Together med Angela Ahola – Min man valde en annan och det här blev min väg tillbaka 

Jag började instinktivt leta fel hos mig själv. Jag tänkte: Det här är ännu ett bevis på att jag inte går att älska.

För några år sedan blev jag lämnad för en annan kvinna. Det slutade i skilsmässa, och jag stod ensam med två barn.

Det kastade mig rakt in i en av mitt livs största kriser. Som så många som blir bedragna började jag instinktivt leta fel hos mig själv. Jag tänkte: Det här är ännu ett bevis på att jag inte går att älska.

Mitt i chocken höll jag mig igång—tvättade, vek tvätt, fyllde de tysta stunderna med aktivitet, göromål. Jag klarade inte att stanna upp. Och samtidigt gav alla dessa hemmasysslor mig en primitiv känsla av att ”titta, helt värdelös är jag då ändå inte, kolla vad jag minsann får uträttat här”. För jag kände mig verkligen värdelös.

Ett halvår senare kom kraschen: en enorm utmattning. Senare fick jag höra att det är vanligt när man levt länge i en toxisk relation där man ständigt parerar, kalkylerar och försöker förutse nästa händelse eller reaktion. När jag här försökte börja organisera om livet—eller kanske mer bygga ett helt nytt som ensamstående mamma—började jag söka svar. Jag tog del av all forskning jag kom över. 

Hur kunde han? Vad hände? Vad är det för fel på mig? Är jag oälskbar?

Forskare som jag är i grunden landade jag till slut i en tanke: jag behöver titta på psykologin bakom otrohet. Varför är det vanligt att den som blir bedragen lägger skulden på sig själv—när det i själva verket så ofta handlar om återkommande beteendemönster hos den andra personen? Mönster som inte påverkas särskilt mycket av vem de råkar leva med. 

Skammen var så tung att jag inte en klarade av att berätta för nära vänner

Jag mådde så dåligt att jag till och med började tappade hår fläckvis. Skulle medverka i ett tv-program och sminkösen fixade mitt hår och tog finkänsligt upp att ”vet du om att du har en kal fläck här uppe?” (tack och lov har håret växt tillbaka). Jag gick i terapi. Pratade med vänner. Men allra först klarade jag inte av att prata med någon alls. Skammen av att min make, våra barns far, valde en annan kvinna framför mig. Och lämnade mig. Den känslan var så tung att det tog tid innan jag ens vågade formulera min historia. Klarade inte ens av att berätta för nära vänner, de fick tro att det är en sån där ”klassisk” skilsmässa efter småbarnsåren. När jag väl började kunna sätta ord på det som hänt kände jag att jag behövde formulera min historia i bokformat. Detta eftersom jag, när jag själv som mest febrilt sökte svar, inte hittade det i litteraturen. Böckerna jag hittade handlade mest om ”Healing After Infidelity”, ”How to Rebuild Trust”, etc. För min egen del fanns det ingen tillit att bygga upp, jag var ensam. Jag var lämnad. Och han hade en nystart i sitt liv med en helt ny partner.

Jag fördjupade mig i hur otrohet upptäcks, vilka signaler som avslöjar den, och jag lyckades till slut identifiera några typiska ”urtyper” av den otrogna personen. Det var både smärtsamt och fascinerande. Jag lärde mig vilka par som kan lyckas komma ur otrohet, och vilka som dessutom gör det och blir starkare än någonsin. Jag lärde mig vilka fem sätt som är de vanligaste att otrohet upptäcks på. Vilka de fem mest otippad tecknen är, de vi ofta missar. 

Jag vet givetvis att det finns en rad olika anledningar till otrohet, och bara det hjälpte mig ta steg framåt i min egen läkning. 

Allt det här blev alltså så småningom en bok och i arbetet fick jag också följa två personer som levde mitt i otrohet, i helt olika livssituationer— ett förtroende jag är så tacksam för. Att beskriva deras tankar och val som personer som själva faktiskt valde att vara otrogna gav mig många svar, svar jag behövde för att gå vidare och läka. Det överraskade mig att jag, trots att jag själv befann mig i min situation, kunde förstå deras val.

Otrohet är ofta som en detonation av en bomb. Det skadar många och vi vet inte exakt hur illa det kommer att sluta. Ändå, efter en otrohetskris, kan det hända att paret har några av sina allra innerligaste och ärligaste samtal med varandra. Allt är blottat och hela känslospektrumet har kommit till ytan: Ilska, kärlek, ouppfyllda förväntningar, besvikelse, sorg och rädsla över att förlora den andra. Allt detta har öppnat portarna för den emotionella närheten som under flera år kan ha varit borta. Den här närheten i kombination med känslan av att ”tänk om jag förlorar denna person” kan väcka lusten till liv. Plötsligt går vi från ett dött eller halvdött förhållande till ett flammande och lustfyllt.

Om relationen fortsätter förstås.

Otrohet kan därför lika gärna bli relationens dödsstöt som nystart.

När allt kommer till kritan är det ju så att vissa relationer dör. Andra överlever. Efter en otrohet hittar en del par helt nya vägar att utvecklas och blomstra på. Kanske har du en partner som varit otrogen? Du funderar på om det är värt att fortsätta och vilka riskerna är att det kommer att ske igen? Kanske har din partner lämnat dig för en annan och du jobbar fortfarande med att läka dig själv. Kanske litar du just nu inte på någon och ditt innersta är fortfarande sargat. Eller lever du i en relation som du vet att du inte längre vill fortsätta i men väljer att inte skilja dig. För du har inte råd med en ny bostad och barnen ska få gå klart grundskolan först. Din lösning blir att inleda en relation med en älskare. Eller så är du istället älskaren eller älskarinnan som funderar på om du någonsin kommer att bli vald och prioriterad? 

Otrohet påverkar och drabbar många. Hela familjer. Vänskapskonstellationer. System. 

Att skriva blev en väg tillbaka till mig själv. En påminnelse om att det sällan är vårt fel när någon annan sviker. Även om det kan kännas så. 

För det första: Folk är otrogna av så många skäl och på så många sätt att det inte går att se som ett enhetligt fenomen. Vissa former av otrohet kan de flesta av oss förstå och relatera till, andra former får det att knyta sig i magen på en eftersom de känns så fruktansvärt sårande och magstarka. 

Min andra insikt var att vissa personer kommer att vara otrogna oavsett omständigheterna. De har det i sin personlighet. Något som gör att varken situation eller relation kommer att hindra dem från att vara otrogna. Förr eller senare sker det. När jag tänker tillbaka på mitt eget äktenskap är det en tröst.

Det tredje jag insåg var att det för många är svårt att ”bara lämna” en dålig relation. Vi människor dras till varandra, evolutionen har utvecklat ett behov av att hålla ihop. Gruppen, klanen, det sociala sammanhanget och vårt parförhållande fungerar mer eller mindre omedvetet som en livförsäkring. Tittar vi långt bak i mänsklighetens historia så innebar ensamhet i regel döden. Alltså stannar vi kvar. Och hittar diverse lösningar på hur vi ska få det att fungera ändå.

I dag använder jag mig av mina erfarenheter och forskningen för att bidra till mer öpenhet. Du som har gått igenom det är inte ensam och det är inte din skam att bära.

/Angela

Författare av boken ”Den nakna sanningen – varför vi är otrogna och vad vi kan lära oss av det”