Krönika Juni – Tjejsnacket räddar liv

Tjejsnacket räddar liv

14 JUNI 2021, STOCKHOLM

AV: EMMA LINDKVIST

-Emma, det där är en destruktiv relation, du måste ta dig ur den. Jag blev lite paff av Lindas rättframma kommentar. Vi satt på KB och drack vin och pratade om relationer och livet. Min telefon plingade konstant för killen jag var tillsammans med var arg för att jag hade missat hans samtal tidigare. Mina vänner märkte att jag blev stressad och undrade vad som pågick. Jag visade meddelanden och försökte skoja bort det med att han är lite av en drama king och han kommer lugna ner sig snart. Men mina vänner skrattade inte. De fattade och Lindas kommentar triggade något i mig. Relationen som först hade fått mig att känna mig glad och härlig igen efter en jobbig separation, hade successivt börjat få mig att känna mig pressad och rädd.

Nu sitter jag och förbereder mig inför rättegång. Brottsrubriceringen är olaga förföljelse och han som en gång höll mitt ansikte mellan sina händer och sade att jag var den mest fantastiska kvinna han träffat, är åtalad och jag, som trodde honom, är målsägande.
Det har gått två och ett halvt år sedan kvällen på KB och två år sedan han greps utanför mitt hus. Tjejsnacket den kvällen hade bekräftat det jag någonstans inom mig visste, att relationen inte var sund och potentiellt farlig. När jag till slut lyckades göra slut, bröt helvetet lös och han förföljde och trakasserade mig i nästan ett halvår. När jag går igenom händelseförloppet inför rättegången så känns det svårt att förstå att detta har hänt mig. Enfaldigt nog trodde jag inte att jag skulle råka ut för något sådant. Jag är ju över 30, välutbildad och feminist, jag borde ju veta bättre. Men precis som så många andra kvinnor så träffade jag fel man och det slutade med att jag var rädd för mitt liv.

Det följde ett klassiskt mönster. Han var charmig, uppvaktande och vi hade kul men ganska snart började de så kallade missförstånden. Mer eller mindre befängda anklagelser som han sedan lyckades övertyga mig om att jag hade missförstått, att jag inte mindes vad som hade sagts eller att det var jag som hade betett mig illa. Han började dessutom successivt gå över mina gränser. Det började med småsaker som att han ringde mig fast jag sagt att jag var upptagen och till slut gick det så långt att han flyttade in hos mig mot min vilja. När man blir utsatt för manipulation, gaslighting eller annan typ av psykisk misshandel, så börjar man tvivla på sig själv och man börjar flytta sina gränser, och det var precis det jag hade börjat göra. För att kunna ta sig ur det så måste man berätta för någon annan.

Mina vänner gillade honom, han var ju supercharmig, men jag visste att de ville mig väl och att de är vettiga människor. Så jag litade på dem och berättade ibland saker ur relationen, så som man gör vänner emellan. Ofta bara genom tala med en utomstående så insåg jag det han sagt eller gjort inte var ok, och om jag inte insåg det själv så lät mina vänner mig höra det. Det hjälpte mig att hålla kvar vid mina egna värderingar och att inte helt tappa bort mig själv. Till stor del tack vare det, så klarade jag till slut av att bryta med honom.

Ärligt talat så vet jag inte hur det här hade slutat, om jag inte hade berättat för folk vad jag blev utsatt för. Han började förfölja mig och när han försökte ta sig in i mitt hus, visste jag inte vad jag skulle göra. Ingenting jag sade till honom hjälpte och jag började bli riktigt rädd. Så jag tog mod till mig och ringde polisen för att fråga om jag borde anmäla. Polisen sade till mig att man har rätt att få vara ifred i sitt hem. Hon rådde mig till att anmäla och varnade mig också för att det kunde eskalera och bli farligt. Hon gav mig många bra råd och det kanske allra viktigaste var att se till att min omgivning visste vad som hände.

Därför berättade jag för alla. Det var jobbigt och pinsamt men faktum är att jag aldrig kände mig dömd eller skambelagd. Jag fick bara stöd och hjälp, ibland från de mest oväntade håll.

Jag berättade allt för min familj och mina vänner och de gav mig ovärderligt mentalt och praktiskt stöd som sällskap och sovplats när jag behövde. Några kommer även vittna i rätten. Jag berättade för min chef och säkerhetsavdelningen på jobbet gav mig ny telefon och särskilda säkerhetsrutiner, och när jag var rädd för att gå själv följde mina kollegor mig till och från jobbet.
Jag berättade för min bostadsrättsförening som också polisanmälde och vidtog åtgärder för att han inte skulle kunna ta sig in i huset. Till och med när han hade skapat profiler på sexsajter så att okända män skickade dickpics till mig, så berättade jag för dem. Jag fick förvånansvärt fint bemötande av de männen, som både bad om ursäkt för bilderna och hjälpte mig att blockera profilerna.

Jag berättade också precis allt för polisen. Över 20 anmälningar, flera vittnen, många förhör och mängder med dokumenterat bevis såsom bilder, samtalsloggar, mail, meddelanden, och det gav faktiskt resultat. Han fick kontaktförbud och lämnade mig ifred och nu driver åklagaren åtalet vidare. Mardrömmen är förhoppningsvis snart över för mig och en eventuell dom kanske kan rädda andra tjejer från honom i framtiden.
Jag fattar fortfarande knappt att det hänt och jag är fortfarande rädd. Men, vad jag lärde mig från detta är att man behöver inte bära allt själv, det blir så mycket lättare när man får hjälp. Är det något som skaver, bolla med de du litar på för du själv är inte alltid helt tillförlitlig. Tjejsnack är inte banalt skvaller, det är ett skyddsnät mot att tappa bort sig själv..”

Uppdatering: Han blev till slut dömd för olaga förföljelse och fast det var fruktansvärt jobbigt att möta honom i rättssalen, så känns det bra att ha gjort det. Det han gjorde mot mig var inte ok, och jag fick chansen att stå upp för mig själv, med samhället och rättssystemet i ryggen, vilket gav mig en känsla av upprättelse.