölja rädsla eller panik – så var inte fallet.

Jag önskar ingen att diagnosticeras med cancer. Men jag önskar idag inte heller att det inte hade hänt mig. Genom den här processen har så mycket gott kommit! Jag har helt nya insikter om min kropp, om min själ och om vad JAG behöver ta hand om i mitt liv. Jag har fått nya vänner och nya sammanhang. Jag ser också möjligheten att kunna inspirera andra, som är i en liknande situation och inte hittar sin väg framåt.

Med varje människa som inspireras av min resa från cancerdiagnos till frihet ökar min glädje exponentiellt!

.