Together med Julia Björknert om att gå vidare efter sexuella övergrepp.

STOCKHOLM

Julia Björknert, trauma-informerad Soul Coach, delar sin berättelse med oss om hur det är att försöka hjälpa sig själv och även andra efter att ha växt upp med sexuella övergrepp.

Det kanske är det just därför jag VILL och KAN hjälpa andra – för att jag VET hur tungt det kan vara.

För stormarna är inte lika starka längre. Vågorna går inte lika högt. Kommer inte lika ofta.

Jag trodde länge att jag skulle känna mig totalt skeppsbruten hela livet. Att allt jag skulle få uppleva var att kastas runt i vågorna, att ofta känna ”nu drunknar jag”.

Det är inte så längre. Jag har tagit mig till stranden.

När jag var liten blev jag utsatt för sexuella övergrepp av en manlig släkting. Eftersom han inte blev fälld får jag inte ens definiera släktskapet, för trots att han nu är död kan hans anhöriga fortfarande anmäla mig för förtal.

Incest är ett tungt ord. Det är en storm med höga, svarta vågor. Det är sällan andra människor vill ge sig ut i den stormen, ens för att skicka ut en livboj. Det är så jäkla tabu rent ut sagt.

De senaste åren har jag gjort allt i min makt för att läka. Tills dess var jag vilsen: jag har kastats runt mellan olika vårdinstanser, varit försökskanin för nya antidepressiva mediciner, inte blivit tagen på allvar för fysiska symptom, blivit nekad vård av gynekologer och vulvateam.

Jag har alltid varit en duktig flicka, det var så jag fick uppmärksamhet som liten. De övergrepp jag var med om ackompanjerades av anhöriga som inte kunde hantera dem. När jag till slut berättade hjälpte de tack och lov till och sa upp kontakten med förövaren samt polisanmälde. Det är inte alla incestoffer som har det stödet. Men därefter tog stödet slut. De ville helt enkelt sopa det under mattan och låtsas som ingenting, trots att jag fortfarande var mitt i stormen.

Först efter studenten blev det riktigt illa för mig och jag hamnade i en depression där jag började självskada på olika sätt. Redan innan dess hade jag visserligen använt sex som vapen mot mig själv. Strax därefter blev jag våldtagen igen; en våldtäkt det tog mer än 2 år för mig att erkänna ens för mig själv.

Genom åren har hjälpen brustit på många håll. Väntetiderna har varit långa, kompetensen har varit låg. Min samtalskontakt under den där första depressionen rekommenderade mig en promenad varje morgon och en kopp té varje kväll, så skulle allt bli bra. Hon menade att man visst kan leva sitt liv för andras skull.

Jag är av annan åsikt.

”Vi lever för vår egen skull. Vi kanske överlever för andras.”

Under och efter mina universitetsstudier orkade jag inte fortsätta vara duktig och sjukskrivningarna avlöste varandra. Hjälpen har ändå, ärligt talat, uteblivit.

Så började jag hitta egna verktyg. Jag började förstå att jag hade dissocierat stor del av mitt liv, och lärde mig att komma tillbaka till mig själv och min kropp. Yoga blev ett av verktygen i verktygslådan, något som har visat sig behjälpligt för många överlevare efter sexuellt våld.

Nu, några år senare, har jag många fler verktyg och läkningen når nya lager hela tiden. Jag står på stranden och ser ut över havet och njuter – oftast.

Psykiatrin, som jag nu har tackat nej till att få mer hjälp från, fortsatte fokusera på att bara dämpa symptomen och förstod inte vad jag ville få ut av en behandling när mina symptom var så mycket mindre.

”Jag vill leva, inte överleva” svarade jag.

För jag vet att vi kan det. Även vi överlevare. Även vi incestoffer. Vi kan leva, vi behöver inte bara överleva. Vi behöver inte befinna oss på öppet hav.

Jag tänker på det Fredrik Backman skriver i Björnstad – en av mina favoritböcker – att det krävs inte mycket för att vinna. Det krävs bara allt.

Lite så har jag känt i min läkningsprocess också. Det har krävt allt av mig. Men jäklar vad det är värt det.

Det är värt det när jag ser mina gamla mönster och kan välja annorlunda. Det är värt det när något triggar mig och jag kan möta lilla Julia och få henne att känna sig trygg, istället för att bryta ihop. Det är värt det när jag kan se in i mina egna ögon i spegeln och säga ”jag älskar dig” utan att det känns ett dugg fånigt, eller osant.

Och det är värt det när jag märker att jag kan stötta andra på vägen mot att uppleva samma sak. När jag märker att jag i coachning och kurser kan använda min story, min läkning, min urkraft, för att ge hopp och vägledning till andra.

Så. Det här är inte en story om maktlöshet, ilska och att vara sviken av både vuxna och samhället i stort. Det ingår, absolut. Men det är en story om hopp. Kraft. Att försöka leva autentiskt och att våga börja känna sig tacksam för livet.

Det är det jag vill dela med er, här. Att det finns så jäkla mycket ljus även i mörkret.

Tack för att du har läst.