Together med Elsa, Cornelia & Ragnar

Hej! Vi vill börja med att säga Grattis till er och välkommen till världen Ragnar! Er fina pojke på 3 månader. Vi kommer återkomma till honom och föräldraskap, men först vill jag fråga vem är Elsa och vem är Cornelia? 
Oj – megasvår fråga. Kanske lättast om vi beskriver varandra? 

C: Elsa är så mycket. På alla sätt. Hon är driven, kreativ, spontan, utåt och väldigt rastlös men samtidigt den gosigaste, varmaste och mest kärleksfulla jag vet. Hon är liksom intensiv och mysig på samma gång – älskar det, älskar henne och älskar vårt liv ihop!  

E: Nu blev det omedelbart cheesy. Fast vår relation är väl i och för sig definitionen av cheesy, det passar sig bra. När jag träffade Cornelia jobbade vi ihop och jag blev helt betagen av människan direkt. Hon höll ett så galet högt arbetstempo, bossade runt praktikanter till höger och vänster och hade ett enormt fokus – SAMTIDIGT som precis alla älskade henne! Det är en ovanlig kombo, att både vara så otroligt likeable och ha tydlig pondus. Jag tillexempel har också tydlig pondus, men är en vattendelare i huruvida man tycker om mig som person eller inte. Cornelia lyckas på något sätt balansera båda förmågorna – och jag slutar aldrig undra hur hon gör det. Hon är den mest analytiska, klipska och älskvärda person jag vet.

Hur träffades ni? Var det kärlek vid första ögonkastet? 
C: Det kan man faktiskt säga att det var. Vi träffades för tre år sen – när vi jobbade med inspelningarna av Farmen. Jag hade två uppgifter den eftermiddagen. Jag skulle åka till inspelningsplats och ta med mig en kollega med teknik (Elsa) och teamets lunch. Jag hälsade på Elsa, vi hoppade in bilen, jag berättade att vi skulle stanna hos cateringfirman på vägen, vi rullade ut från parkeringen och då började hon prata. Vi hann åka hela vägen till inspelningsplats innan jag kom på att jag glömt maten och fick vända i ilfart. Farmen-tinget blev 30 minuter försenat och mitt jobbfokus var förlorat för resten av den sommaren.

Man har kunnat följa er väg till Ragnar genom podden Elsa och Cornelia gör barn, som handlar om hela processen med att skaffa barn genom insemination. Ni har även varit med i TV4 Nyhetsmorgon och pratat om ämnet. Var ni förberedda på att ni, och frågan, skulle få så stor uppmärksamhet som den fått? 
E: Jag är den av oss oftast tänker på att vi tillhör en minoritetsgrupp, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att intresset för två okända personers väg till barn skulle intressera så många! Kanske var jag naiv och trodde att processen är så normaliserad att det inte är av nyhetsvärde hur flator gör barn. Ack så fel jag hade! Jag trodde knappt att det var sant när vi fick frågan av Nyhetsmorgon om de fick följa vår resa parallellt med podden. Men vad tacksam jag är att vi fått använda deras plattform för att både normalisera och informera! Jag har varje gång förvånats över hur stort engagemang det varit i kommentarsflödena på nyhetsmorgons konton på instagram och facebook efteråt – på gott och ont. Det är synd att vi inte kommit längre än att det är så uppseendeväckande att två kvinnor bildar familj ihop, men det är fint att vi fått tid att synas på prime time och att vi fått så mycket kärlek från okända människor.  

C: Vi startade podden som en rolig grej. Vi fick SÅ mycket frågor, både av heterovänner och familj men också av andra flatpar som funderat på att starta skaffa-barn-process att vi tänkte att det skulle kunna vara ett sätt att samla information i realtid, lättillgängligt för alla som undrat. Det var också lite som en personlig dagbok och det kändes som en kul grej att dokumentera vägen till vårt första barn.

Vad var det svåraste i processen eller på resan?
C: Well, ingenting har kunnat konkurrera med den vedervärdiga graviditeten i sig. I vecka 6 fick jag diagnosen Hyperemesis gravidarum vilket gjorde att jag sen var sängliggande i fyra månader. Jag hade ett konstant illamående, bara jämförbar med den känslan man har i kroppen sekunderna innnan man ska spy när man är magsjuk. Ja, fast i fyra månader i sträck. Spydde hela dagarna och gick ner 10 kilo.

