Together med Kristina Broman om att förlora en dotter i suicid.

STOCKHOLM April 2024

AKristina Broman om att förlora en älskad dotter i suicid.

Den tysta döden

Vi behöver prata om den tysta döden. Den död som för många upplevs som skamfylld och som ofta är fylld av många frågor. Döden som man inte vill prata om. Den som isolerar och skrämmer så mycket. Den tysta, självmordsdöden men också om efterlivet för de som är kvar.

”Mitt i all min ledsenhet är jag hoppfull”, sa jag till en vän häromdagen. Så motsägelsefullt. Precis som livet och döden.

Jag kommer alltid att vara ledsen och känna en oerhörd saknad. Sorgen efter Emma går ständigt vid min sida. Den går aldrig över och jag har fortfarande svårt att förstå hur det kunde bli som det blev. Trots det har jag med åren funnit en sorts acceptans i att hon är död och att jag aldrig kan förändra det.

”Men sorgen har också gjort mig till en tråkigare version av mig själv. Vilket kan kännas trivialt i sammanhanget. Men det är också en sorts sorg. Jag är inte längre jag.” säger jag samtidigt som jag funderar på hopplösheten i att ens tro något annat.

Livet slog undan fötterna på mig och tvärnitade i 360 grader för sju år och sju månader sedan. Mina livsval och framtidsplaner försvann. Min framtid så som jag hade sett den var raderad och allt förändrades på några sekunder. Emma var död. Genom självmord. Varför vet vi inte riktigt. Hennes hjärna måste ha blivit kidnappad och i ett obevakat ögonblick uppenbarade sig döden och tog henne med sig. Hon som älskade livet.

Inte bara jag blev förändrad, hela familjen blev det. Dynamiken förändrades och balansen rubbades. Vi sörjde alla på olika sätt och för min del kämpade jag länge med livsglädjen och hur jag skulle få den tillbaka och jag behövde mycket tid för att lära känna mig själv igen. Eller den nya versionen av mig själv. Det var som att dö och födas på nytt i en vuxen kropp och med en hjärna som du inte känner.

Mycket av mitt jag dog med Emma. Min spontanitet och glädje krympte ihop och blev till ett litet russin. Jag blev en allvarligare version av mig själv och så småningom blev det till en annan sorts sorg. En sorg vi sällan talar om. Men om självmord är den tysta döden så är nog personlighetsförändringen i efterlivet den tysta sorgen. Kanske för att den andra sorgen är så bottenlös att det nästan vore oförskämt att tala om sorgen över ett förlorat jag.

När jag utbildade mig som handledare inom Sorgbearbetning fick jag lära mig att man inte ska jämföra sorger och jag håller med, ändå kan jag känna en del skam när jag sörjer mitt förlorade jag. Som om den sorgen skulle vara viktig eller ens riktig, eller ens en sorg. I jämförelse. Fast jag vet bättre. Det är båda sorger, olika sorger och inte att jämföra. Snarare addera. Det har varit en parallell sorgresa att hitta mitt nya jag samtidigt som jag arbetar med att bearbeta sorgen efter Emma. Det är nog ett livsprojekt tänker jag eftersom sorgen ständigt förändras, liksom jag.

Jag vet inte varför Emma såg döden som sin enda utväg den där december natten. Men jag vet att hon inte hade velat att jag och vi skulle sluta leva. Jag vet inte ens om hon var medveten om vad hon själv gjorde den där natten när döden kom och besökte henne.

Det har hänt mycket dessa sju år och sju månader som nu passerat sedan Emma dog. Både med mig som person och med samhällsklimatet kring självmord. För min del så har jag har gjort saker som jag aldrig trodde jag skulle (behöva) göra. För trots att det skett rätt så stora förändringar i samhället under dessa år så är suicid fortfarande stigmatiserat och ”läskigt” för många att närma sig. Som att man tror att döden och sorgen smittar. Kanske är det därför som det går så långsamt? det finns en inbyggd ovilja att närma sig. Medan människor fortsätter att dö.

Att kunskapsnivån generellt är låg kring självmord, död och sorg det kan jag relatera till. Det var likadant för mig innan Emmas död. Det är därför det är så viktigt att vi fortsätter att prata om självmord och döden. Vi behöver hjälpas åt att upplysa och utbilda varandra och jag kommer att fortsätta vara likt den där irriterande hackspetten i Disneys julfilm och prata om mina egna erfarenheter i syfte att sprida kunskap och försöka hjälpa andra. Vi behöver bli fler som har kunskap kring vad som kan föranleda ett självmord så att vi kan förhindra det och rädda flera liv.

Insikten över hur viktigt det är att vi alla utbildar oss och samtidigt genom dialog ger människor verktyg till att hjälpa sig själva blev tydlig för mig när jag fick ett samtal från en bekant som jag vid den tiden inte hade pratat med på säkert 10 år. Det var kanske ett år efter Emmas död. Det visade sig att hon läste min blogg och berättade att hon verkligen känt att hon måste prata med mig. En bit in i samtalet säger hon;

”Men du, är det inte dags att gå vidare nu. Liksom släppa allt prat om Emma och självmordet, hon kommer ju ändå inte tillbaka. Det känns lite som att… och här stakade hon sig lite innan hon fortsatte, som att du liksom fastnat, du pratar om samma saker hela tiden, Emma, döden, suicid, sorg och så vidare”. Hon kanske menade väl, men jag blev så paff att mitt svar uteblev. Men för någon dag sedan när jag samtalade med min vän så fick jag svaret som jag önskat att jag haft då. Jag avslutar med dessa kloka ord som min vän fick av en annan sörjande mamma och passar på att önska er en fin sommar och kom ihåg, du är värdefull, du är inte ensam, du är ett vi med oss alla andra.

”Alla föräldrar älskar att tala om sina barn, så varför skulle det vara annorlunda för mig… bara för att mitt barn har dött så är det ju fortfarande mitt barn, som jag vill prata om, precis som att andra föräldrar vill prata om sina levande barn”.