Krönika Augusti – Nykterhet

Nykterhet

3 AUG 2020, STOCKHOLM

AV: JOSEFIN HULLDIN

Denna text vill jag tillägna någon alldeles särskild, han som fick mig att förstå varför inget någonsin blev som jag hade tänkt, han som kommit att bli resultatet av varenda liten villoväg jag hamnat på. Pojken vars hjärta slår under mitt och vars ögon snart ska få se dagens ljus för första gången – min son. Varenda snedsteg har lett mig hit, ett steg närmre dagen då vi för första gången ska ses. Ibland måste vi våga gå vilse, bara då kan vi finna något vi aldrig sökt.

Utdrag ur min dagbok augusti 2019:

Tyngs av ogråtna tårar, de hittar liksom inte ut.

I vägen står min ovilja att möta det de bär på – ensamheten, den mest öronbedövande av tystnader.

Jag stannar upp och ställer hjärtat i givakt.

Jag är inte redo, men på samma gång så redo jag kan bli.

Det är omöjligt att förbereda sig för sorg.

Sorg smyger sig på tyst som natten och känns på ett
ställe dit bara smärtan når.

Jag är inte redo, vill inte, törs inte – men kom ändå!

Texten ovan blev slutet på en era, men framförallt början på allt. Min sista resa. Fram tills den dagen hade jag spenderat 6 år med att försöka fly från mig själv. Flykten tog mig på resor runt jorden, den drog mig till droger och alkohol, på långa vandringar, meditationsretreat – you name it, I’ve tried it. Jag behövde hela tiden känna att jag fortfarande fanns, något behövde kännas mer än allt jag gömt där inuti. Det som gjorde denna gång annorlunda var att den förde mig till mig själv snarare än längre bort från mig själv och lärde mig att det är skillnad på att resa från något och mot något.

Efter alla år av konstant flykt från mina egna känslor fann jag mig plötsligt ensam i en etta i Örnsköldsvik. Jag kom dit för studier, som ännu en flykt, men insåg snabbt att jag egentligen var där av en annan anledning. Jag tillät mig själv att känna, att andas och finnas på mina egna villkor. I en stad där ingen kände mig fick jag äntligen chansen att lära känna mig själv.

Jag firade mitt första år som nykter, stannade i hamnen på väg hem från skolan för att fiska, sov i tält under stjärnklar himmel, skrev, ritade, plockade svamp, njöt av tystnaden och dansade mig igenom morgnarna utan en tanke på vad någon annan skulle tycka. Jag fick för första gången leva dag för dag, utan underliggande mål, där fanns det ingen jag behövde bevisa någonting för och inga krav att leva upp till. Där var jag anonym, ett vandrande ingenting, och på så sätt gav det mig möjligheten att bli precis allt.

I Örnsköldsvik lärde jag mig också en av mitt livs viktigaste läxor; att ibland är det modigaste en kan göra att inte göra något alls, att bara stanna upp för att se vad tystnaden och ensamheten bär med sig och våga stå kvar när det väller över en. Bara att skriva om mina tre månader där ger mig tårar i ögonen, för av alla resor jag gjort är den störst av de alla. Trots att den inte fyllde mitt instagramflöde med turkosa hav och bikinibilder så fyllde den mig.

Idag är det snart ett år sedan jag skrev de där raderna i dagboken och om bara några veckor beräknas min son ligga i mina armar. Idag förstår jag varför ingenting någonsin funkade, att inget blev som jag tänkt och varför livet fortsatte att utmana mig. Allt har lett mig hit, till mitt efter. Det som äntligen kunde få sin början när jag vågade stanna för att det andra skulle få ett slut. I mitt hjärta sträcker jag ut handen mot den där trasiga 20-åringen på flykt från sig själv, hon som var jag, lilla Josefin – vars ärr jag bär som smycken på min kropp, som en påminnelse om allt jag varit och allt det gjort mig till. Jag tar hennes hand och låter våra bara fötter studsa mot den varma asfalten. Jag är fri, vi är fria, det är över och nu kan allt annat få ta sin början.

Så glöm inte att det är okej att inte vara okej också, det innebär inte att du är tillbaks där du en gång började. Varje snedsteg lär dig något nytt och trots att vi rasar bygger vi vidare ovanpå de där ruinerna. All den där smärtan är inte för intet, den ligger där som grund och lyfter oss hur svårt det än kan vara att se. Och nästa gång det gör lite extra ont, försök då vila i tanken på att du gör något viktigt för dig själv. Ingen tillväxt utan växtvärk, och även själen och hjärtat smärtar när de växer. Snart är vi större, ibland behöver man bara gå sönder lite först.

Resten av mitt liv här kommer jag, med två delar i en och samma kropp: ett före och ett efter mig.