Together-intervju med barnmorskan Asabea Britton – ett samtal om missfall

Oavsett hur man blev gravid, planerat, efterlängtat, oväntat eller oplanerat, väcker två streck på stickan många känslor och tankar:

Glädje, drömmen om att bli mamma lär bli verklighet, äntligen
Överraskning och förvirring, när kan det ha hänt, egentligen?
Rädsla, hur ska det gå och kommer jag klara av det?
Sorg och skuld, skulle jag göra om, om jag fick spola tillbaka tiden?

De första minuterna kan kännas så långa och tusen tankar ryms.
Kanske går det timmar eller dagar innan partnern får veta.
Kanske tar det veckor innan man landar i det själv.
Processen kan gå från just förvånad, rädsla, sorg, till nyfikenhet, förväntan och glädje.

Plötsligt tappar man all kontroll. Blodet på toapappret blir rödare och rödare. Hjärtat brister, och alla scenarios man hinner måla upp försvinner upp i luften.

Missfall.

För de flesta blir det en chock, smärta och sorg. Men för några kan det betyda lättnad.

Även om man vet att naturen gör sitt jobb, känns det ändå så svårt att inte helt få svar på varför det blev som det blev.

5 frågor till barnmorskan Asabea:

Vet vi hur stor andel av missfall som beror på missbildningar eller medicinska faktorer, jämfört med externa faktorer som stress, livsstil och liknande? Kan man göra något för att undvika? (Många känner ju skuld kring att ha gjort något som orsakade missfallet. Enorm stress på jobbet, springa maraton, fyllan på den möhippan)

Den vanligaste anledningen till missfall är troligen att något avviker från normal utveckling hos embryot/fostret som gör att det inte hade kunnat leva utanför livmodern. Upp till 20% av graviditeter slutar ju i missfall så det är rätt vanligt. Troligen är siffran ännu högre för många missfall rapporteras ju inte och sker innan personen ens vetat att de är gravida. Så man behöver inte känna sig ensam om man drabbas, även om jag förstår att många gör det.

Oftast vet vi inte orsaken men i de allra flesta fall är det inget som hade kunnat undvikas genom ändring av beteende hos den gravida.

Det är oftast inget man kan göra utan kroppens sätt att avsluta en graviditet som inte utvecklats som den ska. Men man kan eventuellt minska risken genom att ha en god hälsa överlag. Några kända riskfaktorer för missfall är kronisk stress, alkohol, rökning, fetma, undervikt, hög eller låg ålder och långvarig sömnbrist. Man får vi inte heller glömma att allt inte hänger på den som bär barnet utan spermiernas kvalitet spelar också in i har graviditetens utveckling.

Det är väl vanligt att missfallet händer väldigt tidigt i graviditeten, hur vanligt är det att få missfall under de olika veckorna egentligen?

De flesta missfall sker i första trimestern innan vecka 12+0. Enligt Storbritanniens nationella hälsomyndighet NHS så sker 75% av missfall under den tiden. Vanligast är det nog tidigt v 3-5 men det är svårt att mäta för det är lätt att missta missfall för mens då.

Enligt en österrikisk studie från 2008 var risk för missfall i:

• v.6 9.4%
• v.7 minskade risken till 4.2%
• v.8 var risken endast 1.5%.

Enligt en amerikansk studie från 2025 så beräknade man risk för missfall i graviditetsvecka 14-19 mellan 1 till 5%.

Några liknande siffror för Sverige har jag tyvärr inte. Kontentan är att risken är lägre ju längre graviditeten fortskrider och låg efter att man kan se hjärtslag på ultraljud vilket är kring v.6-7.

Vid misstanke om missfall, vad kan man göra?

Mindre blödningar, särskilt i tidig graviditet, kan vara svåra att bedöma eftersom det kan vara helt normalt men också tecken på missfall. Sen spelar det roll vilken vecka man är i. Ju senare, desto större chans att man behöver hjälp. I tidig graviditet får man oftast rådet att avvakta och söka vård bara om man får mycket ont eller kraftig blödning. Ofta kan kroppen sköta det själv och man kan bekräfta missfallet med ett negativt graviditetstest eller med ultraljud.

• Man kan alltid höra av sig till sin barnmorska om man är osäker och vill bolla hur man bör göra i ens specifika fall.
• Ring 1177 om BMM inte har öppet.
• Behöver man akut hjälp så vänder man sig till gynakuten fram till graviditetsvecka 21+6.

Hur tar man sig vidare efter ett missfall? Har du tips kring acceptans, vem kan man prata med, hur?

Jag tänker att det beror på den individuella situationen. Alla är olika och våra förutsättningar likaså. De flesta upplever inte upprepade missfall, men för de som gör det kan förstås acceptansen och att våga lita på att en graviditet ska gå hela vägen vara extra svårt exempelvis. Jag skulle säga att man ska tillåta sig att sörja sin förlust, oavsett hur tidigt eller vanligt det må vara. Man får sörja det som inte blev. Känn alla känslor och prata om det högt eller skriv ner dina tankar. Ge det tid att läka.

Det finns ingen mall för hur man går vidare sen, vissa kan vilja vänta med att försöka igen andra vill testa direkt. Utgå från din egen situation. Ofta är det hjälpsamt att tala med andra som är bekanta med din situation, antingen professionellt eller via egen erfarenhet. Vågar man prata högt om det kommer man ofta få reda på hur vanligt det är att andra har varit med om samma. Det finns även online forum där man kan söka stöd från andra med liknande erfarenhet. Du kan även få hjälp via barnmorska på barnmorskemottagning, kurator på kvinnokliniken eller psykolog via vårdcentralen.

Det kan vara svårt att vara den som drabbas av missfall, särskilt när vänner, kollegor och bekanta blir gravida. Hur tycker du som barnmorska att man kan tänka i det stora hela för att orka ta sig igenom det?

Jag har full förståelse för den känslan. Jag har själv berättat om mina graviditeter tidigt för jag tänkt att jag också skulle berätta om jag fick missfall. Jag önskar fler tänkte likadant så vi kunde bryta tabut kring det som fortfarande hänger kvar. Då skulle vi se hur vanligt det är. Istället är det lätt att känna sig väldigt ensam i att drabbas av missfall även om det är vanligt. Med det sagt kan det oavsett hur vanligt man vet att det är vara tufft att se andra bli gravida, särskilt om man lider av långvarig ofrivillig barnlöshet. Är så fallet tycker jag man får vara så snäll mot sig själv som möjligt och sätta de gränser man behöver, orkar man inte gå på barnkalas eller följa sin gravida bekanta på sociala medier för det känns tufft så gör inte det.

“Jag önskar fler kunde bryta tabut kring det som fortfarande hänger kvar. Då skulle vi se hur vanligt det är. Istället är det lätt att känna sig väldigt ensam i att drabbas av missfall även om det är vanligt.”