Together med Emelie Olsson

Emelie, när jag gjorde min research kring dig så får man ett intryck av att du, precis som jag, har en enorm vilja av att uttrycka det du varit med om. Jag delar din erfarenhet av att leva med missbruk i familjen och som vi nämner här ovan, så skriver du om allt du inte kan sluta tänka på. Är det därför du skriver, för att äga dina upplevelser? 
Jag har skrivit i hela mitt liv på ett eller annat sätt, sedan jag lärde mig att göra det. Skrivandet har betytt olika saker för mig i olika delar av livet, men den röda tråden som jag förstått långt senare, är att jag sökte känslomässig validering hos mig själv som jag aldrig fick av någon vuxen. Man skulle kunna säga det, att jag skriver för att äga mina upplevelser men på något vis även för att förverkliga dem. Jag har haft relativt lätt för att koppla bort mina känslor och på så vis distansera mig från vissa händelser, och genom att skriva tvingas jag ta itu med det jag faktiskt varit med om och inse att jag har blivit formad av det som hänt mig.

Som ung vuxen har du varit med om saker som man bara läser om i tidningar och dokumentärer. Hur gör du för att låta ditt huvud vila från det som själen går och bär på?
Min överlevnadsstrategi har alltid varit att acceptera att jag varken behöver, eller har någon skyldighet gentemot någon att ta in allt som händer. Hade jag gjort det under min tonår hade jag nog inte levt idag. En del dagar tillåter jag mig förstås att känna bottenlös sorg, men roten till sorgen kan lika gärna få mig att känna en oerhörd styrka, tacksamhet eller stolthet. Det låter krasst också och jävligt cyniskt, men barndomen är över, och jag har en skyldighet gentemot mig själv att bygga upp mig som människa så att jag undviker att göra samma misstag som mina egna föräldrar gjorde när jag en dag själv blir Mamma.

Jag tror varken själen eller huvudet vilar några längre stunder, jag lever med det. Sedan sållar jag mig till en av de som anser att man får skämta om allt, humor är och har alltid varit ett viktigt verktyg för mig att handskas med mörker. Min viktigaste lärdom har varit att förlåta och att göra det för att man kan och inte för att man måste, jag har förlåtit alla. För allt. 

Att drivas framåt har jag upplevt kan vara en ”biverkning” av det öde man tilldelats. Du är i mina ögon otroligt driven på alla sätt och vis, så vart kommer kraften ifrån och har den alltid funnits där?
Nu blev jag både rörd och blank i ögonen. Svårt med ett kort svar! Vi var fattiga oftast när vi levde med Mamma jag och min bror. Inte så att vi svalt direkt, men kronofogden knackade ofta på och elen stängdes av, vi fick köpa pizza på krita när det var kris och de som jobbade i matbutikerna brukade ge oss varor som ändå skulle slängas. Det knöt sig i magen av att behöva nya kläder och jag fick låna pengar av vänner för att vi skulle ha råd med mat. När jag var 15 började jag att jobba och har gjort det sen dess, jag har lustigt nog känt ett klassförakt mot det jag kommer ifrån. Vi var så himla annorlunda. Kungsbacka som jag däremot växte upp i, är en väldigt rik kommun med osunda normer, det gjorde inte saken bättre. 

Thomas Stenström sa i en intervju att det bästa drivmedlet är att undra hur logen på insidan av Debaser Strand ser ut. Så har jag nog känt, och med tanke på att jag finns idag och skapat mig ett rikt liv så har nog drivet alltid funnits, även om jag inte förstått det. Har velat in i ”fina” rum och jag har velat skapa en meningsfull tillvaro. Sedan har jag behövt vara en bra förebild för mina syskon, har liksom inte kunnat stå ut med tanken på att se dem i ögonen om jag också hade fuckat upp. De behövde mig. Sen skall jag inte ljuga, revansch är ett bra bränsle också. Också, min mamma gjorde många saker fel. Men något som måste ha sått ett frö i mig var att hon alltid sa att jag skulle bli president, eller politiker. Jag tänker på det ofta, det satte sig.

