Together med Louise Sondlo

Hur skulle du beskriva dig själv Louise?
Well, alltid en klurig fråga. Ibland tänker jag att min bild av mig själv, inte nödvändigtvis stämmer överens med andras. Och vice versa. Men jag tänker på mig själv som en rätt så glad och social typ. Har alltid varit lagd åt det mer extroverta hållet och tycker om möten med andra människor. Jag är en ytterst mänsklig trebarnsmor, lite utav ett träningsfreak, med BJJ som passion. Är helt klart en tidsoptimist och en person som har svårt att säga nej, och har en förmåga att ta på mig lite för mycket åtaganden (för att det är så kul med jobb och människor). Jag älskar att resa med min man och våra barn. Jag lider av sviterna från en gammal utbränddiagnos och tror att jag tål stress mer än vad jag egentligen gör. Mitt stjärntecken är Lejon och jag fyller 42 år i augusti.

Du gick från en utåt sett framgångsrik pr-karriär till att jobba med kroppen och starta egen gymverksamhet? Hur var det att byta bana ”mitt i livet”?
Det var det bästa karriärbeslut jag någonsin tagit. Det var precis rätt för mig där och då och jag är min man evigt tacksam, som öppnade upp en ny värld för mig och pushade mig i rätt riktning.

I samma veva som den nya businessen startade började även du träna och sen tävla i kampsporten BJJ. Var kom din tävlingsanda och vinnarattityd ifrån?
Tränat hade jag gjort ganska många år innan vi öppnade SPR, likaså tränat BJJ, som jag började med 2008 (första gymet SPR Söder, öppnade vi 2015). Tävlingssuget visste jag inte innan att jag hade i mig, det liksom växte fram och visade sig när jag väl började. Sen har det nog varit så att jag behövt ha ett tydligt mål i horisonten, att jobba mot för att känna mig motiverad och orka gå hela vägen i mål. Att träna inför ett satt datum, en tävling, en ultimat prestation, det passar mig helt enkelt.

Du driver bolaget med din man, är ni duktiga på att skilja rollerna som business partners och äkta makar? Hur gör ni det?
Skulle nog inte påstå att vi är värst duktiga på det faktiskt. Det är nästan omöjligt att jobbet, träningen, familjelivet och kärleksrelationen inte flyter ihop i tid och otid. Finns både för- och nackdelar med det såklart. Ibland är det effektivt, praktiskt och roligt då vi delar många av våra intressen och ibland näst intill olidligt när man inte riktigt kan få ett ordentligt brejk från varandra och gymmen, då allt flyter ihop.

För två år sedan stod ni framför er största utmaning (milt sagt). Din man fick ett cancerbesked, fick mot alla odds genomgå operation och varje dag har ni kämpat framåt och valt livet. Hur har denna resa varit för er? Och för dig med att stå vid sidan om sin kärlek i detta?
Ja, Waldos cancerdiagnos är hands down det mest traumatiska vi båda någonsin upplevt – och är fortfarande, då vi står mitt i det. Mitt i sjukdomens nav. Vi väljer livet varje dag och fokuserar på att ta oss igenom det tillsammans, dag för dag, vecka för vecka. Att upprätthålla en någorlunda normal vardag, med alla dess bestyr och konstanta flöde av uppgifter och rutiner, barnaktiviteter, serietittande, middagslagande, dagishämtande, födelsedagsfirande, dammsugande, diskande och allt annat som vilken familj som helst, utan dödlig cancer mitt i allt, det är vad vi fokuserar på. Och njuter av. För det är då livet känns normalt, trots allt det onormala. Det vardagslivet skulle jag inte byta ut mot nåt. Inget bungyjumpande, bergsbestigande, coachellafestivalande eller annan bucket-list-typisk aktivitet slår det. Att bara få vara i det lilla med min familj. Det gör mig lycklig. Att stå vid sidan av när ens livskamrat får värsta tänkbara diagnos, det går inte att klä i ord hur det är eller känns, så jag har svårt att svara på det. Och skulle jag kunna uttrycka det, skulle det krävas en bok. Krasst och sorgligt, men sant.

Hur skulle du beskriva betydelsen av fysisk styrka jämfört med psykisk styrka för dig?
För mig hänger dem så starkt ihop. Det ena kommer sällan utan det andra. När jag känner mig riktigt fysiskt stark, vågar jag lita på mitt pannben, och när jag känner mig mentalt orubblig, ja, då har jag ork, ambition och driv nog att hålla i träningen och gneta på konsekvent och lita på processen.

Har du några avslutande råd eller tips om hur du peppar dig själv i motgång, när orken tryter eller motivationen är på minus?
Det jag tänker oftast när allt känns som tyngst är ”vad är alternativet”? Att lägga mig ner platt, sticka huvudet under sanden? Nej, det varken vill eller kan jag. Att träffa en vän eller be om hjälp kan ge dig den där energin du behöver för att komma på rätt köl. Att våga sträcka ut en hand eller äta en lång middag med ett gäng tjejkompisar. Det ger iallafall mig ofta ny energi och nya infallsvinklar. Och sömn och vila. Glöm inte att sömnbrist (eller överträning) kan verkligen få dig att gå ner dig ordentligt. Så ta din återhämtning på allvar. Sen är det också bra att till och från faktiskt acceptera att det inte finns motivation eller lust i allt. Det är ju ofta som varken pepp, glada hejarop eller motivation infinner sig. Då är mitt bästa tips att släppa taget om dina föreställningar och förhoppningar om att den alltid ska finnas där, och bara bestämma dig för att göra ändå. Upp på hästen igen. Oavsett. Nya tag.

* * * 

Tack Louise för ärlighet och kämparvilja!
För mer av Louise följ på @sondlo