Together med Caroline Lund om att arbeta med kvinnoförtryck.
STOCKHOLM
Caroline Lund, 35 år, doktorand inom internationella fredsstudier delar med sig av sina erfarenheter i sitt arbete med kvinnoförtryck.
Berätta i stora drag om dina olika projekt som du har jobbat med kvinnoförtryck, både globalt och på nationell nivå.
Dels så har jag jobbat med en del projekt som varit fokuserade på jämställdhet och kvinnors rättigheter specifikt, och dels så har jag jobbat med ett antal projekt som inte haft det som huvudfokus, men där det ändå varit en viktig del av initiativen och deras verksamhet. När det gäller just de projekt och verksamheter med direkt fokus på kvinnors rättigheter så har jag dels varit volontär på en kvinnorjour i Sverige, med allt vad det innebär, och dels så har jag jobbat på en palestinsk civilsamhällesorganisation där jag designade projekt med fokus på tjejers och kvinnors politiska deltagande, och sedan som programanalytiker på FN:s utvecklingsprogram (UNDP) i Palestina. Det innebar att jag även där designade ett projekt med fokus på kvinnors politiska deltagande; arbetade som UNDP:s jämställdhetsrådgivare och utarbetade deras jämställdhetspolicy; och screenade övriga projekt för att se om en jämställdhetsanalys var inkluderad eller inte. Under denna tid var jag även under några månader över till New York och Istanbul för att hjälpa UNDP:s globala Gender Team med en workshop som fokuserade på lanseringen av deras Gender and Recovery Toolkit.
Vad är de största skillnaderna på ditt arbete globalt och i Sverige i förhållande till hur projekten ser ut osv?
Det är tydligt att kärnan i diskriminering mot kvinnor/kvinnoförtryck/kvinnohat är densamma vare sig man stöter på eller arbetar med det i Sverige eller i Palestina.
Speciellt våld mot kvinnor är ju en global epidemi som mer eller mindre håller kvinnor utanför samhället och olika beslutsprocesser.
Jag minns många tillfällen när jag och kollegor har pratat och jämfört alla våra olika erfarenheter och insett att förtryckets mönster så tydligt är detsamma, från strategier till argument och ordval. Däremot, så finns det ju såklart stora skillnader i de resurser som finns tillgängliga för kvinnor och det arbete som görs för att komma till rätta med detta.
Berätta om hur du anser att vi i Sverige har kvinnoförtryck (inbäddat i strukturer, normer osv) som vi behöver jobba med. Trots att vi anses vara ett av världens mest jämställda land.
Å ena sidan så kan man känna att man i vissa kontexter måste börja nästan från början, och att situationen är bättre i Sverige. Att vi har kommit längre. Men å andra sidan kan man, speciellt när man möter utsatta på en kvinnojour, känna att det finns så mycket dolt kvinnohat i vårt samhälle att man undrar om sprickan mellan den politiska utvecklingen och samhällets djupgående normer är avgrundsdjup. De verkar tyvärr konstigt nog inte gå hand i hand.
Hur ser du det komplexa i arbetet med kvinnoförtryck i förhållande till exempelvis jämställdhetsfrågor.
Det är inte alltid lätt att anpassa projekt till den specifika kontexten. Å ena sidan vill man få till en samhällsförändring som kräver att man måste utmana normer, men samtidigt så måste man försöka hålla sig ifrån att ha en top-down approach. Jag tror att vi i väst ofta tänker att vi har alla svar och att vi vet vad som funkar bäst, så även när det gäller jämställdhet och feminism. Men inom utvecklingsarbete så måste man försöka möta det vi kallar gräsrötterna, de småskaliga, lokala iniatiativen.
Med en bottom-up approach, där lokalbefolkningen får styra sin egen samhällsutveckling, kan man också nå mer hållbara resultat. Tyvärr så är dock min erfarenhet från att ha jobbat med utvecklingssamarbete på både lokal, nationell och internationell nivå att det sällan fungerar på detta sätt. Det är istället givarna, som till exempel den svenska regeringen, som bestämmer om vissa fokusområden och sedan är det upp till lokala organisationer att utarbeta projekt som passar inom den ramen.
I min roll som jämställdhetsrådgivare kunde jag se att det var väldigt få projekt som faktiskt hade kvinnor som fokusgrupp. Kanske 5% av alla projekt och initiativ.
De få projekt som faktiskt fanns var ofta fokuserade på att öka kvinnors aktiva deltagande på arbetsmarknaden. Det var en balansgång mellan att skapa jobb inom de sektorer där kvinnor kände sig bekväma, som service och omvårdnad, och att driva på för en samhällsförändring genom att skapa möjligheter inom mansdominerade branscher, så som IT, bygg och ingenjörsyrken. Det var inte lätt!
I Palestinas kontext så blev detta extra tydligt då man på 90-talet plötsligt fick ett stort inflöde av biståndspengar. Detta gjorde på sikt att initiativ från gräsrötter, folkrörelser och politiska partier minskade och istället ersattes av professionella ickestatliga organisationer utan någon bred medlemsbas. Dessa professionella, mer elitistiska, organisationer var inte en del av det palestinska samhället eller politiska landskapet så som de tidigare rörelserna hade varit, och därför stannade den naturliga processen för kvinnors ökande politiska deltagande till stor del också av. Detta var ett av de största problemen som jag har stött på – att höga inflöden av biståndspengar faktiskt kan skapa en ”utvecklingsindustri” som på många sätt slår ut andra krafter som faktiskt behövs för att samhällen ska få chansen att utvecklas på egna villkor och i hållbara processer.