I ditt eget avsnitt i Missbrukspodden där du intervjuas av Åse Holmberg, så nämner du att det enda du tycker att du varit bra på är att vara en syster. Vill du förklara varför du känner så?
Mina första tio år i livet var bra. När jag sedan skulle börja forma min egen person fanns det inget utrymme för mig att ta reda på vem jag var, eller vem jag ville vara. Det var knappt så jag var någon, annat än ett känslokallt resultat av en destruktiv miljö. Mitt främsta fokus i hela mitt liv har varit att ta hand om andra människor, vad jag har velat har inte varit viktigt. Min framtid har inte varit min, precis som livet inte var mitt när det styrdes av min mammas missbruk. Jag var aldrig någonsin bäst på något, och desto bättre det gick för mig desto elakare blev min mamma.

Man kan säga att jag inte fick särskilt mycket uppmuntran när jag växte upp i kombination med att jag blev utsatt för en ganska komplex psykisk misshandel, och nu vet jag ofta inte när jag skall dra gränser. När räcker något? När är det bra nog? Det är inte att förväxla med prestationsångest, jag måste bara lära mig vissa saker som andra människor får med sig naturligt. Min lillebror kunde jag stötta när han själv blev sjuk i missbruk och min lillasyster som är väldigt mycket yngre än oss kommer jag göra allt jag kan för att hon skall känna sig villkorslöst älskad och vara en bra förebild för. Jag känner nog så för att det är så starkt rotat i min identitet att vara en syster. 

Du arbetar idag med musik, och precis som att ord verkar vara en del i din process framåt så funderar jag på vad musik har betytt för dig genom åren?
Musik har alltid varit ett sätt för mig att spara minnen till. Det är något jag varit besatt av, att skriva för att komma ihåg de bra minnen jag har. På samma sätt funkar musik på både gott och ont. Musik är en tidskapsel och jag är en hopplös nostalgiker. Den har hjälpt mig att känna det jag själv inte orkat sätta ord på.

Vi vet att det finns mängder av ”maskrosbarn” i Heja Livet, både de som har gått igenom svårigheter och som befinner sig där just nu. Vad vill du ge för råd till vuxna som har möjlighet att ingripa men kanske inte vågar? Vilka varningsignaler ska man hålla utkik efter?
Att vara ihärdig. Finns det något barn man misstänker inte må bra så skall man inte släppa det. Barn till missbrukare eller psykiskt sjuka föräldrar skyddar dem för allt de är värda. Ge inte upp med att fråga hur barnet mår och kontakta skola eller förskolan barnet går på om det känns svårt att kontakta socialtjänsten. Man har en skyldighet som vuxen att skydda barn, det kan vara läskigt att ingripa men det kan också rädda liv. Varningssignaler kan skifta, men små saker som skvallrar om att det inte står rätt till som att ha fel kläder för årstiden, barn som tar för mycket ansvar och som drar sig för att ta hem kompisar är sådant jag försöker hålla utkik efter. Det är svårare i familjer som bor i fina villor och har det gott ställt att misstänka att något ont sker bakom stängda dörrar. Vi kommer aldrig kunna skydda barn helt från destruktiva familjeförhållanden, det är något jag också fått lära mig att leva med.

Om jag säger framtid vad säger du då?
Ett livslångt arbete med mig själv där jag sätter mitt eget välmående först och vågar. Pretentiöst, men man får vara det har jag lärt mig. Jag kan göra karriär i min bransch om jag vill, men jag drömmer också om att skriva böcker och föreläsa för unga så att fler får en framtid som inte är definierad av det man kommer ifrån. En dag skall jag bli Mamma det är nog det enda som är helt säkert, jag längtar mycket efter att ge ett barn den villkorslösa kärlek alla barn förtjänar.