Together med Agnes Mollel om It takes a village

Hur ser din vardag ut i Tanzania?
Just nu är jag föräldraledig med min yngsta dotter och har valt att ha alla mina tre barn hemma med mig för tillfället. Vi bor precis bredvid ett barnhem som min mans mamma öppnade upp 2009. Då min mans mamma sorgligt nog gick bort året därpå, föll ansvaret på honom och hans syster att driva barnhemmet vidare och skapa bästa möjliga förutsättningar för barnen som bor där. När vi började bygga vårt hus 2018, valde vi därför att bygga vårt hem vägg i vägg med barnhemmet så att vi kunde finnas nära. 

Jag träffade min man på det barnhemmet, som vi nu bor nästintill, då jag åkte dit för att volontärarbeta 2014. Min man var redan då egenföretagare och har ett lokalt safariföretag.

De flesta barnen går i skolan på dagarna, men det finns några barn i yngre åldrar som är hemma precis som mina barn så vi brukar vara antingen på centret och leka, eller så kommer barnen hem till oss och leker. Vi har också turen att bo precis bredvid ett katolskt kloster för nunnor som vi har en nära relation till. På deras gård finns kossor, höns, getter, kaniner och grisar som jag och barnen brukar gå över och gosa med lite då och då.

I Tanzania är man ofta nära sina grannar och får en personlig relation med många. Detta är något jag alltid uppskattat med kulturen, men som fick en ännu djupare innebörd när jag själv fick barn. Det är en otrolig ynnest att känna att en själv och barnen fritt får gå över till grannar för att hänga. 

Våra dagar går faktiskt mestadels ut på att hänga omkring, haha! Antingen hos grannar, hemma eller att ta en promenad. Några dagar i veckan brukar jag dock vilja åka in till stan, annars känns det tillslut som om vi alla börjar klättra på väggarna!

Detta är min vardag som den ser ut just nu, men när mina barn börjar skolan och min mammaledighet är över kommer den förstås se annorlunda ut. Då hjälper jag min man med marknadsföring och service på Safariverksamheten.

Vad känner du är största skillnaden från Sverige?
Det finns många skillnader med Sverige. En tydlig skillnad som jag ibland kan ha svårt att förhålla mig till är hur man ser på en nybliven mamma. I Sverige upplever jag att nya mammor under graviditeten får mycket peppning och uppmuntran i att vi känner våra egna barn bäst och man låter nya mammor finna sin egna roll i sin egna takt. Något som möjligtvis kan resultera i en känsla av ensamhet av vissa, eller peppande och stärkande för andra.   

I Tanzania är det snarare äldre kvinnor i din närhet som efter förlossningen sluter upp och nästan vägleder kvinnan i dens nya roll. Berättar hur ofta bebis ska äta, vad bebis ska äta, vad hen ska ha på sig, vad jag som nyförlöst behöver äta, vad man ska göra när bebis gråter osv. Än idag i mitt mödraskap försöker jag balansera vad mina egna intuitioner säger mig, med vad röster från min omgivning i Tanzania säger mig.

”Jag tycker det är så fint att det finns röster från starka kvinnor som vill dela med sig sin kunskap, samtidigt som jag vill tillåta mig själv att utforska min egna roll i mitt föräldraskap”

Du lever ju i en miljö där principen “it takes a Village” spelar ut sig mer i praxis – hur upplever du det?
Överlag finns det en gemensam överenskommelse om att man uppfostrar varandras barn. Det är inte ovanligt att en främling bredvid dig på bussen till exempel sträcker sig för att bära ditt barn, eller berättar för dig att hen har alldeles för lite/för mycket kläder på sig.

För mig blev ”it takes a village” extra tydligt efter att jag blev mamma. Som nyförlöst kvinna är det även meningen att andra äldre kvinnor i din närhet ska komma hem till dig och ta hand om dig och din bebis efter födseln. Ditt enda jobb som nybliven mamma är egentligen att amma, allt däremellan sköter någon annan. Omgivningen sluter upp för att ta hand om mamma och bebis. 

Du pratar ju språket helt flytande, hur har processen varit att “komma helt in i” kulturen? Och vilken del av den svenska kulturen är viktig för dig att ge till din familj?
Det har absolut hjälpt mig att kunna språket, då kan jag hänga med på allt skvaller som sägs över en kopp kaffe hos grannen! Jag är ju dock inte uppvuxen här så jag tror inte jag någonsin kommer komma in helt i denna kultur. Jag lär mig hela tiden nya saker och jag reflekterar ofta över händelser som skiljer sig väldigt mycket från kulturen jag är uppvuxen i.

Jag uppskattar hur man i Sverige har stort förtroende till individen, särskilt hur den svenska kulturen uppmuntrar människor att vara självständiga och stå upp för sina egna åsikter. Jag tycker det märks redan från tidig ålder när mina barn gick i förskola i Sverige, där de får uttrycka sig fritt och uppmuntras att tänka själva. Jag tror att detta bidrar till att bygga ett starkt självförtroende hos barn. De lär sig att deras tankar och känslor är viktiga, vilket i sin tur ger dem mod att tro på sig själva och sina val.

I Sverige är temat livspusslet, press och stress kring att prestera på alla plan väldigt aktuellt. Känner du också på det?

I Tanzania är det inte lika ”fult” att be om hjälp. Tvärtom vet alla att det är helt omöjligt att kunna göra allting själv. I Tanzania krävs mycket mer ”manuellt” arbete i hemmet: man tvättar för hand, diskar för hand, hämtar mat från brunnen för hand, moppar hemmet varje dag, soppar gårdsplanen varje dag osv. Det är helt enkelt inte fysiskt möjligt att göra allt detta själv, så därför får man ofta alltid hjälp. I Sverige upplever jag att det tar emot att medge att man inte klarar allting själv och kör istället in i det sista tills man inte har mycket kvar att ge. Det är sorgligt, men jag förstår ändå att det sker. Det är något jag verkligen lärt mig från kulturen i Tanzania: att våga be om hjälp. Det är ingen stor grej. Idag är det jag som behöver hjälp med att laga mat till middagen, imorgon är det du. Man ger och tar.