Krönika Februari
Drömmen om att våga ta sats
1 FEB 2022, STOCKHOLM
AV: ELINOR ALDERBRO
I en källare på Nytorget 6 sitter jag och ett gäng människor. Vissa känner jag bra. Andra mindre bra. Jag har växt upp med dessa individer. Vi har varit på samma fester och barer sen jag var 22. Dom var i och för sig alltid äldre än mig, några år sådär. När man är ung är det så tydligt – nu är det som att jag vuxit ikapp dem. En av mina bästa vänner sitter längre ner vid bordet. Det är hennes kväll. Vi ska säga hejdå till Sanna för ett tag. Hon ska ut på äventyr söderut medans vi andra ska kämpa oss igenom vintern. Runt middagsbordet har samtalen skiftat sedan vi sågs sist, och med sist menar jag innan pandemin. För helt ärligt, nu har snart två år gått. Det är som att hela livet har förändrats men också som att tiden stått still. Förut kretsade våra samtal kring var man kunde hitta den billigaste cavan eller när nästa fest skulle vara.
Nu sitter vi och samtalar om lägenhetsrenoveringar, nya jobb och förlossningar. Det är en svindlande känsla. Vi har åldrats. Vi var ju ett gäng stökiga själar alldeles nyss. Nu har några bostadslån och andra kids. Allt är så… vuxet?
Jag har alltid ansett att jag har gott om tid kvar. Till vad vet jag inte riktigt. Men tid finns. Tid för att utvecklas. Tid för att våga. Tid för att ta sats. Jag har inte känt mig stressad. Snarare lugn i livet. Jag har känt en otroligt trygg i att min tid kommer. Att mitt sen kommer föra mig till en bättre plats. Till en senare tid där jag kommer bli den bästa versionen av mig själv. Jag är liksom bara på level ett eller möjligtvis två. Det är vid level tre och fyra det börjar hända saker. Det är då livet tar fart.
Utifrån ser det nog ut som att jag har koll på läget. Jag har ett kul jobb i en spännande bransch, äger en lägenhet i Stockholm (med mina föräldrar & banken vill jag tillägga) och har nära relationer som är riktiga och viktiga. Jag är tacksam för det livet jag har levt och lever. Allt jag sett, gjort och fått uppleva har varit mäktigt.
Trots det är det en orkan som ständigt pågår inom mig. En rastlös person med stora drömmar och allt för lite tid. På sistone är det som att jag har fastnat lite. Helt okapabel att ta mig vidare. Drömmarna har liksom hamnat i kläm. När fan ska man hinna med dom? Jag skulle ju göra tv. Jag skulle ju skriva. Jag skulle ju se världen. Ni vet göra saker som om att typ surfa, adoptera en hund eller skriva en bok. Banalt absolut. Men rimliga saker att drömma om ibland. Kanske är det pandemin? Kanske är det verkligheten som har kommit ikapp mig? Men mer än någonsin tvivlar jag på min förmåga att bli just den personen.
Några veckor efter middagen har serien Heartbeats premiär på CMore. Jag fastnar direkt. Jag slungas tillbaks till att vara tjugo igen. Att somna med glitter på kinden, att leva för stunden och att nästa äventyr alltid är det viktigaste. Huvudkaraktären Mio är modig. Jag var likadan i den åldern. Inget kunde stoppa mig. Inget skrämde mig. Nu är det som att det mesta skrämmer skiten ur mig. En rädsla för allt som kommer ske eller inte kommer ske tar över. En rädsla som nästan paralyserar ibland. Hur hittar man tillbaks till modet?
Att ta sats är läskigt – men helt nödvändigt ibland. Det är viktigt att samla kraften. Att våga bli rädd för att sedan kunna kasta sig ut igen. Jag måste bli modig igen. Det känns pinsamt. Men lite pirrigt. Det måste hända. Jag ska ta sats i livet. Jag har tid kvar. Inte överdrivet mycket tid. Men jag har tid – jag har tid för mina drömmar och jaget. Och att somna med glitter på kinden. Det är som ett uppvaknande. Det där vuxna surret om lägenhetsrenoveringar kan vänta. Nu är det surfcamp och skrivande som är målet. Det jag ska fokusera på är mina äventyr och drömmar. Det andra, det blir som det blir. Det är läskigt. Men nu tar vi sats tillsammans.
Vad drömmer ni om?..”
*
Stort tack Elinor för dina ord!
Mer från Elinor Alderbro hittar ni här:
Instagram – @alderbro
Blogg – http://elinoralderbro.se
