Togheter med Niki Cervin

Niki, du är bildkonstnär på heltid och ditt stora intresse för konst vaknade på allvar när du upptäckte grafitti vid 14 års ålder. Vad hände inom dig då?
Graffitin fungerade som en katalysator för mig och mitt måleri. Främst på grund av det stora formatet, att man på ett rent skamlöst sätt tog sin plats i stadsrummet och att man kunde ta sin plats utan att varken behöva höras eller synas. Min barndom var påfrestande och genom graffitin fick jag en idé om hur jag kunde få utlopp för all min inneboende stress, ilska och sorg på. Genom att måla stort och fort, ensam i ett rum.

Det var inte bara konst som präglade din ungdom. Du växte upp med en mamma som led av psykisk ohälsa. Vilka känslor och tankar föds i en sådan miljö och hur har konsten och ditt skapande hjälpt dig genom detta?
Att leva med en mamma som var deprimerad, missbrukade ”benzo” och tog flera överdoser som krävde akutvård, var minst sagt en stressfylld vardag. Det är så många som växer upp på det här sättet och i det tvingas utveckla personliga strategier för att klara sig. Måleriet blev en ren och skär överlevnadsstrategi för mig. Nu i vuxen ålder förstår jag hur viktigt det kan vara för barn, som lever med hög stress, att hitta en aktivitet som dem har möjlighet att få utlopp i, växa med och fokusera i till 100 %. Måleriet gav mig också ett språk att uttrycka allt som fanns i mig, alla känslor och upplevelser som det inte fanns ord för.

Du har ett gediget cv inom din konst, vilket är ditt mest positiva minne och vilken händelse har haft störst påverkan för dig och din karriär?
Genom en jurybedömd grupputställning på Galleri Estetica (2008) i Malmö bjöd galleristen Jerker in mig till en separatutställning. Det är ganska ovanligt att en gallerist bjuder in en 22-åring som precis gått ut förberedande konstskola men Jerker hade en magkänsla och veckan efter öppning var utställningen slutsåld. Det blev ett stort startskott för mig och mitt måleri.

De flesta som växer upp omringad av missbruk och soc blir ofta matade från alla håll och kanter med att man ska passa sig. Jag hade inte bara arv från en förälder, utan två och statistiskt sett låg jag redan i fallgroparna, vilket jag också fick höra gång på gång. Att träffa Jerker som såg mig som den person jag var och som trodde på mitt måleri var otroligt värdefullt på många plan.

Många är rädda för konst, att man ska vara på ett visst sätt för att kunna gå på gallerier eller behöva en viss kunskap för att börja måla. Inte ska väl jag och den dömande jantelagen sätter stopp för en mängd passionerade individer. Vad har du för råd till dem som har en gnista inom sig och som vill leva ut sin mer kreativa sida?
Gallerier är tyvärr inte det mest inbjudande rummet. Det är tyst och ljust och har man tur säger galleristen hej till dig när du kliver in. Många vänner har uttryckt sin rädsla för gallerirummet och jag har full förståelse för det. Men atmosfären är utformad för att ge betraktaren den bästa upplevelsen av utställningen. Det är tyst så att du inte behöver bli distraherad, det är ljust så att du ska kunna se och galleristen håller sig på avstånd för att ge dig det utrymme du behöver i rummet. I galleriet är det bara du och konsten. Har du frågor och funderingar finns galleristen där för dig.

Om man vill börja måla har jag tyvärr inget roligare tips än att du måste bara börja. Det finns inga genvägar. Du kommer alltid vara ”dålig” i början, det kommer alltid finnas människor som får dig att tvivla på dig själv. Om du är rädd för att misslyckas kommer du behöva möta dem känslorna också. Din hjärna kanske kommer på tusen olika anledningar till varför du INTE ska. Skriv upp varför DU vill och vad just DITT mål är. Etsa fast det på hornhinnan och kör.

Vill du veta mer om Niki, följ henne här:
http://www.nikicervin.com
Instagram: @nikicervin

Psst..Niki ska också göra en take over på vårt Instagramkonto @hejalivet den 18 – 23 mars, missa inte det!