Krönika Januari
Utanförskapets konsekvenser
6 JAN 2022, STOCKHOLM
AV: MERYEM YEBIO
Året var 1994. Jag poserar glatt framför kameran efter att ha kommit hem från Kungsträdgården där jag varit med min pappa och lillebror för att ta emot det svenska herrlandslaget efter att de fått brons i fotbolls-VM. Den svenska flaggan pryder min panna och varsin sida av mitt glada lilla ansikte. Jag ler, lutar armen över tv:n, sträcker på kroppen och ser märkligt stolt ut. Flera år senare sitter mitt vuxna jag och tittar på en gammal bild på mig själv och kan inte låta bli att undra om mitt femåriga jag trodde sig vara svensk när det flera år senare inte skulle visa sig vara fallet.
I slutet av sommaren 2021 släppte BRÅ (brottsförebyggande rådet) en rapport som visar att utrikesfödda och barn till utrikesfödda är överrepresenterade bland brottsmisstänkta. Sedan rapporten släpptes har diverse uttalanden gjorts av politiker kring hur framförallt gängkriminaliteten ska stoppas. Men varför är det så få som pratar om att förhindra och förebygga att utrikesfödda och barn till utrikesfödda väljer den brottsliga banan? Är det för att det är för jobbigt att inse att det svenska samhället och den strukturella rasism som råder där är en betydande del av problemet?
Jag vet inte hur många kritvita A4-papper som jag passionerat förvandlat till blågula svenska flaggor. Jag minns heller inte hur många gånger jag som barn hejat på Sverige i olika idrottsliga mästerskap och kulturella tävlingar. Jag kommer ännu mindre ihåg hur många gånger jag varit Sverige i leken ”land och rike” som vi ofta lekte på gården när jag var barn. Jag minns inte hur ofta jag i olika sammanhang som barn varit stolt över att vara svensk och viftat glatt med den svenska flaggan.
Min stolthet över Sverige och min upplevda svenskhet känns som ett gammalt minne från en svunnen tid innan jag växte upp och insåg att Sverige inte älskar mig lika mycket som jag älskar Sverige. För mig tog det ganska lång tid att komma till den insikten, men efter att den landat och konflikten inom mig lagt sig kom acceptansen av det utan- och mellanförskap jag upplevt under hela mitt liv. Precis som jag aldrig skulle jaga en kärlekspartner som förnekar, nedprioriterar och inte vill ha mig kommer jag aldrig jaga villkorslös kärlek hos ett land som inte ser mig som en del av det.
Jag är glad att jag hann bli ganska gammal innan jag insåg ovanstående även om jag kände mig grundlurad att jag främst hemifrån under hela min uppväxt blivit intalad att jag som svenskfödd är lika mycket svensk som någon annan. Att det inte var någon skillnad på mig och mina etniska svenska vänner och skolkamrater. Att växa upp och på olika sätt och i olika sammanhang inse att så inte var fallet gjorde det ju jobbigare och ondare för mig att slås av verkligheten att jag inte alls var, är eller någonsin kommer bli eller ens betraktas som svensk. För vad spelar det egentligen för roll hur svensk jag känner mig om och när det svenska samhället inte ser mig som svensk?
Jag har länge burit på en känsla av att barn till utrikesfödda som växer upp idag kommer till ovanstående insikter i mycket tidigare åldrar på grund av det politiska klimat som råder idag. I det offentliga blåser främlingsfientliga politiska vindar betydligt hårdare och kallare idag än de gjorde när jag var barn. Människor med utländsk påbrå både utrikesfödda och deras barn avhumaniseras i diverse offentliga debatter kring bland annat brottslighet. Politiker fortsätter repetera hur och att brottslighet alltid kan förklaras med att personen som misstänkts eller faktiskt har begått brottsligheten har en annan etnisk påbrå än den svenska. Svenska politiker skapar ännu större splittringar och ”vi och dem” samhällen genom medieutspel som att göra sig av med ”mångkulturen” i Sverige som alltså är ett mångkulturellt land som delvis utgörs och är uppbyggt av invandrare oavsett vad en del önskar, tror och påstår.
