Together med Shama Persson om att lära sig att ”Älska sig själv”.

STOCKHOLM

Shama Persson, 56 år, modell, författare, influencer och ägare till en modellagentur med sunda kroppsideal.

Shama har en bakgrund av både långvariga ätstörningar, psykisk ohälsa med flera själmordsförsök som slutligen bestämde sig för att tycka om sig själv.

Nu jobbar hon med att få andra att acceptera sig själva och sina kroppar genom att berätta sin historia samtidigt som hon äger och driver en modellagentur där sunda kroppsideal är grundläggande så väl som att motverka åldersdiskriminering i branschen.

Du säger att ditt liv började vid femtio, berätta vilken vändning i ditt liv som skedde då.

När jag fyllde 50 år blev jag mormor, min dotter fick en dotter. Det var en otroligt stor händelse för mig och jag ville verkligen vara en bra mormor. En sån man kan lita på i vått och torrt, något jag kanske inte hade varit som mamma. Jag var ju så ung när jag fick barn så jag funderade inte så mycket på moderskapet, hurdan mamma jag ville vara. Men mormorskapet kändes stort, som ett ökat ansvar faktiskt och jag ställde större krav på mig själv. Konstigt nog sammanföll det med att jag slutade att färga mitt hår, och då fick jag frågan om jag ville bli modell hos MIKAS. De behövde gråhåriga modeller. Jag blev ärligt talat helt ställd, men tänkte som så att jag provar. Och nu har sex år gått och barnbarnen är två och jag driver en egen modellagentur och lever kanske mitt roligaste liv!

Berätta lite om din tid innan femtio, du har levt ett omtumlande liv med både missbruk och psykisk ohälsa?

Åh, var ska jag börja? Mamma och pappa separerade när jag var tre år, min mamma stoppade oss i en bil och drog till Uppsala. Hon hade skaffat bostad, jobb och dagis utan att någon visste det. Så över en natt förändrades våra liv och jag tror jag fick en chock. Jag var nog alltid nära min pappa och nu fanns han ingenstans. Jag minns mycket ensamhet, små barn lämnades utan tillsyn enklare på 70-talet. Jag blev väldigt mobbad som liten, speciellt åren mellan jag var sju och tolv, det präglade mig också.

Jag var väldigt osäker och otrygg i mig själv, något jag försökte kompensera genom att vara bäst på allt. En paradox i sig att jag var en stjärna på utsidan och släckt på insidan. I tonåren blev pappa sjuk i cancer och mamma arbetslös, så dubbla depressioner och sorger drabbade oss alla. Jag började att dricka och skolka och hänga med killar, och blev svår generellt. Jag tror att jag alltid haft olika sätt att dämpa ångest så som mat och idrott och att pilla bort naglarna på min tår, men nu eskalerade ångesten och det blev en mix av alkohol, bekräftelse, idrott och att äta och kräkas, ofta på en och samma dag. Jag har alltid sagt att jag var fullt utvecklas alkoholist när jag var 19 men nu tvivlar jag på det, alkoholen var bara ett sätt av alla för mig att dämpa smärta. Jag hade bulimi i åtta år och det är få saker som jag är så tacksam för som att jag är fri från det helvetet.

Jag fick två barn tidigt och hade en man som dog i en flygolycka bara några år efter det att pappa dog i cancer så det var mycket sorg. Ytterligare två barn senare och två män senare drev jag företag, var en bra mamma (ser jag tillbaka så är jag faktiskt enormt stolt över den mor jag har varit och fortfarande är till mina barn för oddsen var inte optimala), bodde i ett stort hus på Lidingö och livet på ytan såg bra ut. Inuti var det fortfarande kaos. Jag landade på Baravara 2006 och där började ett stort arbete för mig att hitta mig själv under allt. Det arbetet pågick intensivt i nästan tio år och tar nog aldrig slut. Idag tycker jag att det mesta är på rätt plats, både för mig och i mina relationer med barnen. Vi har det bra, otroligt bra.

