Together med Christina Grimsell
I mina egna ord! – En berättelse om kampen för liv
STOCKHOLM Maj 2024
Christina Grimsell föreläser om sin livsresa, från att födas i ett av världens fattigaste länder, dessutom med en mycket grav läpp- käk- och gomspalt, till att adopteras till Sverige. Christina belyser ämnen som identitetssökande. samhörighet, utanförskap och mellanförskap. Nu delar hon sin starka berättelse, om kampen för liv, med oss på Heja Livet.
Vad är ett liv värt egentligen? Vad är mitt liv värt?
Frågor som följt mig under hela min uppväxt. Både med en känsla av förakt och bottenlös sorg. Men också oövervinnerlig stolthet och självkärlek. Hur går de motsatserna ihop kan man då undra. 1985 föddes jag i Sierra Leones huvudstad, Freetown. Den fria staden. Fristaden. Nästan lite komiskt att mitt liv startade just i Freetown. Jag kom till världen, frisk och stark överlag, men med omfattande missbildningar i ansiktet. Oddsen till överlevnad var inte direkt på min sida.
Jag föddes med en mycket grav läpp-käk-gomspalt. Även kallat LKG. Precis som i många länder runt om i världen, än idag, fanns också då en stark övertygelse och tro på ondskans hämnd i form av olika defekter hos människor. Man trodde även då på fullaste allvar att jag var ett djävulens barn, som anlänt för att förpesta och förgöra allt och alla som kom i min närhet. Ett djävulens verk som behövde utplånas fortast möjligast. Som om ett mirakel råkade det arbeta en väldigt speciell kvinna på detta sjukhus. Våra livsöden kom snabbt att flätas samman. Hon var nämligen den medmänniska som förbarmade sig. Istället för att tillåta att jag lämnades att självdö, blev hon min förmyndare. Med kunskap och kännedom om LKG, förstod hon att mitt läge var kritiskt. Den specialvård som krävdes för att återuppbygga de missbildade delarna av mitt ansikte, fanns inte tillgängliga i landet. Man skulle behöva hjälp från utlandet och det fort. Denna kvinna försatte inte endast sitt eget liv i osäkerhet genom att bli min förmyndare under mina första levnadsår. Likaså hennes familj och nära och kära utsattes för trakasserier och hot.
Men tiden gick och likaså gjorde min tillväxt. HUR det ens är möjligt att jag lyckades hållas vid liv i det landet, med de förutsättningarna, kommer att förbli ett stort mysterium för mig. Nästan tre år hann passera innan jag slutligen, med hjälp av organisationen Röda korset, lyckades få hjälp med en adaptiv process. Därefter, från min anknytning till mitt födelseland och den familj jag kände till där, kom dagen då man funnit en ny familj åt mig. Jag själv varken förstod eller kände behov av en ny familj. Jag trivdes fint med min roll i familjen och med mina syskon. Även om vi inte var biologisk släkt, så var de definitivt den enda kärleksfulla familjen jag kände till. Ett svenskt par som väntat i adoptionsförmedling, på att få ett barn, blev min nya mamma och pappa.
Strax efter att jag satte mina fötter på svensk mark, påbörjades en lång process under kniven, för min del. En process som fick sitt slut när jag nått 21-års ålder, från att jag var i treårsåldern. Att även växa upp i sjukhusmiljö, ger också en annan dimension till min barndom och uppväxt, när jag själv ser tillbaka på mitt liv. Jag tänker ibland på hur det var att växa upp i mindre samhällen och orter, som det enda utlandsfödda barnet. Hur min mörka hy inte uppskattades av väldigt många. Barn som vuxna. Hur mäktade jag med, som liten flicka, att växelbo in och ut från sjukhus och sjukhusskola, ibland långa perioder?
Sjukhuset kom att bli en plats där jag fann nya trygghets personer. Det är också den plats där jag många gånger under min uppväxt stod och funderade på oddsen för överlevnad, om jag skulle slänga mig ut från ett av fönstren. Inte för att jag egentligen ville. Jag var bara så otroligt trött på att behöva vara “sådär stark ständigt” och inte våga visa mig sårbar. Ibland kändes det som att mörka tankar och känslor bröt sig in i mitt hjärtas kammare och våldtog sig på mig, gång på gång.
Under uppväxten förföljdes jag av ständigt återkommande drömmar. Ända upp i ett ungt vuxenliv. Det var drömmar som vittnade om övergivenhet, återförening med min ”riktiga” mamma och pappa. Mardrömmar om utsatthet. Trots att det fanns flera glädjeämnen omkring mig i mitt ”svenska liv”. Min mormor var en av dem. Hon var den levande skyddsängeln som vakade över mig med ovillkorlig kärlek. Men trots det fanns det många frågor som sökte svar. Likaså många människor i min omgivning som ständigt frågade och undrade, när jag skulle åka hem till mitt apland, slavland och allt vad de kunde använda sin kreativa hjärnhalva till att uttrycka sig med.
Min livsresa kom slutligen till en slutdestination. Jag ville söka mina biologiska rötter. Framför allt ville jag få möte och återförenas med kvinnan som räddat livet på mig. Hur säger man tack? Känslan av tacksamhet var inte främmande för mig, sedan hela min uppväxt. Jag åt tacksamhet till frukost, lunch och middag. Den känslan tycktes finnas i överflöd och aldrig riktigt mätta heller för den delen.
När jag var tjugo plus, skrev jag ett mail till programmet Spårlöst försvunnen. Jag minns den euforiska känslan av lätthet när jag tryckte på skicka-knappen. Känslan och vetskapen om att NU lägger jag resten i ödets händer. Nu har jag försökt att göra det jag kunnat. En blandad känsla av lättnad och likgiltighet. Märkligt. Men nu blir det som det blir. Eller?
Det jag inte visste då var att det inte bara blev som det blev. Det blev som det var tänkt!
Jag brinner för att dela min adoptivberättelse med alla som av någon anledning vill lyssna, ta del av och även själv dela tankar och reflektioner kring ämnen som:
- Identitet
- Mellanförskap
- Självkänsla, självförtroende och självledarskap
- Om att våga lyssna till, tro på och följa sin inre kompass
Detta och mycket mera. Vi är alla människor och alla bär vi på en eller flera livshistorier, som hjälpt oss att forma de vi blivit idag.
Det finns så mycket statistik om allt det “mörka” med adoption. Inte för att på något vis förta det faktum att det till stor del kan stämma. Men jag känner också att berättelser av oss som faktiskt är adopterade är i minoritet ställt till all statistik skriven om oss. Kanske är det det på tiden att faktiskt våga lyssna till våra röster mer. Om våra egna upplevelser, lärdomar, frågeställningar etc. De måste få finnas i en trygg kontakt. Utan att syfta att behöva försvara, ursäkta eller dränkas i tacksamhetsskuld. Min adotionshistoria rymmer både otroligt mycket glädje och humor. Men också mycket annat, som inte känts okej att riktigt prata om. För att jag själv, som jag vet många andra, blivit påskrivna att man bara ska vara glad och tacksam över att man blev adopterad. Men tänk om livet inte blev så himla glamoröst som det var menat. För visst är det ju så att livet inte kommer med några som helst garantier.
Experience is my teacher
Om du vill veta mer eller komma i kontakt med Christina kan du besöka hennes webbplats eller kontakta henne via e-post.