Together med Bea Unenge Cronie

Hej, vem är Bea?
Hej, jag heter Bea och är 36 år. Född och bosatt i Göteborg, Har frilansat som art director inom mode i 8 år men är nu anställd. Jag är gift med Ottmar och mamma till Otis 6 år och trillingarna Leo, Bonnie & Francis 2,5 år.

Berätta gärna om hur ni gick från två, du och din man Ottmar, till att bli sex stycken i familjen på fyra år?
Först föddes Otis 2015 i Amsterdam, där vi då bodde. Några månader efter hans födsel flyttade vi hem till Göteborg och i samma veva upptäcktes hans medfödda hjärnskada som ledde till flera operationer, läkarbesök, diagnoser, rehabiliteringsbesök etc etc.

Vi kände att ett barn till vill vi i alla fall ha och påbörjade detta projekt 2018, följt av ett missfall. Kort därefter blev jag gravid igen. På ultraljudet i vecka 8 såg barnmorskan två hjärtan. Tanken hade nog aldrig slagit mig att det kunde hända (mig) och chocken var total. Vi fick sommaren på oss att smälta detta. Vi kunde ju i alla fall behålla den ny-leasade bilen och kände att detta skulle nog funka ändå. Vi hade ju inget val.

I vecka 12 var det dags för lite fler kontroller (i och med denna riskgraviditet) och vi bad om ett till ultraljud för att även visa pappa Ottmar (som inte var med vid det första UL) de två små. På ultraljudet såg vi dem sprattla omkring där inne. Men i slutet av undersökningen så såg vi något mer. Något som också sprattlade omkring. Var det moderkakan? Eller finns det något annat där inne som kan röra sig runt? Med egna hjärtljud. Detta fick bara inte vara sant. Barnmorskorna som blev extrainkallade blev nog också lite chockad och vågade inte bekräfta något. Men vi såg ju vad vi såg. Dagen efter var vi på en annan ultraljudsmottagning och vi frågade hur många han såg: Ett. Två. Tre. Vi skulle få TRILLINGAR.

Sedan väntade en riskgraviditet både för mig och barnen. Med ultraljud varannan vecka under hela graviditeten, en snabb viktuppgång på 30 kg, oro om att barnen skulle komma för tidigt, sjukskrivning etc. För att de tre små sedan skulle stanna inne de hela 34 veckorna planerades beräknat snitt 2 januari 2019. Då var min mage 10 veckor större, alltså som vecka 44. På en dag gick vi från tre till sex familjemedlemmar.

Hur hanterade ni beskedet om att ni väntade trillingar?
Total chock. Samtal till nära och kära med informationen om att ”De har hittat en till…”. Varje gång jag googlade något om att vänta trillingar så stod det ”menade du tvillingar”? Som att jag hade skrivit fel.

Sen var det ju bara att börja ladda för ”nummer två” och tvåbarnschocken som man blivit lite uppskrämd inför. Men som för oss plötsligt även bestod av barn nummer tre och fyra. Och alla inköp som behövde göras, gånger tre. När vi använde som mest nappflaskor gick det åt ca 40 om dygnet.

Kände du att du kunde vända dig nånstans och få stöd och hjälp efter graviditeten om livet som fyrbarnsmamma varav tre är nyfödda?
Neo och BVC var toppen. Vi försökte även se om vi kunde få extra hjälp från kommunen men det får man inte för trillingar nu för tiden.

Med tanke på kombinationen av trillingar OCH storebror Otis (med autism och intellektuell funktionsnedsättning etc) så finns det ju inget specifikt stöd för just annorlunda familjesituationer. Utan familj, släktingar och vänner hade vi aldrig klarat detta. Sen är ju trillinggruppen på facebook (för alla trillingföräldrar i Sverige) skönt att ha, de enda som kanske egentligen förstår. Där diskuteras hur man ska dela upp dem i skolan, hur man överlever och allt annat som inte går att googla sig till i vårt fall. Samt fina kontakter från andra trillingföräldrar på Instagram.

Kan föreställa mig att det mest av din tid går till familjen och barnen, hur hanterar du att även ta hand om dig själv, ha egentid?
Det värderar jag högt. Annars skulle jag inte orka ta hand om barnen eller vara en ok mamma.

När barnen är på förskolan så jobbar jag vilket kan upplevas som semester i jämförelse ibland. Jag försöker prioritera att göra saker som jag mår bra av. Vi har barnvakt varje torsdag kväll och går ut och äter själva eller med vänner, går på massage regelbundet, kör omvägar för gott kaffe, luncher med kompisar (även om jag egentligen inte hinner så är det värt allt), skaffar barnvakt så fort vi har behov, spelar tennis etc.

Vad har du för egna drömmar och vilka är dina drömmar för familjen?
Materiellt så drömmer om ett stort enplanshus utan trappor där Otis kan gå fritt i hela huset utan vår hjälp. Att Otis svårbotliga epilepsi ska försvinna och att vi ska få se vem han är utan sina mediciner som han tagit sedan han var 4 månader. Att han får ett bra liv.

Att få vara frisk och se barnen växa upp. Även om mycket är jobbigt så ser jag ändå fram emot allt som har med barnen att göra. Att köra dem och titta på deras olika fritidsaktiviteter är något som jag ser orimligt mycket fram emot. Kanske för att vi inte fått uppleva det med Otis på samma sätt. Mycket upplever vi ju nu för första gången eftersom det varit så speciellt med honom.

Vad är det finaste med att ha en stor familj?
Allt goss och all ovillkorlig kärlek (klyschigt men sant).Och stoltheten man känner över dessa små människor. Att få se dem växa upp och bli små egna människor är mäktigt.

Jag har svårt att tänka framåt (kanske pga allt med Otis) men kompisar kan ju säga; ”Åh, tänk era jular framåt! Tänk era söndagsmiddagar när barnen kommer hem med respektive”. Etc etc. Sånt finns inte i min värld. Än.

Heja dig otroliga Bea! För mer av Bea och familjen följ på Instagram @triplets_gothenburg