Krönika September – Underbart underpresterande

Underbart underpresterande

2 SEP 2020, STOCKHOLM

AV: GABRIELLA SKÖLDENBERG

Jag tänker på rätten att vara opepp. Att låta min själ vila ett slag, med ett resting-bitch-face som inte tillåter sig att mätas, värderas eller vägas – inte av någon annan, inte av mig själv. Jag tänker på möjligheten att ta ett steg tillbaka och betrakta världen på avstånd, utan att behöva känna att jag förlorar mark om jag inte ständigt visar upp mig. Att jag kan lita på att allt finns kvar när jag vill kliva fram igen.

Jag funderar på varför det känns som en motståndshandling. Att inte vilja utvecklas, inte sträva efter att ta nästa steg, att inte försöka bli ännu lite, lite bättre. Att vara stillastående. Varför känns just det som en revolution?

Jag tänker på vad jag kan välja. Att orden jag riktar inåt, viskar tyst eller skriker högt, kan vara fyllda med kärlek. Jag kan faktiskt välja att låta de hårda orden tystna, om än bara för ett ögonblick. Och jag tänker på orden jag kan ge till andra. Hur jag kan forma mjuka ljud, som bäddar in och skyddar från världens vassa kanter, som gör det lättare att ta sig genom dagen.

Jag funderar över orden som andra har sagt om mig. Hur har de format min blick på mig själv? En värderande kommentar om att ögonen visserligen är vackra, men att läpparna blir för smala när jag låter ansiktet slappna av. Gjorde de orden att jag sedan försökte le bredare, behagfullare, för att inte fler skulle upptäcka samma sak?

Slutade jag att se min mun som en neutral del av min kropp, förvandlades den till en defekt att dölja med ett grin? Jag funderar över orden som gjorts till sanning. Jag skulle kunna göra mig av med dem, göra revolt. Återta. Erövra. Sudda ut de streck som andra har ritat på min kropp och dra upp nya konturer med egen kolkrita.

Jag tänker på rätten att låta kroppen vila. Att inte tukta, inte straffa. Att låta kroppen vara. Älskad och förlåten. Vänta tills den kanske känner lusten att leka igen. Jag lägger mig ner, kapitulerar inför mig själv. Låter mig vara stilla. Alldeles stilla. Och jag tänker att här ligger jag och är onyttig, opresterande och alldeles, alldeles underbar.

Heja livet, trots allt.

Gabriella Sköldenberg är journalist och författare till boken Trettonde sommaren

Instagram: @gabriella_skoldenberg

Kontakt: g.skoldenberg@gmail.com