Cornelia, du födde Ragnar. Hur gick tankarna i vem som skulle bära barnet? 
C: Vi visste att vi båda ville bära barn och bestämde att jag skulle börja eftersom jag är fem år äldre. Elsa har fler fertila år kvar så att säga, så det föll sig naturligt. Vi vill gärna ha nummer två tätt, om möjligt! 

Elsa, hur kändes det att vara vid sidan om den fysiska processen?
Nu vet jag ju ingen annan sida av myntet så att säga, men det var ömsom fantastiskt och ömsom tufft. Cornelia mådde som sagt fruktansvärt dåligt i flera månader, och det var en absolut vidrig känsla att stå bredvid utan att kunna göra något eller ta på sig en del av måendet. Hon rasade i vikt, grät hela dagarna, drack sockervatten med tesked och hade ingen som helst livsgnista. Hon var bokstavligen en skugga av sig själv, och vi flyttade hem till hennes föräldrar i Värmland för att få hjälp och stöd av Cornelias mamma som är sjuksköterska. Att i det läget försöka se fem månader framåt och tänka att ”det här har ett slut” är svårt, särskilt eftersom den typen av illamående kan hålla i sig tills dagen barnet föds. Jag beundrar henne för att hon nu i efterhand faktiskt vågar säga att hon inte vill bära fler barn – för att graviditeten var som den var. Jag upplever att det fortfarande är lite tabu att prata om graviditeter i dålig dager. Varken jag eller Cornelia hade någon som helst aning om att det kunde vara så enormt fysiskt och psykiskt påfrestande att vara gravid – och var därför totalt oförberedda. Såhär i efterhand måste jag säga att podden var en tacksam ventil under de månaderna. 

Att se magen växa var däremot en emotionell fröjd. Det väckte så mycket känslor, och Cornelia var vacker som en dag när hon väl slutat kräkas och fått tillbaka lite rosor på kinderna. Alla tycker väl att ens partners gravidmage är det finaste man sett, och så även jag. Jag tror att jag har över tusen mag-bilder i min kamerarulle haha!

Hur var er relation med varandra under själva graviditeten? 
C: Det var bitvis tufft. Det är väldigt svårt att njuta av varandra när en bara spyr hela dagarna. Jag hade svårt med fysisk kontakt i illamåendet, och jag hade ju noll energi eftersom jag inte fick behålla någon mat. Vi har alltid varit otroligt fysiska och gosiga med varandra, och plötsligt kunde vi inte skeda på natten eller över huvud taget pussas på fyra månader. Man är ju inte jättesugen på att ge sin flickvän en puss när man har smaken av kräks i sin egen mun tjugofyra timmar om dygnet..

E: Ja, det var tvära kast. Jag brukar säga att det var tur att vår relation var på sin absoluta topp när vi blev gravida. Även om det var påfrestande månader så innebar det ingen ko på isen rent relationsmässigt. Vi är så galet kommunikativa, och räds inte att säga till när något inte känns hundra. Jag är väl den vars känslor åker mest bergochdalbana av oss två, och som tur väl är råkar jag också vara den som har ett behov av att sätta ord på varenda känsla jag känner. Det har gjort att ingen dipp i vår relation hållit i en längre tid, eller haft tid att bli ett riktigt hot. Känslor blir ju inte lika läskiga när man sätter ord på dem, så även om vi bitvis under graviditeten kände oss distanserade från varandra kunde vi logiskt konstatera att de känslorna var både befogade och okej.

Har er relation till varandra förändrats på något sätt sedan Ragnar ”flyttade in”?
C: Vi har ju inte mycket till ”egentid” tillsammans längre och det mesta under dagarna handlar om Ragnar rent praktiskt. Vi har absolut haft mer romantiska perioder… det skall inte stickas under stol med! Däremot skulle jag inte säga att vår relation förändrats till det sämre – den är bara… annorlunda liksom! 

E: Ja, absolut har saker förändrats! Men jag måste ändå säga att både vår relation och vi som personer ändå förändrats mindre än jag förväntade mig. Jag minns att jag sa något i stil med ”men gud, vi är ju fortfarande samma människor. Jag känner mig fortfarande som samma person som innan han föddes!” när vi kom hem från BB.

