Krönika Mars – Hem efter 30 år utomlands

Hem efter 30 år utomlands

9 MARS 2020, STOCKHOLM

AV: ANNA TVINNEREIM

Livet är som ett äventyr byggt på alla små beslut vi tar!

Inom mig ligger min egen lilla historia och bubblar, eller i alla fall sjuder lite lätt. Jag känner en väldigt stark längtan efter att få berätta. Jag hoppas och tror att den kan peppa och inspirera. 

Jag vill berätta om alla de där små besluten man tar och framför allt har tagit. Jag vill berätta om hur det känns att flytta hem till Sverige efter 30 år utomlands. 

Min längtan och nyfikenhet efter att få testa på att vara vuxen i Sverige blev så överhängande att jag tog steget fullt ut. Skilsmässa, nygammal bekantskap med min ungdomskärlek och en tro på att ”ta tag i dagen” med allt vad det innebär förde med sig att jag tog steget och lämnade Nordamerika efter alla år. 

Tankar som har slagit mig under åren är att om jag någonsin skulle flytta hem igen så skulle jag nog sakna den där känslan av att vara ”speciell”. Det har varit kul att vara svensk utomlands,  lite som att inneha en superpower. I Sverige skulle jag ju bli vem som helst, en helt vanlig svensk 55 åring i Sverige. 

Anledningarna till att jag tog steget och flyttade från Sverige 1988 är nästan desamma som gör att jag 2019 vill tillbaka. Helt plötsligt är det ganska mysigt att alla har pyntat ungefär likadant till jul, det känns praktiskt att gågatan kantas av HM, Åhlens, Apoteket, Hemtex och några andra välkända affärer som i princip har det som jag letar efter. 

De flesta människor jag har runt omkring mig värdesätter samma saker som jag, vad gäller mat. arbete och levnads sätt . Vi har alla mycket gemensamt. I mitt förra liv var jag ofta den personen bland gästerna runt ett middagsbord som hade ideer och önskningar man gärna anknöt till min bakgrund som svensk. “that’s Anna, she is so Swedish”. Då, älskade jag känslan av att inte vara som alla andra. Så inspirerande! 

Jag har alltid njutit av att tex på busshållplatsen hamna i ett spontant samtal om var jag kom ifrån och vad jag gjorde på den sidan Atlanten. Dessa samtal uppstod ofta efter att en medmänniska hade frågat vad klockan var och då hörde min accent. 

Dessa små interaktioner har sedan jag flyttat hem bytts ut mot sporadiska samtal i bastun eller omklädningsrummet på Friskis o Svettis. Ett sådant samtal kan ta fart när jag berättar att jag flyttat hem efter att ha bott 30 år utomlands. Även om jag tror de flesta blir nyfikna är det långt ifrån alla som ställer följdfrågor. Som svensk vill man ju inte verka påträngande och nyfiken. För mig är nyfikenhet oftast förknippat med att man har ett intresse. Ibland blir dessa möten och samtal précis lika inspirerande som de jag tidigare upplevt. Att kvinnan, som sitter brevid mig i bastun, bott i samma småstad hela sitt liv också har levt ett liv med allt vad det innebär är viktigt att komma ihåg. Hur är det att bo i den stad som man vuxit upp i? Det kan också liknas vid ett spännande äventyr när man, som jag, inte har en aning! Är jag kanske ovanligt nyfiken på människor?

Livet man lever idag är ju baserat på beslut som tagits tidigare, I många fall för väldigt längesedan. 

Längtan, nyfikenheten och insikten om att jag inte aktivt tagit det stora beslutet att aldrig mer bo i Sverige tog över. Jag lämnade mitt liv utomlands och flyttade tillbaka. 

Jag har vänt ut och in på om detta var och är det rätta beslutet. Hur fasen vet man?

Jag älskar verkligen naturen och livstilen jag fått. Skillnaderna är enorma på tusen olika sätt mellan millionstaden jag bott i och den svenska lilla staden med 40.000 invånare jag nu hamnat i. Här äger jag så mycket mer av min tid. Jag cyklar till jobbet, har havet runt hörnet och kostnaderna för att leva är betydligt lägre. Dessutom känner jag mig lyckligt lottad att jag fick mina härligt roliga år utomlands och nu faktiskt hinner med att få vara vuxen i Sverige också. 

Utmaningarna har varit många. Att börja arbeta som lärare igen efter att ha tagit examen för 30 år sedan är en av dem. Dock inte den största. 

Den absolut största utmaningen av dem alla har varit och fortsätter att vara faktumet att jag lämnat mina tre döttrar där och flyttat. Får man verkligen göra det som mamma? En mamma ska ju bo kvar. Att barnen flyttar förväntar vi oss nästan men att mamma flyttar, det är inte helt ok. Eller är det det? Ok, alltså?

Från början var det väldigt svårt att säga rakt ut att jag flyttat. Jag kallade det för ett försök tills dagen kom då min mellan tjej ställde mig mot väggen och frågade om jag skulle bo i Sverige nu? Jag svarade att just nu satsar jag på ett liv i Sverige. Min yngsta dotter blev jätteledsen! Jag blev såklart jätteledsen. Jag visste ju att jag inte varit tydligt med vad mina planer var men hade på något sätt tänkt att de ser ju vad jag gör och förstår nog. Så funkar det ju inte alls. Tydlighet och kommunikation är det enda rätta. Precis detta har jag predikat om och diskuterat med tjejkompisar otaliga gånger. Alltid kommit fram till att kommunikation är a och o! Att hitta mig själv i den här situationen där jag inser att jag är skitdålig på just kommunikation är lindrigt sagt pinsamt! Varför är kommunikation och tydlighet så svårt när det verkligen gäller?

Mina tjejer har börjat vänja sig vid att jag är här. De uppmuntrar och är genuint intresserade av mitt liv. Jag pratar med någon av dem i princip varje dag. Thank God, för FaceTime!!!

Jag tror att de på ett sätt är stolta över att mamma  har vågat men på ett annat sätt tycker att det är helt galet att ha mamma på andra sidan Atlanten. Varje gång vi träffas vet vi när vi ska träffas nästa gång. Det känner jag är ett måste och födelsedagar är heliga. Då vill jag vara med och fira! 

När jag nu långt senare och med erfarenheter från att bl a ha ägt ett kafe i Toronto under många år kom till Sverige i höstas och fick chansen att arbeta med det jag utbildat mig till 30 år tidigare så tog jag den.  

Att som 55 åring komma till en arbetsplats i ett nytt land och försöka passa in, göra ett bra jobb och ibland ha åsikter som kanske faller helt utanför ramen av vad som är den normala normen kan vara en utmaning men också superspännande och inspirerande.

Jag såg det som världens chans att få börja om som 55 åring. 

Som avslutning vill jag skriva att jag under mitt livs resas gång kommit fram till att “Alla små beslut som sammantaget blir ett liv kan ibland uppfattas som en överraskning…”

Jag frågar mig väldigt ofta hur fasen blev det såhär? Inte för att jag inte är nöjd för det är jag! 

Jag ångrar inte många av mina beslut.

 Jag har dock lärt mig att bara för att ett beslut tas idag så är inte det beslutet det jag måste leva efter resten av livet. Jag måste leva med besluten jag tar och har tagit men livet, det går att förändra, glöm aldrig det!!

*

INSTAGRAM @BAKESHOPANDTHENWHAT