Adiba för Bröstcancerförbundet

Av Adiba Barney

“Idag är det 5 år och 8 månader sedan som jag gjorde den där undersökningen i januari 2015. En undersökning som ledde till att min spridda bröstcancer, med metastaser till skelett och bäcken, upptäcktes. Jag är idag på min fjärde behandlingslinje och har hitintills genomgått sju operationer. Jag är 42 år gammal och mamma till min ögonsten 2-åriga Alex, tack vare en fantastisk surrogatmamma. Här kommer min historia om både vunnen och förlorad kärlek, ett kämpande mot klockan och min kamp att få allmänheten att förstå.

Jag föddes i Libanon mitt under brinnande krig och levde största delen av mina första 7 år i olika skyddsrum. 1984 flydde jag med min familj via en smugglares båt till drömlandet Sverige. Landet där vi äntligen kunde leva i fred, men också där jag växte upp sida vid sida med kulturkrockar och invandrarfientlighet. Som flicka och kvinna fick jag verkligen kämpa för att hitta min egen väg i det konservativa hem jag växte upp i, men trots allt var det ett underbart liv. Detta fram tills jag fyllde 25 år gammal, då livet tog en vändning.

Jag hade precis gift mig med min stora kärlek, och påbörjat vår processen med att försöka bli gravida. Något som inte skulle visa sig vara så lätt, och IVF blev vår enda utväg. Under tiden gick min karriär i raketfart, jag hade en man som älskade mig och tanken på att vi förhoppningsvis snart skulle bli föräldrar gladde mig. Inte kunde jag i min vildaste fantasi tro att jag en dag skulle hitta en knöl i bröstet som senare visade sig vara bröstcancer i stadie 1.

Jag gjorde en tårtbitsoperation, fick 33 strålningar och antihormonell behandling. Att skaffa barn fick dessvärre vänta då hormonstimuleringen kunde ta kål på mig då jag hade hormonkänslig bröstcancer. Jag kände mig helt okej fysiskt, fortsatte jobba och livet gick vidare. Det fanns inga andra alternativ.

Vi påbörjade IVF-processen så snart jag fick ett ok från min onkolog att nu skulle det vara safe. Dessvärre blev det inget barn och ett kort tag därefter slutade min man, som jag trodde jag skulle bli gammal och skrynklig med, älska mig och vi gick skilda vägar. Nu var jag 30, nyskild och utan barn, men jag var frisk och hade en pågående superkarriär. Sex månader efter skilsmässan med min första man, träffade jag en ny kärlek.

Veckan efter vår första dejt visade en mammografiscreening att min bröstcancer var tillbaka. Den var fortfarande i stadie 1 men nu satte de in alla tillgängliga behandlingar. Bröstet opererades bort och cellgifterna som fyllde min kropp fick mig att må fruktansvärt dåligt under åtta månader.

De dagar jag mådde bra levde jag livet, och vi reste så mycket som vi bara kunde. En rolig anekdot från den här tiden är att jag efter att ha träffat min kille i enbart tre månader, var tvungen att låta honom svara på frågan om han ville befrukta mina utplockade ägg med sina spermier. Detta för att cellgifter kan ta livet av äggen. Som tur var svarade han ”Ja”, då han visste att detta var vår enda chans att få barn ihop, om vi skulle vilja det i framtiden. Framtiden för oss kom aldrig, och min riddare på vit häst som jag kallade honom, var inte rätt för mig.

2011 sålde jag min bostadsrätt i Stockholm och flyttade med 3 resväskor till tech-meccat Silicon Valley, i norra Kalifornien, för att lansera ett projekt. Jag fick äntligen uppfylla en dröm som jag haft sedan jag var tonåring. Att bo och jobba i USA. Jag bosatte mig i San Francisco och lyckades under mina år i området få två olika VD-positioner. Den senaste som VD för Silicon Valley Forum, ett av de roligaste jobb jag nånsin haft.

Efter bara sex månader i San Francisco träffade jag min nya stora kärlek och efter 2,5 år gifte vi oss för att jag senare 2013 skulle bli friskförklarad från min cancer. Vi försökte få barn på naturlig väg i två år, men IVF var ännu en gång ett faktum. Samtidigt i januari 2015 som vi skulle påbörja IVF-behandlingen krävde fertilitetskliniken att jag genomgår en mammografiundersökning. Jag som hade blivit friskförklarad två år tidigare tyckte inte att det behövdes, men gick ändå med på förslaget.

2015 fick jag diagnosen spridd bröstcancer, ett år efter mammografiundersökningen. Efter ett år insåg jag att det inte gick att kombinera de konstanta behandlingarna med de tuffa biverkningarna och VD-jobbet. Efter att ha jobbat i tech- och startup industrin i över två decennier fick jag dessvärre lämna mitt drömjobb i Silicon Valley. Istället började jag använda den lilla energi och det enorma driv jag har, för att utbilda allmänheten om spridd bröstcancer.

Min kamp de senaste fyra åren kommer utifrån att vi som lever med spridd bröstcancer känner oss osynliga. Det är på tok för lite av de pengar som samlas in som verkligen går till forskning för just spridd bröstcancer. Det enda som leder till nya, mer effektiva och skonsamma behandlingar, som kommer göra att vi lever längre och finns där för våra barn, är just forskning.

Vad väldigt få vet är att nästan 30% av alla som haft ett tidigare stadie bröstcancer, från stadie 0-3, kommer att bli diagnostiserade med spridd bröstcancer, stadie 4. Det kan ske tidigt eller många år efter man blivit friskförklarad.

Tack vare forskning och nya behandlingar lever fler av oss längre än dem i snitt 18 månader som tidigare var fallet. Nu har vi en 22% chans att leva längre än 5 år. Vi har dock fortfarande bara 11% chans att leva längre än 10 år. Jag är idag 42 år, det betyder att jag bara har 11% att bli äldre än 47, och se min son som nu är 2 år gammal växa upp. Det är inte ok! Mer pengar måste öronmärkas till forskning för spridd bröstcancer. Forskning som så småningom leder till att omvandla denna sjukdom från dödlig till kronisk dvs. att vi ska kunna leva ett relativt normalt och fullt liv tills vi blir gråa och skrynkliga.

Jag vill att min son ska veta att hans mamma gjorde allt i sin makt för att inte dö och lämna honom. Jag kommer att kämpa för honom och min familj tills jag tar mitt sista andetag.”