Har ni behövt tänka på frågan om ”den normativa papparollen” och hur har ni i så fall hanterat/hanterar den?
C: Vi har fått och får fortfarande mycket obekväma frågor om donatorn. De allra flesta menar inget illa utan är bara nyfikna men det är som att gemene person inte riktigt kan få ihop ekvationen mamma-mamma-barn. VARJE gång vi är på en tillställning eller träffar nya människor så får vi frågor som ”Vad vet ni om pappan?” eller ”Kommer han att få träffa sin pappa?”. Det är som att det inte räcker med två föräldrar om de inte är av olika kön.

Ni har pratat om att ni kan jämföras med heterosexuella par som försökt skaffa barn väldigt länge, då ni också måste ta hjälp av vården för att få barn. Hur tänker ni om den jämförelsen?
C: Vi brukar göra den jämförelsen när vi får frågor om Ragnars ”pappa”. Jag tror inte att heteropar som gjort IVF eller insemination med donerade spermier får frågor om deras barn ska få träffa sin ”pappa” – även om de gjort exakt samma behandling som vi. 

E: Nej precis. Samhället i stort är fortfarande så otroligt inkörda i mamma-pappa-barn-spåret. Jag blev faktiskt förvånad över att vi inte kommit längre, med tanke på hur otroligt vanligt det är idag att familjekonstellationer ser ut på alla möjliga sätt! I vår familj är vi två föräldrar, men två mammor – och då ”saknas” det i mångas ögon en pappa. Det gör att donatorn ofta benämns som pappa – fastän personen spelat precis samma roll som han skulle ha gjort om vi var ett heterosexuellt par som genomgick samma behandling. 

Vi har till och med hamnat i situationer där vi (med personer vi känner väl) behövt argumentera för att Ragnar faktiskt inte har någon pappa – utan att det är en donator. Det är bortom mitt förstånd att heterosexuella personer väljer att ta den diskussionen och börja argumentera, istället för att lyssna in och lära sig av oss vars liv och familjekonstellation det faktiskt gäller. Hittills har vi haft mycket tålamod och enbart svarat på alla frågor med god ton, men när Ragnar blir gammal nog att förstå vad det är som sägs kommer läget bli ett annat. Självklart kommer han från start få veta hur han blivit till – men frågor om ”när han ska få träffa sin pappa” ska han inte behöva få av okända vuxna människor. Jag behöver jobba på min rädsla för dålig stämning, och våga markera när ett samtal blir obekvämt.

Vilka är era bästa råd till andra samkönade par som vill skaffa barn? 
E: Var din egen faktakälla, och våga ifrågasätta systemet. Tyvärr har många instanser i vården dålig koll på vad som rent juridiskt gäller – och som vi förstått det har många regler ändrats många gånger på kort tid, så kanske är det därför. Vi gjorde ju vår behandling på en privat klinik i Falun, men finansierat av vården i Stockholm via remiss. Vi gjorde fertilitetsutredningen i Stockholm, och när vi sedan bad om att bli remitterade till Falun för själva inseminationen blev vi nekade. Vi hävdade vårt fria vårdval, och fick som svar att ”de alltid remitterade till Huddinge – och så var det med det”. Istället för att ta läkaren på orden fortsatte vi stå på oss, vilket ledde till att han blev illa tvungen att både googla och ringa samtal. Till hans stora förvåning hade vi rätt – och vi fick igenom vår remiss. Det finns en grupp på facebook som heter ”regnbågsfamiljer i väntan” – där har vi både fått och givit mycket information längs vägen.  

Till sist, vad tänker ni på om jag säger framtid?
Framtidsdrömmen, som vi ofta pratar om, är en gård på landet med fler ungar, hundar, katter, getter, höns och stora trädgårdsland. Det är ett liv långt bort från vår etta i centrala Stockholm och den hektiska tv-branschen, men kanske är det just det som är lockande. Att ha levt helt olika typer liv under sin livstid liksom. Och så är vi ju båda skogsmullar i grund och botten. Om Ragnar bara visste hur många korgar svamp han förväntas plocka under sin uppväxt, haha! 

*

Tack Elsa och Cornelia för att ni så öppenhjärtligt delar med er om er story!

Här kan ni lyssna på deras podd: Elsa och Cornelia gör barn

Och vill ni ser mer av hittar ni dem på Instagram:

@elsabratt och @acorneliae