Det hjärtligaste tacket från mig

Nu är det dags för mig att säga hejdå.

På Linkedin står det att jag har varit på Heja Livet i två år och tre månader, men när dagarna har fyllts av tusentals meddelanden, över hundra takeovers, anonyma berättelser, livshistorier och otaliga stunder då jag suttit framför datorn och förundrats över hur modiga ni är, känns tiden lite diffus.

För Heja Livet har aldrig bara varit ett jobb.

Jag minns när jag och Solvor sågs för en kaffe på Sankt Paulsgatan på Söder. Hon berättade om sin vision med Heja Livet och ville också flagga för att det blir en livsstil på ett sätt, att man på gott och ont bär med sig människorna, orden och berättelserna hem. Att de flyttar in och bosätter sig.

Under de här två åren har jag fått följa er genom några av livets största ögonblick. Jag har läst om kärlek och uppbrott. Om graviditeter, barnlängtan och IVF, om sjukdom och sorg, psykisk ohälsa. Om kvinnor som lämnat destruktiva relationer, vågat byta karriär, sagt upp sig, startat företag, hittat hem i sig själva eller bara försöker ta dag för dag.

Jag har skrattat så magen värker. Gått hem med gråten i halsen. Blivit arg för er skull, känt hopp tillsammans med er och burit med mig era berättelser som om de vore mina egna.

Det är något särskilt med att vara så stolt över sitt jobb att en enkel fråga på en middag blir en lång utläggning. För hur förklarar man egentligen vad vi tillsammans gör här inne, hur det är att få vara en liten del av kvinnors största beslut, svåraste stunder och modigaste ögonblick?

Ni har lärt mig så mycket.

Om PCOS och klimakteriet. Om sexualbrott och ekonomiskt våld. Om lönegap, löneförhandlingar och vikten av ekonomisk självständighet. Om diagnoser, utanförskap och hur olika förutsättningar vi alla har. Om hur många kvinnor som fortfarande ursäktar sig och bär ett alldeles för stort ansvar. Men också om vad som händer när vi delar våra historier med varandra. När vi upplever igenkänning. När någon alltid finns där och svarar.

I era ord har jag känt mig trygg nog att landa i mina egna. Jag har skrivit om ensamhet, press inifrån, om att närma sig 30 och känslan av att man borde ha kommit längre. Om att göra slut med en förälder och om sorgen i att inse att alla relationer helt enkelt inte går att fixa.

Jag har blivit modigare i att ta plats, säga vad jag tycker och stå upp, för mig själv och för andra.

Och så har vi förstås Solvor.

Det är svårt att beskriva vad som händer när man bara är två personer som gör något ihop. Man är kollegor, men också så mycket mer. Vi har sett varandra i våra mest självsäkra stunder, men också våra mest osäkra. Pitchat idéer, roddat events, vridit och vänt på formuleringar, mötts i svorskan, kämpat för kampanjer vi trott på och försökt skapa värde för er.

Vi har stått i medvind och motvind. Firat med bubbel innan kl slagit 15, hållit varandra stadigt när det blåst. Vi har varit varandras hejaklack och samtidigt behövt se med kritiska ögon. Med tiden lär man sig läsa varandra. Man hör direkt om natten varit jobbig, när den andra behöver en liten paus, en sockerbit eller när det är dags att dumpa den där killen. Tack Sol, du är bäst och jag hoppas innerligt att ni alla ser hur mycket själ och hjärta hon lägger ner här inne.

Det känns lite märkligt att säga hejdå till människor jag för det mesta inte har träffat, men som påverkat mig så mycket. Många av er kanske undrar vem sjutton jag är, men ni har varit en del av mitt liv, från morgon till kväll, i över två år.

Tack för att ni delat det vackraste, det fulaste, det sköraste och det modigaste. Tack för att ni visar att vi tjejer är bäst och tack för att jag har fått vara en liten del av det hela.

Nu väntar en sommar av att bara vara. En vän till mig sa att det finns något väldigt fint med tiden mellan två jobb. För en liten stund behöver man inte vara på väg någonstans och den känslan tänker jag ta vara på nu.

Jag ska strosa runt i bokhandeln tills jag hittar den där perfekta sommarboken, gå promenader och lyssna på podd, ligga lite för länge i parken. Åka till min favoritplats i världen och äta pasteis de natas och dricka ginjinha, pussas med min kille och bara vara.

I höst väntar ett nytt kapitel för mig, men en liten del av mig kommer nog alltid att bo kvar här.

Ta hand om er och fortsätt heja på varandra.

Stor kram och hejsvejs,
Denise <3