Together med Marley Sahlin – Min queera resa
Juli 2024
En krönika av Marley Sahlin, som delar med sig om hur det har varit att växa upp på glesbygden, med fördomar och självhat. En krönika om att förstå vem man är, vart man kommer ifrån och om revansch.
I hela mitt liv har jag gjort en resa, en resa i att förstå vem jag är och förstå vart jag kommer ifrån
Jag växte upp på glesbygden, eller långt ut i skogen som vi brukar säga, där vi hade ett område som kallades “N-byn” i folkmun för att husen låg så tätt ihop och bög användes som ett skällsord och om någon var det minsta bögig så blev den personen mobbad av både barn och vuxna.
Jag var 11 år när jag förstod för första gången att jag inte helt kunde se mig själv som tjej. Jag misstänkte det säkert tidigare, men det var först då det blev konkret. Ett år tidigare hade jag fått min mens. Min längd sköt i höjden och jag fick för första gången stå på översta raden på klassfotot. Glädjen i familjen över att jag hade blivit ”kvinna” var stor, om jag minns rätt firade vi nog med en bakelse. Trots att jag fejkade att jag var lika glad som dem, har jag aldrig i hela mitt liv mått så dåligt i min kropp som just då.
Jag fick smink av min mamma i tidig ålder, då det fanns en stor uppmuntran från hennes sida att bli så feminin som möjligt då jag redan som barn ansågs vara androgyn. Många föräldrar, främst i lågstadiet, antog att jag var pojke eftersom jag hade kort hår och alltid jeans. Jag minns hur mamma ofta brukade rätta dem när de använde pronomenet han och jag fick där och då lära mig att det var något skamfyllt att bli felkönad.
När jag och min barndomsvän kom hem från skolan i mellanstadiet brukade vi gå in i mitt rum, sminka oss och fantisera hur det skulle vara att se ut som de populära tjejerna i skolan. En dag när vi satt där på mitt rum, lekte runt med sminket som vanligt så minns jag att hon sa “Vi kommer aldrig bli lebbar i alla fall.”
Jag minns att jag tänkte där ett tag. Även fast jag kände innerst inne att jag inte höll med så nickade jag och höll med. Så vi svor en ed att vi minsann aldrig skulle bli lebbar, där i mitt sovrum 2009.
Under den upproriska tonårstiden i en annan del av Sverige började jag gymnasiet i en större stad, hade vänner som kommit ut som homo och bi samt blivit frälst av feministiska tankar av dem i min klass. Mina orakade ben fick min mamma att gråta, eftersom hon tyckte att jag hade mist min ”kvinnlighet”. Familjemedlemmar kallade mig för feministfitta och jag hade en och annan debatt med familjemedlemmar om deras SD-sympati.
Även om självhatet över min kropp fortfarande var starkt, och att jag inte hade någon aning om att icke-binära personer kunde få könsbekräftande vård, kände jag mig ändå on fire för att världen bortom den normativa binärbubblan sakta började luckras upp.
På facebook började jag se fler inlägg av en kusin, från den by jag hade växt upp i, om en nystartad hbtq-grupp. Gruppen började arrangera pridefestival, regelbundna träffar och åkte på större pridefestivaler tillsammans. Jag tänkte först att det inte kan stämma. Hur skulle Marks kommun, som har ett område med N-ordet i sig, ha både vuxna och barn som mobbar och kränker en på grund av ens sexuella läggning samt min närmaste kärnfamilj som aldrig i min uppväxt nämnt att det ens är okej att vara något annat än straight. Hur kunde samma kommun börjat arrangera något sånt här fantastiskt.
En låga tändes i mig, en längtan efter ett sammanhang. Det kanske var att jag ville få revansch. Få ta del av en plats jag behövde när jag bodde där tidigare i livet. Än idag vet jag inte, men när jag flyttade hemifrån så hamnade jag i alla fall omkring byn där jag växte upp.
Nu är jag 25, snart 26 år. Jag går omkring på skolgården jag lekte på som barn. Jag går förbi vårt gamla hus, där jag för första gången lärde mig lägga flytande eyeliner och svor den där fjantiga eden, nu med vetskapen att både jag och min barndomskompis aldrig var straighta.
Under våren i år åkte jag med Marks hbtq-grupp på Pride tillsammans med ungdomar. De är yngre än jag var när jag fick min mamma att gråta över mina orakade ben och på riktigt började bli stolt över den jag är. Dessa ungdomar som idag har en plats där de kan känna sig trygga, där en del av dem till och med vågar öppet vara sig själva i denna värld och samhälle som ändå finns i glesbygdskommuner. Med det bakåtsträvande förhållningssättet och den ständigt dömande blicken för att en är utanför mängden. De ungdomarna ger mig hopp i en värld som slutat hoppas, i en värld där högerextremismen växer i Europa, samtidigt som Sverige röstade för klimatet och jämlikheten i det senaste EU-valet 2024.
Det kan kännas som att vi på det stora samhällsmässiga planet alltid tar ett steg framåt och två steg tillbaka. Att historien upprepar sig och att vi aldrig kommer att nå den jämlika värld där alla har rätten att få vara sig själv. Det jag dock tror vi glömmer är att se hur långt vi har kommit.
”Jag känner inte längre att jag måste låtsas vara något jag inte är för att kunna leva.”
På 15 år har jag gjort en resa i mig själv, en resa i att förstå vem jag är och vart jag kommer ifrån. Idag förstår jag mer än 2009 vem jag är. Det finns en större acceptans både i min familj och i samhället. Jag känner inte längre att jag måste låtsas vara något jag inte är för att kunna leva. Förståelsen över vart jag kommer ifrån och att jag har en valmöjlighet i vilken plats jag kallar hem är även den större idag. Jag reser mycket både fysiskt och psykiskt genom olika platser i livet, men med ett litet facit i hand av erfarenheter längs vägen känns det ändå tryggt att komma tillbaka till glesbygden. Genom utforskandet av vem jag är och var jag kommer ifrån har jag börjat känna att jag har en lika stor rätt att leva här som vilken annan person som helst, och jag kan landa i att oavsett vart jag reser i världen eller i mig själv har jag alltid en plats i bygden att falla tillbaka till.