Together med Jessie van der Zwan – Vi skapar det samhälle vi vill leva i

Det låg lite mer bakom frågan om lite pant.

När det trillade in ett facebookinlägg där en kille frågade om det var någon som kunde bjussa på lite pant, hade mat eller konserver som höll på att gå ut, svarade jag att han var välkommen till mitt musikcafé i Stuvsta. Det var verkligen en liten förfrågan, men den stack ut bland allt som skrivs i de två lokala grupperna som jag driver (Härliga Huddinge där man postar om positiva saker, och Stuvsta Bjussar – för saker som bortskänkes och frågor om hjälp).

Men när han kom med sin jättestora ryggsäck förstod jag ju att det kanske låg lite mer bakom hans förfrågan. Han fick äta i lugn och ro och fick panten. Men jag kunde inte lugna mina tankar så jag skrev till honom lite senare och frågade om det var så att han inte hade någonstans att ta vägen. Han svarade att han var hemlös.

Samtidigt kontaktade en annan person mig, han kände till killen och hade läst inlägget och min inbjudan till caféet. Han ville också gärna hjälpa och berättade att det är en bra kille och att han tidigare hade jobbat på en restaurang han brukade gå på. Han hade också just förstått att killen ifråga var hemlös.. 

*

Jag drog igång en välgörenhetskonsert på mitt musikcafé för att samla in pengar och vi frågade runt i våra nätverk. Kanske fanns det ett jobb, kanske kunde vi hitta en billig lägenhet?

*

Jessies startade jag tack vare pandemin (som jag brukar säga!) då jag plötsligt blev av med mitt jobb.

Det inte var min melodi att sitta hemma och rulla tummarna så jag frågade mig själv: okej, kan man göra det här till något positivt och testa något nytt? Med min bakgrund som musiker och jobb i restaurangbranschen tänkte jag att det vore kul att slå ihop det och testa att öppna upp något litet ställe – ett musikcafé – något som passade restriktionerna som då var på 50 pers.

Efter en hel del övertygande fick jag lov att hyra in mig och omvandla ett skitigt förråd på OKQ8 till ett café. De hade det som däcklager och jag fick riva väggar, måla och bekosta allt själv. Jag hade ju inte budget för att köpa in prylar men jag har en kärlek för second hand och åkte runt i hela Stor-Stockholm och samlade in gratisgrejer för inredningen. Med detta föddes tanken om att även göra caféet till en second hand-butik. ”Köp koppen du dricker ur eller stolen du sitter på, liksom”!

*

Det är tufft att hålla ett café flytande. Under pandemin stod vi utanför och spelade och folk stod på gatan och lyssnade. Idag kör jag livemusik nästan varje onsdag och lördag med både kända och mindre kända artister.

*

Många har reagerat på att jag gör saker för andra. Men jag vill inte att man beundrar det. Jag tycker snarare att det borde vara mer självklart för alla. Jag hade inte kunnat sova gott om natten med vetskapen om att jag hade kunnat göra något relativt enkelt som skulle kunna göra en stor skillnad i någon annans liv. Så egentligen är jag kanske egoistisk? För att JAG mår bättre av det?

*

2015 sa vi ja till att ta emot vårt första familjehemsbarn.

Vi hade redan varit godkända som familjehem i några år, men när vår äldsta son var 3 år så fick han en autismdiagnos som gjorde att vi kände att vi behövde lägga vårt fulla fokus och vår energi på honom. När han var 5 så kändes det ändå stabilt nog att ta emot Ali som kom ensam från Afghanistan som 12-åring till Sverige med den första flyktingvågen. Man kan ju vrida och vända och leka med tanken på att vara familjehem i många år. Men det kommer aldrig komma ett perfekt tillfälle i livet – det är bara att göra! Det är heller inte någonting man måste göra for  life om man inte vill. Man kan faktiskt testa.

Ett av våra finaste minnen som familjehem, var att se Ali som kom från Afghanistan som 12-åring, ta studenten. En annan fin grej är den fantastiska tjejen, Mujgan, från Afghanistan som också har bott hos oss, och som snart är färdig sjuksköterska. Jag min man och har varit ihop i 18 år har och har två biologiska barn på 15 och 9. Vi har haft fem placeringar på de här tio, snart elva åren.

*

Välgörenhetskonserten blev lyckad. Vi samlade in drygt 35 000 kr.

Det gick tack vare alla som hjälpte mig att hjälpa honom. Man märker ju att folk vill hjälpa men de vet inte hur. Så när någon annan tar tag i det, då är folk jättegivmilda och det är också skönt för dem att veta att det går till en specifik sak.

Tillsammans med den andre killen som skrev till mig, så ordnade vi boende och genom mina kontakter så har han nu ett heltidsjobb på restaurang igen.. Jag fick bli någon slags god man åt honom, eftersom vi inte bara ville sätta in en summa pengar på hans konto och släppa honom vind för våg. Så vi har köpt presentkort på mat till honom en gång i månaden. Och så har vi betalat hans hyra åt honom. Nu är de insamlade pengarna nästan slut lagom till att han ska få sin första heltidslön och kommer att ta över hyra och matinköp själv. Vi hoppas att hans situation håller. Vi kommer självklart att hålla kontakten.

*

Jag gör bara det som känns rätt i magen, det är inget extraordinärt.

Jag hade ju kunnat skita i att skriva det där meddelandet till honom, efter hans besök hos mig. Mitt liv hade fortsatt som vanligt. Men det gör det ju ändå. Jag känner liksom inte att det är en så stor grej. Jag känner att det har blivit så himla upphaussat. Jag är inte någon hjälte, jag är inte någon extraordinär människa. Jag gör det som känns rätt i magen. Jag hade bara inte kunnat ligga hemma i min säng och veta att ”nu ligger den här killen ute i skogen någonstans och det ösregnar ute”. Då kan jag inte leva med mig själv.

Men det är ju win-win såklart. Lika så att vara familjehem. Det känns bra i magen att göra något för utsatta barn. Jag kan inte titta på nyheter, och jag vet att det är många som är som jag. Jag tar på mig hela världens sorger. Men kan jag hjälpa ett barn här hemma, ja då känns det lite bättre.

Man behöver inte skämmas för att fråga efter hjälp.

Den hemlösa killen är ju en sån person som vill inte ha hjälp egentligen. Men han har väl insett att han måste ta hjälp för att komma på fötter. Jag tycker inte att det är något att skämmas för. Och det finns folk i den här Stuvsta Bjussar-gruppen som ”skriver anonymt för jag tycker det är så himla pinsamt att be om hjälp, men min dotter behöver nya skor”. Det behöver man inte skämmas för. Man är inte en sämre förälder för det. Tvärtom. Alla kan ha det tufft ibland. 

Och vi skapar själva det samhälle vi vill leva i. Jag vill ha ett där vi ser varandra.

Följ caféet och hitta senaste nytt säkrast på Instagram eller Facebook. 

Spana in KALENDERn