Together med Mariama Jobe

Hej, vem är Mariama?
Om man ställer andra den frågan, vem Mariama är, svarar de oftast att jag är förebild. Med det sagt har jag alltid behövt ligga några steg “före” de jag leder och många gånger mig själv. Jag har äntligen börjat sakta ned mitt tempo börjat uppskatta nuet. Jag är någon som håller på att hitta vägen hem till mig själv och på resan går jag sidledes om de som vill lyssna och läsa det jag har att säga och skapar. Mina titlar rör sig från att vara författare, talare, projektledare, mentor och social entreprenör, alla bollar som jag över tiden lärt mig jonglera.

När och hur föddes din kärlek till ord?
Min kärlek till ord föddes rätt sent skulle jag tro, detta eftersom jag led av grova tal – och skrivsvårigheter som ung och kom inte undan min egen tungas krokben och knutar förrän jag började i sexan. Den sommaren la sig alla vågor på min tunga och havet i min gom slutade storma. Det var då jag lärde mig tala “ordentligt.” Däremot har jag älskat att skriva och läsa sedan sexårsverksamheten, jag minns hur jag band ihop små böcker jag skrivit när andra barn lekte Jenga.

Vad driver dig framåt i ditt skrivande?
Det som nu driver mig fram i mitt skrivande är det faktum att mina verk uppmuntrar andra svarta kvinnor till att föra sitt narrativ. I början kände jag mig väldigt ensam på hyllorna men nu fylls de upp av mina systrar. Mycket ofta talar vi om en framtid som ligger långt bort där samhället ser totalt annorlunda ut och vi uppnått något slags drömstadie, men min dröm sker i detta nu, varje år släpper en svart kvinna en bok, som hamnar mot min boks rygg i ett bibliotek. Det är min utopi och min drivkraft i mitt skrivande.

Du vann nyligen Diakité och Sachs stipendium 2020 för konstnärer som använder sitt uttryck för att förbättra samhället. Stort grattis! Du praktiserar även nu på Empwrgrp, ett ledarskapsnätverk för svarta kvinnor. Hur ser du på rollen att ha ett ansvar, att vara en förebild?
Som jag nämnde tidigare kan rollen att vara en förebild mycket ofta stjälpa ens utveckling och tynga en, ansvaret en måste axla och förväntningar att leva upp till kan komma att göra en handlingsförlamad och kännas mycket påfrestande (även om de förväntningarna är goda). Innan jag blev utbränd kom jag alltid av varje scen, efter mina största framträdanden och producerade kulturevenemang till en god själ som menade väl men sköt en pil i mitt hjärta när de sa, Mariama du kommer bli något stort! Vilket på sätt och vis antyder att en inte redan är stor, eller stor nog. Det dög aldrig. Självklart bör vi alla sträva efter vår sanna potential men att hela tiden jämföras med sitt framtida jag känns mycket som låta sitt nutida jag stå och damma tycker jag. Rollen som förebild är jag försiktig med nu i efterhand, den har dränerat mig och tagit år av mitt liv som egentligen tillhörde mig själv. Nu har jag rollen med en nypa salt och försöker leva mitt liv utifrån mina egna värderingar. Men visst har vi alla ett ansvar och även jag har ett ansvar gentemot mig själv, vilket är att lyssna på min inre röst, den som säger åt mig när det är dags att sakta ned och avlasta mig.

Denna våren praktiserar jag hos EMPWRGRP under min utbildning Project Management hos TECS yrkeshögskola. EMPWRGRP är Sveriges första ledarskapsnätverk för svarta kvinnor, av svarta kvinnor och erbjuder det som alla människor egentligen söker efter. Ett högt tak. Under ett högt tak kan man utmana sig själv och inte skrämmas av tanken av att ta för mycket plats eller växa. Det är just såna rum jag vill vara med och skapa, rum där svarta kvinnor inte behöver krympa eller ändra på sig för att få vara med. Rum som de Therese Kodjo skapar.

Förra året släppte du ”En svart flickas handbok”, som du beskriver som ett garnnystan av berättelser och upplevelser från dig och mer än 30 svarta flickor och kvinnor. I samband med denna bok nämner du oron över att bli uppmärksammad för din etnicitet istället för ditt konstnärskap. Hur tacklar du att båda dessa delar är viktiga, både ihop, men också var för sig?
Jag är en författare som är svart, inte en svart författare. Det är en stor skillnad. Min hudfärg präglar mitt skrivande, men mitt skrivande är inte enbart uppstyrt av min hudfärg. Jag är först och främst en människa som präglas av allt det som andra människor präglas av. Min senaste bok, En Svart Flickas Handbok visar prov på den mänskligheten jag oftast nekas. Boken handlar om min mammas svarta fingrar i mitt tjocka afro som barn, om lampan som släcks och det svarta barnet som önskar att hon en dag ska bli sedd, om svarta kvinnor i vården, om dagen då vita skönhetsideal drämmer i golvet hos en svart kvinna men också om det som inte har någonting alls att göra med min hudfärg som svart. Mitt konstnärskap utforskar ämnen som utbrändhet, psykisk välmående, självkänsla, drömmar, otillräcklighetskänslor, läkande, sorg, skönhetsideal och självutveckling.
Jag har med åren lärt mig att skapa från en plats av säkerhet kring de identiteter jag består utav och avsäga mig ansvaret från att ändra de människors åsikter om min konst som ändå är förutbestämd. Den tid jag har är så kort, och den kan förbrukas på annat.

I vilka miljöer och rum mår du bäst i?
Jag mår bäst i miljöer där jag kan höra mina egna hjärtslag. Tyvärr är de rum och scener jag vistas en aningen för hektiska för att låta mig känna det lugn jag faktiskt trånar efter. Därför längtar jag oftast till ögonblicket när jag kliver av scenen och inte längre är fokus eller rampljuset. Inte för att strålkastaren bländar mig eller jag inte vill ta upp för mycket plats. Men för att jag är högkänslig, och mycket gärna vill kunna förbereda mig för alla tusen intryck som en som högkänslig möter dagligen, vilket är mycket svårt när man står på scen eller för mina arbeten.

Avslutningsvis, vad längtar du till mest nu?
Jag längtar efter sommaren, åh som jag längtar.

*

Tack så mycket Mariama! Vill ni följa Mariama mer, hittas hon på @sona.mariama på Instagram.