Together med Rebecca Myrgren – Min endometriosresa

Jag reser mig från skolbänken och känner hur det rinner ner i trosan. Det fullkomligt flödar. Oroligt skyndar jag ut i korridoren och in på toaletten för att se att det inte läckt igenom igen.

Jag var elva, kanske tolv, när jag fick mens. Det pratades inte särskilt mycket om mens, varken i skolan eller hemma. Jag tror att jag var den andra tjejen i klassen som fick mens och det kändes mest konstigt och lite läskigt. Jag kände mig smutsig.

Förutom väldigt riklig mens hade jag också fruktansvärt ont. Jag minns hur jag kände mig svullen, trött och hur värken tog över hela kroppen. Ibland svimmade jag.

“Det gör ont att ha mens.” Det var vad jag fick höra och hur skulle jag veta något annat? Vad är egentligen normalt? Jag minns att jag fick gå till skolsyster, men jag kan inte komma ihåg att jag fick någon direkt hjälp. Det var mest att bita ihop och fortsätta. 

Som liten var jag glad, sprallig och utåtriktad. Jag gillade att spexa, sjunga och spela instrument. Jag ställde mig utan problem inför klassen eller på skolavslutningar för att sjunga inför alla. Men så under mellanstadiet blev jag mer skygg och osäker. Jag inser att mensen påverkat mig så otroligt mycket och reflekterar bara över att detta kan vara en av orsakerna. Jag undrar hur det hade varit om man pratat mer öppet om mens som en normal och självklar del av livet? 

Åren gick och när jag var runt 20 år fick jag åka in akut på grund av smärtorna. Det visade sig att jag hade en cysta stor som en tennisboll på ena äggstocken. Jag opererades och det var då jag fick min diagnos: endometrios.

”Endometrios drabbar var tionde kvinna och ändå vet vi så lite om den.”

Där började min resa av olika behandlingar för att få bukt med sjukdomen. En sjukdom där vävnad som liknar livmoderslemhinna växer utanför livmodern och orsakar inflammation, smärta och ibland cystor. Sjukdomen drabbar var tionde kvinna och ändå vet vi så lite om den.

Endometrios är en sjukdom där det inte finns ett enkelt svar. Det handlar mycket om att prova sig fram, behandling efter behandling, tills man hittar något som fungerar någorlunda för just ens egen kropp. Jag har hunnit med det mesta: olika p-piller, hormonspiral och nässpray som försätter kroppen i ett tillfälligt klimakterium (Inte min favorit). Jag har även opererats flera gånger.

Endometrios är inte bara riklig mens och menssmärta. Det är så mycket större. Det är en sjukdom som påverkar hela livet: det är inställda planer, sjukdagar och att ständigt behöva planera livet runt en kropp som inte samarbetar. Den är även psykiskt påfrestande, så har det i alla fall varit för mig. Det har också varit svårt för mina nära och kära att förstå och förhålla sig till. Det har många gånger känts otroligt ensamt.

Min utmattning 2017 har även den garanterat orsakats delvis av endometriosen. Med allt detta sagt så kan man ju fråga sig vad det kostar samhället? Återigen, vi talar om var tionde kvinna… 

Jag hade alltid tänkt att jag skulle bli en ung mamma. Aldrig hade jag funderat över att det skulle kunna bli svårt att få barn. Men när jag opererades som 20-åring var det en av sakerna läkarna sa till mig direkt: Det kan bli svårare att få barn, så ju tidigare desto bättre. Jag inser att jag har burit med mig den oron under många år. Även om jag glatt mig åt mina vänner när de skaffat barn så har det alltid också funnits en ledsamhet över att det kanske inte skulle bli så för mig. 

När det till slut, många år senare, var dags att försöka bli gravid blev det genom IVF, en resa i sig. Att det till slut gick och att vi idag har två barn är fortfarande lite overkligt. Jag är så oerhört tacksam och jag hoppas att det kan ge hopp till andra med svår endometrios. 

Under åren har jag ofta tänkt på hur vi pratar om kvinnors smärta. Eller kanske snarare hur lite vi gör det.  Mensvärk normaliseras tidigt. “Det gör ont att ha mens.” Och visst ibland gör det ont. Men ibland gör det också så ont att man svimmar, kräks eller inte kan stå upprätt. Skillnaden mellan normalt och inte normalt är inte alltid lätt att förstå när man är ung. Särskilt inte när omgivningen signalerar att det bara är något man ska stå ut med.

Jag tror att vi fortfarande har en bit kvar när det gäller att ta kvinnors smärta på allvar. Och även om jag har sett en positiv utveckling under mina år med endometrios så finns det mer att göra. Sedan ett par år tillbaka finns det till exempel endometriosteam på flera sjukhus och även kliniker specialiserade på kvinnohälsa. 

Efter mer än trettio år med endometrios tog jag tillsammans med mina läkare beslutet att sätta punkt. I november 2025 opererades min livmoder bort, tillsammans med all synlig endometrios. En äggstock som var full av endometrios togs också bort. Den andra, som såg frisk ut, fick vara kvar för att undvika en raketstart rakt in i klimakteriet.

Det gick… sådär.

Nu har jag påbörjat nästa resa: klimakterieresan. En ny period av hormonjusteringar, kunskap och en påminnelse om hur mycket våra hormoner faktiskt påverkar hur vi mår.

”Även om varje resa är individuell finns det en enorm styrka i att veta att man inte är ensam”

När Solvor frågade om jag ville skriva denna krönika var svaret självklart ja. Dels med en förhoppning att hjälpa eller inspirera någon annan som lever med endometrios. Men också för att det faktiskt har varit läkande att skriva om min egen resa. Jag önskar att vi kunde prata mer öppet om hur vi mår. Att vi vågar dela våra erfarenheter och att vi också lyssnar på varandra. 

Till dig som läser och känner igen dig i detta, snälla sök hjälp och nöj dig inte om det känns som du inte blir tagen på allvar. Nu när jag navigerar i klimakteriet upplever jag faktiskt en större öppenhet och mer kunskap kring kvinnors hormonella hälsa. Jag hoppas att vi är på väg åt rätt håll.

För även om varje resa är individuell finns det en enorm styrka i att veta att man inte är ensam. Att det finns någon som förstår. Någon att fråga. Eller bara någon som kan säga: “Jag känner igen mig.”

Kanske är det just det livet handlar om.

Utmaningarna tar inte slut, de byter bara form. Någonstans längs vägen lär man sig att bygga sin egen motståndskraft.

Och kanske också att lyssna lite mer på sin kropp än på omvärlden.
Det gör jag nu.

Den senaste tiden har en vilja växt i mig att våga dela mer av min resa – både det som varit och det som ligger framför.  En vilja att dela mer, utan att ha alla svar.  Att utforska, vara nyfiken och kanske göra vägen lite lättare för någon annan. 

Du är varmt välkommen att följa med @leadloveimpact

Tack bästa Rebecca för att du så öppet delar din berättelse med oss och bidrar till att bryta tystnaden! <3