Krönika December – En text om jul - Heja Livet

Krönika December – En text om jul

En text om jul

9 DEC 2020, STOCKHOLM

AV: MARIA RÖNNBERG

”..Firar du med familjen?Frågan dyker upp med jämna mellanrum, inte minst runt födelsedagar eller storhelger, som nu runt jul och nyår. Ibland får jag en klump i magen eftersom jag vet att den som ställer frågan ofta refererar till en helt annan familjekonstellation än den jag har. Du vet, den där familjen man ser i reklamen* eller i sociala medier, med en partner, några egna barn, kanske några syskon med syskonbarn och stolta mor- och farföräldrar. Men så är inte fallet när det gäller mig. Detta har fått mig att fråga mig själv vad som egentligen definierar en familj.

Jag heter Maria, är 47 år gammal och är yngst av tre systrar, en sladdis. Systrar som aldrig ”lyckades” eller hann bilda egen familj medan tid var och där den äldsta systern tragiskt gick bort för över 20 år sedan. Det gjorde även vår pappa, vilket betyder att min biologiska familj idag består av mamma, storasyster, morbror och moster. Jag står väldigt nära min mamma och storasyster, vilket delvis beror på att vi har tvingats gå igenom många tunga saker i livet. Jag är enormt tacksam och glad för våra starka band, de som vanligtvis definieras som blodsband eller släktband.

Men vid storhelger och andra högtider, men kanske mest runt jul, kan ett stråk av vemod svepa över mig. Vemod över av att inte ha eller tillhöra en stor familj, som den i reklamen. Det blir ibland svårt att värja sig när medierna fylls av bilder på familjer med flera generationer som firar jul, med mor- och farföräldrar med barnbarn i knäet, skrattande och med tindrande ögon. Bilder som får mig att känna mig som den som står utanför huset och trycker näsan mot glaset för att se mer av det jag inte har, som finns där inne i värmen. Jag tänker att jag måste ha misslyckats eftersom jag, enligt de normer som vårt samhälle har, inte har några egna barn och därigenom inte fört familjens gener vidare. Som missar den samhörighet som en egen familj ger och har, där släktbanden är det som förenar och ger trygghet.

Men om man inte har den där stora familjen som ofta används i media och reklam och som många refererar till när man pratar om begreppet familj. Om man inte lyckats skapa och bygga upp en egen familj, vad ska man då göra och känna? Jag tänker att det finns så mycket mer än bara ett blodsband. För mig är en familj någon eller några som finns där både när livet glänser som allra vackrast eller sviker som allra värst, eller som för det mesta bara åker berg- och dalbana däremellan. En konstant som man kan vara sig själv med och som går bredvid en på livets väg. Ett vittne till att jag finns och betyder något. De som känner mig och min historia och ändå väljer att stanna kvar, trots mina fel och brister. Trots att det saknas blodsband.

Om man istället utgår från det jag just räknat upp visar det sig att jag faktiskt har en stor familj, den ser bara lite annorlunda ut än i reklamen. Vi har band som är minst lika starka som de traditionella släkt- eller blodsbanden. Jag väljer att kalla det livsband. Jag är så otroligt glad och tacksam för dessa livsband. De ger mig en känsla av samhörighet och trygghet vilket ger mig lugn och glädje varje dag. Det sägs att man inte kan välja sin familj, men har man en livsbandsfamilj kan man faktiskt det. Det faktum att de väljer att stanna kvar i mitt liv och vara mina livsvittnen gör mig övertygad om att jag inte alls har misslyckats, utan faktiskt lyckats väldigt bra. Jag har lyckats bygga min alldeles egna stora familj, spretig och okonventionell men samtidigt alldeles fantastisk och enormt värdefull och viktig.

Min stora familj består, förutom av mamma, storasyster, morbror och moster, även av ett antal personer som jag vare sig delar blodsband eller efternamn med. Människor som känner mig väl, som är viktiga för mig och som jag skulle slåss för vilken dag som helst. Det är min plastbror och hans sambo. Nära väninnor från både barndomen och vuxenlivet. En f.d. släktings två döttrar, som jag känt sedan de föddes och som alltid kommer att ha en särskild plats i mitt hjärta. Mina tre gudbarn (en bonus) som jag efter bästa förmåga tänker följa och stötta genom hela livet. Som du ser har även jag en stor familj, med några få blodsband men med desto fler livsband. Antagligen en av de mest okonventionella familjekonstellationer som finns, men icke desto mindre en familj. Min familj.

Så de gånger du känner ett sting i hjärtat för att du inte har eller saknar den där reklamfamiljen* som medierna, normerna eller Instagram målar upp. Ett sting för att du inte har några egna barn som för dina gener vidare och som förhoppningsvis tar hand om dig när du blir gammal. Till dig vill jag bara säga: Tänk om och se dig omkring. Du har också en stor familj, den ser bara lite annorlunda ut. Kanske inte ett blodsband så långt ögat når, men istället med livsband som många gånger kan vara minst lika starka och viktiga. En familj som du själv har skapat och valt, helt av egen kraft.

Så på frågan om jag firar med familjen svarar jag ja. Jag firar med mamma och storasyster. I lugn och ro, med god mat och tid tillsammans. En liten men väldigt kär och stark skara. Alla andra dagar på året firar jag med resten av min familj..”

*Kommentar: Jag är fullt medveten om att reklam är just det, reklam. Att verkligheten ofta ser annorlunda ut. Men bilder är ett kraftfullt sätt att förmedla och kommunicera, varför det är svårt att värja sig för det direkta budskapet, även om hjärnan någonstans vet att det jag ser inte finns på riktigt. Men reklam baseras ofta på det avsändaren tror att vi drömmer om och strävar efter så någonstans ligger det ändå ett uns av sanning i det vi ser.