Together med Nadja Olofsson

Najda, ditt jobb är obduktionstekniker, något som för många är ett omöjligt val då det handlar om fysiska kroppar som inte längre är vid liv. Hur hamnade du där du är idag yrkesmässigt?
Nadja Elofson heter jag, är 36 år och bor i Gustavsberg med mina två söner på 12 och 14 år. Jag har arbetat inom vården i 10 år, och jag startade min bana på ett Hospice med palliativ vård. Att jag 10 år senare skulle arbeta som obduktionstekniker hade jag ingen som helst tanke på. Men under mina år inom vården kom jag i kontakt med människor i livets slutskede, vilket även innebar att göra iordning den avlidne. För mig kändes det bara naturligt och inte alls konstigt. Sedan kan man väl säga att det ena ledde till det andra. Efter 10 år kände jag att jag behövde en utmaning. Jag är till naturen nyfiken och undersökande av mig, och har alltid haft ett intresse av den mänskliga kroppen och dess funktioner. För ca två år sedan fick jag den fantastiska möjligheten att hoppa på ett vikariat på Rättsmedicin, som rättsmedicinsk assistent.
Om jag ska vara helt ärlig så hade jag inte riktigt koll på vad det egentligen innebar, utan det förstod jag först när jag var där och auskulterade. Där och då kände jag att det här kan jag nog klara av, och jag lockades av spänningen i att hitta en dödsorsak, det utredande arbetet, att den döda kroppen var som ett tyst vittne, att där inne finns det ett svar. Det i kombination med att få arbeta praktiskt och öka min förståelse för den mänskliga kroppen och alla dess fantastiska funktioner. Det fanns tidigare en yrkesutbildning till obduktionstekniker, men det har inte funnits någon dom sista 8 åren, så nu är det framförallt ett lärlingsjobb, och upplärningstiden är ca 1 år. Efter mitt vikariat fick jag möjligheten att arbeta som obduktionstekniker på Karolinska sjukhuset i Solna, och det är där jag arbetar idag!

För att få större förståelse, vad gör en obuktionstekniker då de flesta enbart kommer i kontakt med detta yrke via tv-serier?
Det fantastiska med mitt jobb är att det är så varierande, vi gör en massa olika spännande saker. Men i stora drag, är det en variation av bårhusarbete, vi anordnar visningar/ett sista avsked för anhöriga i vårat kapell. Vi tillvaratar ögon för hornhinnetransplantation och vi ska även snart påbörja tillvarata hud för hudtransplantationer. Detta såklart efter samtycke med anhöriga och donationsregistret. Jag är donationsansvarig hos oss och just donationsbiten ligger mig mycket varmt om hjärtat, då det känns som att man får något litet positivt ut ur ett dödsfall som annars alltid är tragiskt. Sedan har vi såklart obduktionerna, och då är det vi obduktionstekniker som öppnar upp kroppen och tar ut alla organ, vi sågar upp skallen och tar ut hjärnan.
När alla organ är uttagna kommer en patolog och dissekerar organen. Sedan återställer vi kroppen genom att lägga tillbaka organen, då i en påse i buken, sedan syr man ihop kroppen och tvättar av den. Jag gillar den biten, känns bra att göra den döda kroppen fin igen. Men jag gillar även spänningen, och nyfikenheten av vad man kan hitta. Jag blir den som ser inuti den döda kroppen först. Jag tycker våra organ är så vackra, och ju mer jag lär mig av den döda kroppen, desto fler frågor får jag. Det är genom den döda kroppen vi lär oss om livet, och vad som håller oss vid liv. Sedan har vi den lite tråkigare biten, och det är allt administrativt arbete, och det är faktiskt en hel del. Men att obducera är tungt och slitigt, så är bra för kroppen med lite varierande arbete och återhämtning.

Din åsikt är att döden är lika naturlig som en födelse, tror du att det är det (vad vi vet) oändliga och outforskade som skrämmer folk så mycket och hur tycker du att vi kan förändra tankarna kring detta samtalsämne?
Jag tror generellt i Sverige, så är vi dåliga på att prata om döden. För det är tråkigt, det är tabu och deprimerande. Ingen vill liksom tänka på att man en dag ska dö. Död är sorgligt, och det ska vara sorgligt. Men ju mindre man pratar om det, desto mer skrämmande och främmande blir det. Så hela den inställningen skapar en syn tror jag, att döden är något onaturligt, att en död människa är äcklig. Sen står man där en dag, och har mist en anhörig, för det kommer hända alla, och man har absolut ingen aning om hur man ska hantera det, vad ska göras rent praktiskt?

Sverige är ett sekulariserat land, och många har ingen ”större tro” att luta sig tillbaka på. Döden kanske känns lättare att prata om, för dom som är säkra på att man kommer till Gud? Men jag tror också att det är det oändliga som är läskigt, allt i livet har ju en begränsning vi kan förhålla oss till, men döden är ju inte begränsad.

Den är definitiv och för alltid, och det måste man acceptera och göra till en del av livet. Där har mina föräldrar varit annorlunda, dom pratade rätt så avslappat om döden, att vi ska alla dö och vissa har otur och dör tidigare än andra. Min mamma frågade mig till och med hur jag skulle vilja ha min begravning, om jag dog tidigt, när jag var kanske 10 år. Jag började direkt fundera hur jag ville ha det och tanken skrämde mig inte alls. Tvärtom. Då ville jag ha en katt på min gravsten och att ”Forever young” med Alphaville skulle spelas på min begravning, tur man får ändra sig!

Du nämnde i en kommentar här i Heja Livet att döden innehåller så mycket, kan du utveckla dina tankar kring det?
Död innehåller inte alltid bara sorg, även fast det alltid är sorgligt. När någon är döende, antingen en själv eller någon närstående, så påbörjas en sån otrolig process. Så mycket tankar och känslor. Existentiella funderingar. Man får kanske möjligheten att komma närmare sina anhöriga, vänner och familj, man kanske säger saker man velat säga för länge sedan.
Praktiska frågor kommer upp. Hur gör man med begravning? Vad händer med alla ägodelar? Ett nytt kapitel i livet börjar för dom som står kvar. Jag kan själv säga efter att ha börjat arbeta med dödsfall, så har jag bara blivit mer ödmjuk inför livet, och varje dag är jag så otroligt tacksam. Jag har lovat mig själv att aldrig klaga över att bli gammal, för gamla är någonting vi alla borde vilja bli och sträva efter. Då har man ju fått leva ett helt liv.

För att runda av detta ämne, vad tror du själv händer efter döden?
Jag är inte religiös på det sättet, eller tror på någon Gud och att vi kommer till himmelen. Jag tror dock inte heller att allt bara blir svart. Jag tror själen är oändlig, och jag tror vi finns till för att lära oss något och göra något slags avtryck. När den fysiska kroppen dör, fortsätter våran själ en annan resa, antingen som ett nytt liv, eller någon annanstans. Det tror jag.

*

Tack snälla Nadja Elofson för att dina spännande svar och för att du gav oss en intressant inblick i en ovanligare vardag.