Vägen till ett barn med Lina

Min största önskan har alltid varit att bli mamma. Men vägen dit skulle visa sig vara allt annat än enkel. När jag var tonåring fick jag veta att jag inte rekommenderas bära och föda barn, eftersom det skulle innebära för stora hälsorisker. 

Åren gick och jag hade kommit fram till att mitt sätt att få bli mamma skulle vara genom adoption. Jag och min framtida man skulle helst bli föräldrar till två. Men så lite jag visste då, både om den processen, men också om att min framtida kärlek och med-förälder, inte skulle vara en man.

När jag och Sofia träffades 2018 berättade jag om min barnlängtan och att jag inte kan bära barn. Jag tänkte att om det skulle skrämma henne var det bäst att hon visste direkt. Men det gjorde det inte. Hon blev inte heller rädd av att höra om min hälsa, min svårt sjuka syster eller att jag aldrig vill lämna min hemstad. Sofia stannade och vi började vårt kapitel tillsammans.

Efter något år försökte vi adoptera, men tyvärr visades det inte vara ett alternativ för oss eftersom adoptivföräldrar måste vara helt friska. Det var en stor sorg då jag sedan tonåren sett adoption som min enda väg till barn.

Sofia hade aldrig tidigare kunnat se sig själv bära ett barn, men efter många samtal och funderingar sa hon att “om det är vårt enda sätt att få bli mammor, så gör vi så”. Jag blev överlycklig! Hon ville fylla 30 först och det gjorde hon den 9 januari 2022. Så, den 10 januari skickade jag in en egenremiss till reproduktionscentrum på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg!

Vi fick veta att det kunde bli upp till 4 års väntetid. Jag vägrade acceptera det och började leta efter en snabbare väg och genom det så kallade Kronobergsavtalet fick vi landstingsfinansierad vård på en privatklinik, med den privata vårdens väntetid, som var betydligt kortare.

Fertilitetsutredningen visade att allt såg bra ut, men att äggreserven var låg så vi borde försöka få barn snart. Vi blev godkända på den psykosociala utredningen och skulle bara vänta in Sofias nästa mens för att kunna göra vårt första försök innan kliniken stängde för sommaren.

Men så blev det inte. Sofias livmoder strejkade i åtta veckor och när mensen väl kom slutade den inte. Efter sju veckors blödning fick hon ett läkemedel som skulle ”nollställa” cykeln. Mensen kom igång igen, men sommaren var över och vårt första försök fick vänta till hösten.

Då Sofia räknades som ung och hade bra värden, började vi med inseminationer. Fyra försök gjordes, men varje gång visade graviditetstestet bara ett streck. Det var tufft. För varje test sjönk hoppet och det blev svårare och svårare att tro att det skulle gå. Efter det fjärde försöket, när allt kändes hopplöst, bestämde vi tillsammans med kliniken att byta de sista inseminationerna mot en IVF. Vi tog sommaren till att vila och samla kraft inför vårt sista landstingsfinansierade försök.

IVF-processen påbörjades och fyra ägg plockades, men bara ett blev befruktat. Jag tappade nästan hoppet, medan Sofia försökte hålla modet uppe. Dagarna efter återföringen var tunga och fyllda av väntan, men på den åttonde dagen tog vi ett tidigt graviditetstest. Vi kunde inte tro våra ögon när stickan visade två streck – Sofia var gravid.

Det var helt overkligt och svårt att ta in. Glädjen var enorm, men oron fanns också där, tänk om något skulle gå fel… Men allt gick bra. Barnet växte och veckorna gick. Varje gång vi fick se vår lilla bebis på ultraljud fick jag en sån overklighetskänsla, tänk att det här händer! Till slut kom han, vår son Sören. Att få hålla honom i min famn första gången var helt, helt fantastiskt. Äntligen var han här och äntligen var jag mamma, Sörens mamma.

”Äntligen var han här och äntligen var jag mamma, Sörens mamma.”

Ibland får jag höra att jag och Sören är lika, både av de som vet att vi inte delar genetik och av de som inte vet. Det gör mig alltid glad, som att andra också ser mig som hans mamma. Jag vet att jag är det, och han vet det. Men ändå gör det ont när omgivningen antyder annat, som när vi får frågan ”vem är Sörens riktiga mamma?” eller när jag måste skriva under som ”pappa” på vårdblanketter. Jag kan bli både ledsen och arg, men mest motiverad att förändra. 

För jag hoppas att det blir en förändring i hur icke normativa familjer blir bemötta, att vi som är mammor utan genetisk koppling ses som lika mycket mammor som våra partners. Jag hoppas att fler vågar säga ifrån när de får dumma kommentarer, möts med okunskap eller behöver skriva på avtal som ”pappa”. Och slutligen hoppas jag att alla som är mammor till sina barn- genetiskt eller ej- känner SJÄLVA att de är lika mycket värda i sin roll som mamma, för genetik betyder ingenting. Vi är en familj med två mammor och ett barn. Sören kallar mig mamma, lyser upp när han ser mig och är trygg i min famn. Det är allt som betyder något. 

Tack för att ni läst om min väg till att få ett barn och om hur det kan vara att vara en familj med två mammor och om tankar, känslor och erfarenheter om hur det är att vara icke genetiskt kopplad till sitt barn.

RFSU Early är ett extra känsligt test som kan tas upp till 6 dagar innan väntad mens och ger snabbt och tydligt resultat. RFSU graviditetstest Weeks visar inte bara om du är gravid utan också hur många veckor som gått sedan befruktning och kan tas redan 4 dagar innan väntad mens.