Celebrate Change – Isabelle

Vem är Isabelle?
Jag är fyllda 30 år och är mellanbarn av sex i en väldigt färgstark familj. Jag tycker mycket om att skriva och att skapa, inreder hellre med gammalt än med nytt och dricker nog lite för mycket te än vad som egentligen är nyttigt för en. Jag arbetar just nu som chef på ett privat franskt-svenskt fritidshem och tar min rektorsexamen till sommaren.

Vad hade du för tankar om dig själv som ung?
Tankarna om mig själv var nog inte de mest positiva. Jag kände mig mest malplacerad, klumpig och felmonterad och tyckte egentligen att ingenting jag gjorde var speciellt mycket att applådera för.

När insåg du att din självbild skadade dig inte bara psykiskt utan även fysiskt? 
Det måste nog ha varit när den negativa självbilden sakta åt upp allt förnuft inom mig och faktiskt resulterade i en ätstörning ihop med en långvarig depression. Sömnen och kroppen gav till slut upp inget av de båda fungerar idag som det ska.

Du har gått från ätstörningar och att inte kunna se dig själv i underkläder, till att ha gjort 2(!) underklädesplåtningar. Hur började du acceptera dig själv? 
Det är en svår fråga, samtidigt som den är lätt. Jag tror inte att jag helt och fullt har accepterat mig själv än, men jag tänker att det måste ju börja någonstans, och varför då inte göra det som skräms allra mest? Det handlade nog för mycket för mig om att försöka att inte se på mig själv med så kritiska ögon, och att faktiskt bli vän med den jag är, och inse att jag är nog helt okej. Oavsett hur det yttre råkar se ut den dagen.

Hur kände du dig i Lindex underkläder på plåtningen? 
Jag kände mig bekväm och hade framförallt roligt! Att visa mig i underkläder framför andra underbart vackra kvinnor kan kännas svårt, men inte i det här fallet! Underkläderna var bekväma och snygga, och fick mig att må bra i mig själv!

Idag hyllar du din kropp genom att smycka den med tatueringar, många i form av motiv på kvinnor. Vad betyder dina tatueringar för dig? 
Mina tatueringar är ett sätt för mig att uttrycka mig på utan att behöva tala. Jag ser dem som konst, minnen, ärr och berättelser vilka alla beskriver en del av mig och hur jag kom att bli den jag är idag. För mig är det som att min kropp blivit en del av ett konstverk och det har hjälpt mig mycket i arbetet kring att acceptera hur jag ser ut. 

När känner du dig modig? 
Haha, ja du… jag känner mig inte speciellt modig alls, utan är det en situation som är jobbig, skrämmande eller obekväm försöker jag ändå bara att göra det rätta även om benen viker sig på en. Ibland lyckas jag, ibland inte, men kanske skulle jag svara så; jag känner mig modig när jag är livrädd men ändå fortsätter. 

Vad ser du idag när du klädd i underkläder, tittar dig själv i spegeln?
Jag skulle ljuga om jag sa att jag ser på mig och är helt nöjd. Vissa dagar vill jag fortfarande helst inte se på mig själv men jag försöker då helt enkelt vara just snäll mot mig själv och acceptera att den dagen inte var världens bästa spegeldag. Det kommer fler, förhoppningsvis bättre dagar.

Väljer du underkläder efter vad som bäst passar din personlighet, efter bekvämlighet eller utseende?
Jag skulle vilja säga att jag nog prickar in alla av svarsalternativen ovan. Jag äger allt från de flortunna trosorna som går upp till armhålan men som är så gudomligt sköna att skrota runt hemma i, till den lyxiga röda spetsen som får en att gå gatan fram likt någon som ägde världens bästa hemlighet.

Vad har du för råd till andra med en destruktiv självbild?
Jag har funderat på det här så mycket, och har många olika svar på den. Ett råd skulle kunna vara att fråga dig själv om du hade varit lika självkritisk och hård om du varit någon annan, säg till exempel din bästa vän eller ditt barn, och hur du skulle göra om någon av dem påstod om sig själva det som du påstår om dig själv. Vad hade du gett dem för svar? Applicera detta på dig själv, för varför skulle de fina och kloka orden inte gälla dig?

Det är inte heller en svaghet att be om hjälp eller att prata med någon, snarare tvärtom; att försöka ändra sin egen negativa självbild helt ensam är väldigt svårt eftersom det är inne i ens eget huvud dessa tankar startat, så att ha någon där som en motpol till ens egna röster tror jag kan vara en stor hjälp. Och du måste försöka vara så, så snäll mot sig själv. Som vanilj eller en len sten mot allt det taggiga där inne. Förlåt dig själv de dagar du famlar i mörker, och älska dig själv de dagar du börjar se gryningen.

***

Tack till modiga Isabelle! Största tack även till fantastiska teamet; vår samarbetspartner Lindex, fotograf Linn Hansson och hår- och makeupstylist Towa Vretlund!

På torsdag får ni träffa vår sista ambassadörer.