Berätta om din relation till din kropp under ditt liv, och hur du ser på den idag.

Jag har alltid levt i tron att jag varit tjock eller rund, jag tror det började redan när jag var ganska liten på dagis. I tonåren kom jämförelsen med andra och där såg jag alla andra som bättre, snyggare, tryggare. Jag jämförde mig alltid och av någon anledning blev just att vara smal otroligt viktigt, att ha en fast rumpa, snygga bröst.

”Det klassiska idealet vi kvinnor pådyvlas.”

Ätstörningarna skadade mig enormt, och jag känner sådan sorg för det jag utsatte mig för. De som har levt med Bulimi vet. Du tillbringar så enormt mycket vaken tid med att i din ensamhet äta för att sedan kräkas. Ofta flera gånger om dagen. Jämför det med att du behöver röka en cigg när du känner dig stressad, har du bulimi måste du äta. Du avundas anorektiker för de slipper ångesten i att kräkas, och på något sätt är bulimi lägst ned på ätstörningsskalan, otroligt kränkande och fult. För att inte tala om alla pengar du spenderar på mat, fär att sedan spy upp dem och spola ned dem. Du spolar bokstavligen ned pengar i toaletten varje dag. Och du blir absolut inte vackrare utan svullen, rödgråten, plufsig, och tänderna tar stryk. Och du ljuger JÄMT, för alla. För ingen får veta. Tacksamheten jag känner när jag skriver detta är så stor, att det är över för mig. En kvinna kommenterade min blogg på Måbra, hon var 64 år och hade slutat att kräkas för sex år sedan.

”Fatta det greppet sjukdomen har över oss, och hur vi utsätter och själva för så stort lidande i det tysta.”

Berätta om hur du tänker om att acceptera sig själv, sin kropp, sin ålder och sitt jag.

Jag hoppas att den väg jag är på kommer att fortsätta att vara min väg, med en större självkärlek och acceptans till både hur jag är och ser ut idag och det som kommer. Jag är inte längre så självkritisk och kan inte bara tillåta mig några extra kilon utan ibland (jag säger ibland) även uppskatta det. Denna kropp har klarat och överlevt så mycket. Oj, jag glömde berätta att jag försökt ta livet av mig tre gånger, och två gånger hamnat på intensiven. Och jag lever! Det var aldrig meningen att jag skulle dö, bara växa in i mig själv och bli den jag ska vara. Varje år som adderas till mitt liv är ett år som jag kan ägna åt att tycka mer om mig själv. Och det gör jag ju bara om jag är snäll emot mig, kärleksfull emot mig och behandlar mig väl. Det är en sådan paradox att när vi håller på med droger, mat, självskadebeteende för att lindra vår smärta så blir det värre. Jag tror att ju äldre jag blir, desto mer långsiktigt kommer jag att se på mitt liv.

”Hur behöver jag leva idag för att vara en bra person och må bra när jag dör?”

Hur vill jag lämna den här världen, vad vill jag att man ska minnas med mig? Och de goda sakerna i mig får ta mer plats och kultiveras. En kropp är en kropp, men själen och essensen i mig börjar verkligen slå rot i min vardag.

Slutligen, om du kunde ge några råd till dig själv när du mådde som sämst, vad skulle du sagt?

”Det kommer att bli bra.” Jag hade nog bara sagt så, det kommer att bli bra. ”En dag kommer du ha så många fantastiska gåvor att dela med världen tack vare att du går igenom det här, och världen behöver det. Världen behöver dig. Jag kan inte säga när och hur, men det kommer en dag när allt faller på plats och du kommer att förstå och allt precis allt kommer att bli bra. Även det svåra kommer att kännas bra och värdefullt. Ge inte upp, lita på mig.”

Något i den stilen kanske. Sen tror jag aldrig att unga jag hade lyssnat, så väl känner jag henne. Men kanske hade jag fått kunna säga ”Vad var det jag sa?” och vi hade skrattat ihop.