Krönika Mina val

1 FEB 2022, STOCKHOLM

AV: SOLVOR ØKSNES

Vissa beslut kommer bara till dig. Vissa kommer aldrig. Man går och väntar på ett tecken, skjuter åt sidan, grubblar, väger för och emot. Man stannar. Man kämpar, frågar runt, läser på, känner av. Några gånger har man inte ens ett val. Då kan man fokusera på de små sakerna man själv kan välja i det, eller välja sitt mindset till det. Är det så lätt?

Som individer upplever vi val olika. Rätt för mig, kan vara fel för dig. Det som är svårt för dig, kan vara lätt för mig. Jag väger mina val mot mina värderingar och livsregler. Det hjälper mig att vara snäll mot mitt tidigare jag. Hon handlade efter bästa förmåga där och då, givet det hon visste. Jag vill ta er med på en resa i mitt minne. Val som har format mig.

”Antingen går det bra, eller så går det över”

Jag väljer mitt psyke

Att ta en sväng in på kiosken på vägen hem, det har blivit en vana nu. Snickers. Det läker, för en liten stund.

Jag har gått hela dagen och i princip inte fått ögonkontakt med någon. Kanske lärarna bara. Algebra, Physics och American History. Sen en timme framför datorn på skolbiblioteket. Långa brev fick min pojkvän på andra sidan jorden.

Åtminstone någon typ av samtal med en annan människa.

Jag vet inte hur mycket mer jag orkar.

Facebook albumet visar cheerleading, stora amerikanska portioner, utflykt till Six Flags. Men på insidan känner jag mig bara som en fiasko bland alla solskenshistorier. Miljöskiftet slog mig som en hård våg på stranden. Har inga verktyg att hantera en sådan ensamhet. Jag föll ner i utanförskapet som ett magplask.

Jag måste ta mig ur denna situation nu. Jag måste välja mitt psyke.

Jag åker hem. Utbytet blir ett halvår. Inte ett år.

Tack till valfriheten

Vi skrattar. Bubblorna från den andra flaskan stiger i glaset. Vi berättar om dåliga dejter, visar senaste killen från Tinder, skickar roliga meddelanden vi aldrig hade skickat om vi var nyktra. Töserna i Köpenhamn. Vi är så fria, från studier, jobb, vardagen. Musiken börjar göra det svårt att höra ordentligt. Skrattar med även om jag inte hörde vad som var roligt. Sen kommer den, tanken. Jag borde fått min mens i veckan.

Våga lämna

Jag sätter en deadline i mitt huvud, känns det inte annorlunda 1e oktober, då.

Han var den kärleken som fick mig att tappa andan. Den där man inte märkte de andra runtomkring. Han kändes nästan för bra för mig, ett kap. Allt var så häftigt, djupt och äkta. Den perfekte far till mina framtidiga barn.

Men, något skaver.

Det är en suddig gräns. När vet man att man nått punkten? Det är normalt att bråka lite. Vi är bara osams ibland. Det är hälsosamt, kanske. Nej, det är lugnt – sluta fokusera på det. Då skapar man problem som inte finns där. Det är fine. Ingen är perfekt.

Det skaver fortfarande.

Har jag råd att bli singel? Tid att träffa en ny? Varför kan jag inte bara vara nöjd? Den biologiske klockan väntar inte. 

Jag fattar inte att det faktiskt skulle blir sista gången jag ser honom då han går ut genom dörren. Jag faller ihop och kan inte andas.

Det var svårt att sätta fingret på vad det var. Det är liksom inte här och nu som är problemet. Men jag får det inte att stämma i det långa loppet. Framtiden är blank. Gränsen är fortfarande suddig. Det kom inga tecken till mig vad jag skulle göra. Jag vet bara att jag väljer att stanna, om jag inte lämnar.

Helomvänding  

Som en scen från en film satt vi i bilen mot Stockholm, med hela mitt liv packat i ett släp. Två IKEA-påsar med skor, bilden från Louisiana, mina böcker, den retro stolen som jag köpte utan att kolla hur stor den egentligen var och som inte passade in men som jag vägrar bli av med, en cykel.

Jag köpte ju min första lägenhet för fem månader sen. Varit på det nya jobbet i tre. Det luktar nymålat. Överlämningen precis klar.

Jag känner mig varken säker eller osäker. Tror grubblandet når ut i universum. Vi har ju bråkat en del, men vi är kära. Avståndet blev långt, men det gick. Pinsamt med jobbet, jag borde skämmas. Hur ska jag ha råd med lägenheten? Är han den framtidiga pappan till mina barn?

Jag känner hans hand ta min, och han säger ”vi ska på äventyr”. Då kommer jag tillbaka till ögonblicket. Känner mig lugnare.

—

Det hjälpt mig är att försöka tänka att i många val tror man det finns ett rätt och ett fel svar. Så är det inte. Det andra valet existerar inte längre efter jag gjort mitt val, och då utvecklar ju sig världen kring det. Som om man går till vänster i ett vägskäl, då finns det inte längre att du går till höger. Jag tror att stannar du för länge och trampar i vägskälet får du en kortare resa och kommer senare fram till målet.

”Antingen går det bra, eller så går det över”

Vad tror du?