Suzanne och Emely för Bröstcancerförbundet

Till Minne av Suzanne Crona Stenberg

”..Din höga puls dånar genom telefon och mitt hjärta stannar. Tusen mil från dig är jag, hundra mil från henne är du. Cancern är tillbaka. Du som ringer är min bror och jag känner din ångest rusa i min kropp. Som ett högt, brusande vattenfall rinner känslorna genom mig och det vibrerande ljudet får håret på mina armar att resa sig.

-Jag klarar det inte viskar du. Det gör du säger jag.
Med slutna ögon tänker jag på barndomens lättja, tidiga minnen från ridläger, smaken av snö och hakans tunna hud, klämd i en cykelhjälm. Min dåtid tynar bort och förvandlas, när mina fötter lämnar marken.

Beskedet kommer snabbt som en örfil;
-Er mammas behandling upphör och hon har tre veckor kvar att leva.
Min brors andning vittnar om att han inte orkar mer och drömmen om vår framtid slås i spillror. Med sprucken röst ljuger jag och säger att vi ordnar det, men sanningen river bakom bröstet. Jag sparkar hårt i sömnen efter vildkaniner och mardrömsbesked, solen går upp bakom fälten och vi jagar gryningen i hopp om en annan utväg.

Vår mamma.

Försiktigt lägger jag täcket över din svaga kropp, öppnar fönstret på vid gavel och släpper in ljudet av din sista sommar. Den bedövande doften från rosmarin och salvia når mina sinnen. Honungsrosen vissnar sakta och klär marken med vita blad och pudrigt frömjöl.
Du sover där nere, i ett rum med mycket ljus. Där sover du, där sover jag då mörkret är min fiende.

Kommer jag aldrig få visa dig världen, somna på din axel, bråka om ditt tålamod och pröva mitt eget? Jag är din dotter, du min mamma.
Jag möter dig sittandes i vardagsrummet. Där, men ändå inte alls. Din mage är svullen av vätska som fyller din kropp. Den gör så cancern, tar plats och tar över.
Ditt korta hår är vitt och strävt. Likt en vingklippt fågel sitter du i fåtöljen, jag tar din hand men du trycker den inte tillbaka.
-Jag vill inte ha ont när det händer säger du. 
-Jag vill inte ha ont.
Mina ögon tåras och det starka jag har byggt upp börjar raseras. Jag ser och jag vet, att du snart kommer att dö. Under natten är jag vaken med dig. Bland febriga sängkläder och skakiga ben vankar du av och an. Jag vill och försöker, men jag kan inte släppa ut dig.

Min urkraft tar över och jag sover ingenting.
På morgon möts vi av två läkare. Du välkomnar dödens hand, sminkad, nyduschad och med borstat hår. Så stark, så orubblig, min mamma.
I den vita pärmen som läggs i mitt knä läser jag orden: Läkemedelsbehandlingen minimeras. Inga återupplivningsförsök görs. Jag läser den sista meningen igen – Inga återupplivningsförsök görs.

Det är tyst. Så tyst.

Min mamma. Med nyborstat hår och knutna händer. Hon doftar så gott och nu sitter vi här, i samtal med döden.
Fem minuter från midnatt, tre veckor senare, dör min mamma.
Min mamma är kvar där, mitt under blodröda månar och stjärnklara nätter. Kvar på ett hospice dit jag aldrig vill återvända. I ett rum, i en säng med en kudde som inte är hennes. I kläder som blev för stora, på en madrass som var för hård och mat som aldrig åts.

Det här är det svåraste jag gjort, att ensam gå vidare in i Oktober när hon blev kvar i september. Som att försöka hejda våren att göra entré, efter den hårdaste av vintrar.

Livet är inte en kamp men saknaden är. 
Den är vacker, stenhård och river på sekund upp den vackraste av drömmar.
För att orka gå vidare måste du ta du själen i ena handen och rädslan i den andra, sätta höger fot över tröskeln och kämpa vidare. För att du kan, för att du vill. Varje dag måste du påminna dig själv om varför just du ska fortsätta leva. Varje dag ska du påminna dig själv om varför just du ska fortsätta.
Som ett rastlöst barn om våren, dagen kommer.

Hon var där och hon är här. I havet, molnen, solen och himlen. Bland stjärnor, månar och Karlavagnar. I mitt skratt, ögon och stora, breda leende. Bland höststormar och vitsippor.
Inte på hospice, utan här.

Min Mamma..”

*

Jag skulle bli så oändligt glad och tacksam om du vill hjälpa mig att öka engagemanget för den livsviktiga forskningen och andra mammors framtid.

All min kärlek och värme, Emely

Swisha din gåva till Bröstcancerförbundet på

900 59 19 – Märk med HEJALIVET