Together med Mira Ray – Konsten att lösa sin skit

I mitt tidigare liv hade jag absolut kunnat vara ansiktet utåt för Trygghetsknarkandes Riksförbund AB. Jag har varit rädd så länge jag kan minnas. Rädd för att ta fel beslut, rädd att bli lämnad, rädd att vara ensam.

Därför kände jag att det var toppen när jag 22 år gammal, högst nedbruten från en tidigare relation, träffade min dåvarande kille och ett par år senare blev gravid med vårt första barn. Jag hade löst ett uppstyrt heltidsjobb, lägenhet och hade till och med råd med ett plagg från Rodebjer då och då.

Musiken som jag drömt om och kämpat med sen jag var liten la jag på hyllan mellan blöjbyten, AW:s och kolikskrik. Jag har alltid haft en ganska cynisk inställning till min musikkarriär och gav oftast upp redan innan försöken att lyckas ens börjat. Samtidigt har jag gått runt med en känsla av att jag är på fel plats och att jag låtsats vara någon jag inte är genom åren. 

Ja – där har ni den snabba versionen om vem jag var fram till den 8/8 2021. Dagen jag blev varslad från mitt jobb, och dagen jag bestämde mig för att förändra mitt liv. Hur mycket jag skulle förändra kunde jag nog aldrig ana då, men det är det läskigaste, modigaste och bästa jag gjort. När jag bestämde mig för att satsa på musiken och börja fokusera på mig själv, insåg jag att jag behövde förändra allt. Jag lämnade det trygga livet i tvåsamhet, och stod plötsligt ensamstående med en 2-åring och en 6-åring varannan vecka, helt utan ekonomisk trygghet eller någon aning om hur i hela helv jag skulle lösa min skit. 

På något sätt gick det – så här kommer mina 5 cents till Konsten att lösa sin skit (bra boktitel eller?) trots att den redan nått fläkten. Till dig som behöver höra det. 

Det var såklart väldigt kämpigt första året. Jag gick på a-kassa, tog småjobb vid sidan av, bodde på kompisars och familjs soffor när jag inte hade barnen och var dessutom nybliven singelmorsa, 32 år gammal. Hyresrätten var min, men det tog pappan ca ett år att hitta ett eget boende. Barnen var ju relativt små, men jag gav mig fan på att inte begränsa deras liv bara för att jag var ensam.

”Vetskapen om att jag var kapabel som ensam mamma gav mig i sin tur ammunition att känna samma sak i min musikkarriär”

Jag har inget körkort, så jag bestämde mig för att göra semester och resa kollektivt. Vi satte oss på bussen mot Gotlandsfärjan med fulla ryggsäckar och packade matsäck i små påsar som jag hängde på sulkyn min dotter satt och sov i. Varje gång jag tog mig igenom en “första gången själv-situation”, kom jag ut på andra sidan med rakare rygg. Första sommaren, första kräksjukan, första födelsedagen. Vetskapen om att jag var kapabel som ensam mamma gav mig i sin tur ammunition att känna samma sak i min musikkarriär. 

Long story short – jag bestämde mig för att söka, och tacka ja till alla jobb jag fick inom musik, även de jag absolut inte var kvalificerad för. Jag utmanade min kreativitet, höll i skrivarverkstad via studieförbund, sa att jag var lite bättre på något instrument än jag faktiskt var och pratade högt och klart med alla jag träffade att musiken var min huvudsakliga syssla.

Jag tror vi ibland behöver röra om i grytan helt och hållet för att förändra något. Det är så otroligt lätt att gå och vänta på att yttre saker ska förändras, på rätt tillfälle, barnens ålder, årstid, dag i cykeln, osv. Att få sparken blev en katalysator för mig att kasta mig rätt ut i helvetet och bara hoppas på att livet skulle ta emot. Spoiler – det tog emot. Mjukt? Inte så värst. Det har varit rakt av piss vissa veckor, men en fröjd de flesta.

Idag är jag 100% frilansare, jag arbetar mest med min solokarriär som artist (släppte debutalbum i höstas!) och driver ett gäng körer runt om i Stockholm. Det började med hobbyprojektet Powerballadkören som jag och en kollega startade 2016. Jag hade aldrig ens gjort ett kör-arr innan, men idag åker jag runt till flera företag i veckan och håller i körworkshops på luncher, konferenser och annat. Jag har turnerat med massa artister, haft så roliga samarbeten och overkliga upplevelser. Allt tack vare att jag vågade chansa och göra slut med tryggheten. 

Det har funnits många dagar när jag velat lägga ner allt, men jag skulle aldrig byta ut mitt liv som det ser ut idag. Det är så otroligt givande att få arbeta med det jag är menad för, och jag är tacksam för varje stund jag får hålla på. Jag behöver inte låtsas vara någon annan längre. Musiken gav mig också mitt livs kärlek, vi är däremot särbos och mitt ensam morsa varannan vecka-liv fortsätter, och jag tycker om det. Något jag aldrig hade trott att jag skulle bli tillfreds med.

Om jag ska ge några tips till dig, trygghetsnarkoman som går och väntar på ditt tillfälle är det detta: 

• Formulera vad du vill göra, och säg det rakt ut. Manifestation kanske är hittepå, men det funkar fan om du säger det till tillräckligt många människor.
• Spara pengar om du lever i tvåsamhet/har en heltidslön. Ett sparkonto är extremt tacksamt att ha när man blir ensam. Ändra din ekonomi som att du har 10 000 mindre på kontot redan innan du har det. Jag tjänar kanske ⅓ av vad jag gjorde när jag var anställd och sambo, men känner mig minst lika rik som då. (klyscha – jag vet)
• Vissa dagar kommer allt kännas åt helvete, men det är inte konstant. Frilanslivet är upp och ner och man får lära sig parera både toppar och dalar.
• Sök deltidsjobb vid sidan av för att “trappa ner” tryggheten, jag behövde säga upp mig tillslut för att mina frilansuppdrag blev för många. Det tog bara ett år av lite olika deltidsjobb innan jag började jobba heltid med min musik. 
• Ta hjälp. Av vänner, familj, bekanta, terapi. Våga vara öppen med att du behöver hjälp! Med barnen, logistiken, ensamheten och alla känslor. 
• Var skamlös, hör av dig till alla och några till. Det värsta som kan hända är att du får ett nej. Jag mailade till exempel en av Sveriges största artister och frågade om han ville gästa på en låt jag skrivit. Trodde aldrig han skulle svara ens, men förra året släppte vi låten Graven vid Gullmars. Plötsligt får du ett ja. 
• Våga gambla. Jag återkommer ofta till tanken att jag aldrig kommer ångra att jag provade oavsett resultat. Och det värsta som kan hända är att jag får söka ett annat jobb. Jag är väldigt ödmjuk inför att kunna hålla på, och tacksam för varje månad det funkar.
   

Tack Mira för att du delar din resa med oss och inspirerar fler att våga!