Together med Ann Pettersson om livspusslet

Kanske är det just i glappet mellan bitarna som livet faktiskt pågår.

Det är inte alltid lätt att känna att man räcker till. Att få allt att gå ihop, jobb, barn, familj, egentid, känns ofta omöjligt. Men kanske behöver livet inte gå ihop för att vara fint.

Som adopterad har jag alltid känt att vissa bitar av livet saknas eller ligger lite fel. Och kanske är det just de sprickorna som har lärt mig vad självkänsla verkligen handlar om, att tycka om sig själv ändå.

Jag har två små barn, en ettåring och en fyraåring och om jag ska vara ärlig avskyr jag ordet livspussel. Det låter så harmlöst, nästan gulligt. Som att man kan sitta där på golvet med en kopp te och lite tålamod och till slut få alla bitarna på plats. Men det går ju inte. Det går inte ihop.

För när jag får ihop jobbet känns det som att jag tappar bort barnen. När jag är hemma med barnen, växer mailkorgen. Och när jag försöker skapa tid för mig själv… ja, då får alltid något annat ge vika. Oftast sömnen, eller tid med sambon.

Jag har försökt planera mig ur det. Gemensamma veckoplaneringar på söndagar, middagscheman som följs i början på veckan och listor på allt annat som ska hinnas med. Men varje gång hamnar jag där igen, med känslan av att jag springer mellan allt utan att riktigt vara närvarande i något.

För egentligen handlar det inte bara om tid. Det handlar om allt man vill.

Jag vill vara en närvarande förälder, en rolig partner, en engagerad kollega. Jag vill träna, äta bra, träffa vänner, ha kontakt med familjen, ta hand om mig själv. Men allt får inte plats samtidigt och det är där det börjar skava. Inte för att vi gör för lite, utan för att vi förväntar oss för mycket. Och när förväntningarna inte går ihop är det ofta självkänslan som får ta smällen. Vi börjar tro att vi är sämre bara för att livet inte flyter på.

Men självkänsla handlar ju om precis det, att tycka om sig själv även när det inte går ihop. Även när man inte orkar. Även när man känner att man inte räcker till. Kanske är det där friheten finns, i att låta livet få vara som det är, istället för som vi tycker att det borde vara. För ju mer jag släpper taget om bilden av hur allt ska se ut, desto lättare blir det att faktiskt vara i det som är.

Jag tror inte längre på balans. Jag tror på närvaro. På att låta olika delar av livet få ta olika mycket plats vid olika tider. Ibland är jobbet i fokus, ibland barnen, ibland jag. Och det måste få vara så. För när jag slutar jaga perfektion och vågar stanna upp mitt i kaoset händer något.

Jag ser de där små glimtarna av mening, en skrattattack vid tandborstningen, en varm hand i min, ett ögonblick av stillhet mellan alla måsten, känslan av tacksamhet för allt jag en gång drömde om.

Ingen berättade att livspusslet aldrig kommer gå ihop. Men det behöver inte göra det. Kanske är det just i glappet mellan bitarna som livet faktiskt pågår.

Tack Ann för den fina reflektionen!