Krönika Oktober – Thelma, Louise och Metoo

Thelma, Louise och Metoo

5 OKT 2020, STOCKHOLM

AV: MINTRAH BLOMQUIST

”We don’t live in that kinda world, Thelma” säger Louise när de diskuterar om de ska gå till polisen eller inte. En scen som slår rot i ens sinne och lever vidare.I början skrek vi så högt. För det var helt enkelt nog nu. Kvinnor runt hela världen ställde sig upp och berättade, och det var makalöst vackert och hjärtskärande på samma gång.

Det hade en sådan otrolig effekt och skapade eftertanke, inte bara bland män utan bland kvinnor också. Det fick mig att fundera över vad det är för beteende jag egentligen har gått med på i hela mitt liv?

Så många saker som jag tillåtit glida förbi för att det ”bara är så det är”. Jag insåg inte att jag själv borde ha skrivit Me too när jag scrollade igenom de tusentals rader jag såg. Kan ni förstå det? Att jag inte insåg det. 

Svin som smekt en över rumpan på dansgolvet, och svin som med kladdiga fingrar tagit på en när de trott att man sovit. Aldrig tänkte jag tanken att skrika. Istället glider man undan, vinklar röven åt ett annat håll. Går vidare med livet. Om man kan.

För ett tag sedan tittade jag på filmen Thelma och Louise. Jag önskar att jag kunde påstå att vi alla minns klassikern från 1991, ni med åldern på nacken kanske gör det. Men för er ungdomar som ännu inte insett det fina med att uppleva filmer från förr får er ett hett tips nu, för jag vill verkligen att vi alla ska se denna. Den startade elden i mig, den här filmen som till en början passerade osedd förbi bland filmvärldens jättar. Två kvinnor som åker iväg på vad som skulle bli en våldsam ”manshatar-roadtrip”. Nej, det går väl inte?

Tji fick dem när filmen sedan fick sex Oscarsnomineringar och självaste statyetten för bästa originalmanus. Men okej, så vad handlar filmen om egentligen?

Vi kan väl börja med Thelma och Louise (Geena Davis och Susan Sarandon) som bestämmer sig för att lämna sina tråkiga liv bakom sig för några dagars semester i en stuga uppe i bergen. Thelma som lever i ett ”kvinnan ska stå i köket”-förhållande, åker ”utan att be om lov”, och önskar sig därför en helg fylld med endast roligheter.

Detta tar sig dock en ganska drastisk vändning efter att en man försöker våldta Thelma, och Louise räddar henne genom att skjuta honom till döds. Nu är de istället helt plötsligt jagade av polisen, och den sköna semestern blir istället en form av frigörande, galen resa på liv och död. 

Det var med tårar i ögonen som jag stängde av tv:n när den sista bilden visades och eftertexterna började rulla. I 29 år har den här filmen funnits, och det var inte förrän 2017 som kvinnor på allvar vågade komma ut ur det mörker som svin stängt in dem i.

Det var inte förrän då som det kändes som att effekten av mansbrott äntligen började tas på allvar. 
Allt det som hände i Thelma och Louise är något vi pratar om idag. Allt det, och mycket mer.

På ett sätt får det mig att undra varför Metoo-vågen inte kom redan då? Den här filmen belyser exakt det vi blivit matade med sedan urminnes tider. 

Eller vad vet jag om urminnes tider egentligen. Egentligen vet jag bara vad jag har fått lära mig: att om en kvinna dansar med en man en hel kväll, är närgången med honom, låter honom föra henne runt i rummet, får henne att skratta, njuta av musiken och sällskapet.

Vem ska då tro henne när han försöker ha sex med henne och hon sedan säger att hon inte vill?