Jag vet flera barn till utrikesfödda som knappt har någon kärlek alls för Sverige som alltså är samma land som de fötts och växt upp i. Många av dessa barn längtar efter att flytta ifrån Sverige, inte allt för sällan till dem länder som deras föräldrar ursprungligen flytt ifrån. Länder som en del av dem alltså bara varit i några enstaka gånger. Jag tror att många av de ilskna känslorna gentemot det land de växt upp i har att göra med att de mycket tidigare än min generation får lära sig att de är annorlunda, inte är accepterade eller välkomna åtminstone inte i lika stor grad som den etniske svenske. De politiska och samhälleliga signalerna som indikerar det är betydligt tydligare och går därför fram mycket snabbare än de gjorde för min generation. Exempelvis fortsätter barn till invandrare som är födda i Sverige att ses och räknas upp som invandrare i offentligheten, trots att de inte alls invandrat till Sverige utan är födda här. Jag undrar ofta vad samhällsexkluderingen gör med deras självbild som inte ens är i närheten av färdigutvecklad ännu?
Ilskan, distanseringen och det växande hatet mot Sverige grundar sig såklart i besvikelsen och sorgen över att inte känna sig accepterad, inkluderad och existerande på lika villkor som den etniskt svenske. Men vad leder det här hatet till? Vad tror ni sker när sverigefödda barns svenskhet ifrågasätts?
Hur kan främst politiker, men även andra viktiga samhällsaktörer inte se sin roll i vad som leder till utrikesfödda och deras barns samhällsförakt? Hur kan viktiga samhällsaktörer förneka och förtränga att alla individer i Sverige har ojämlika förutsättningar att ta sig in och utvecklas inom det svenska samhället? Varför är det kortsiktiga åtgärder som dominerar lösningarna på hur den ökande grova kriminaliteten ska lösas?
Tänk vad mycket enklare det på sikt hade varit för nationen Sverige att verkligen satsa och arbeta på och för inkludering istället för alla dem konsekvenser som upplevt utanförskap och exkludering skapar. Upplevelsen av utanförskap och jakten på ”fel” sorts tillhörighet får såklart förödande konsekvenser både på individ- och samhällsnivå, vilket den senaste BRÅ-rapporten också är ett bevis på även om det kan finnas andra orsaker som exempelvis rasprofilering som såklart kan förklara att statistiken ser ut som den gör.
Vi läser dagligen om exkluderingens konsekvenser i form av mord, dåliga skolresultat i så kallade ”utsatta områden”, bilbränder, ökad narkotika- och vapenhandel, men ändå fortsätter exkluderingen öka. Korkade politiker använder till och med konsekvenserna av den exkludering som deras politik resulterat i som orsak och motivering för att exkludera ännu mer, vilket är totalt ologiskt och kontraproduktivt då det är mer problemskapande än vad det är lösningsorienterat.
Jag skulle önska att fler hade ovanstående i åtanke varje gång de förvånat frågar sig hur en svenskfödd med utrikesbakgrund kunnat hamna så snett och utanför samhället när det egentligen är logiskt att hamna utanför ett samhälle som mer eller mindre knuffat ut en från start.
För mig som är född i Sverige, men har rötterna i Eritrea började det egentligen redan i lågstadiet vid knuffen ut från den ”vanliga” svenskalektionen till gruppen för ”svenska som andra språk”. Som tur är var jag dock alldeles för ung och omogen för att förstå och ta åt mig tillräckligt mycket för att det skulle påverka min själv- och samhällsbild och förstöra min fortsatta skolgång. På gott och kanske ännu mer ont är dagens barn- och ungdomar dock betydligt mognare och smarta nog att inse när och var de är ovälkomna och att det svenska samhället är mindre tillgängligt för dem.
*
Tack Meryem för dina tankar!