Krönika Oktober – Att misslyckas bättre - Heja Livet

Krönika Oktober – Att misslyckas bättre

Att misslyckas bättre

7 OKT 2021, STOCKHOLM

AV: SANDRA STADELMANN

”..Jag skrev mitt senaste inlägg i Heja Livet mars 2020, efter att ha kommit hem från Costa Rica mitt i en pandemi och till ett annorlunda Stockholm utan vare sig bostad, jobb eller pengar. Då skrev jag: “Nu, när allt är tyst och det inte finns något att distrahera mig med, tänker jag; var skulle jag kunna vara om ett par månader om jag investerar den här tiden till att göra det jag så länge har velat göra? Tillåta mig själv att växa som människa, vara kreativ, lära mig nya saker, utveckla projekt och företagsidéer, fördjupa mig i mina relationer och göra det som jag har gjort så många gånger förut; ömsa skinn.


Nu har det gått mer än ett år sedan pandemin bröt ut och så mycket har hänt! Jag har levt i en tillvaro av frustration, kreativitet, utmaningar, glädje, nyskapande och kärlek. Pandemin har skapat utrymme (tid) för en mängd olika saker som jag fortfarande håller på att landa i. Här kommer ett par tankar som jag skulle vilja dela med mig av till er. Jag har funderat mycket på hur det är att våga misslyckas och vad det innebär. Det är inte svårt att misslyckas, utmaningen är att misslyckas bättre!


“Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.” – Samuel Beckett


Om alla döljer sina misslyckanden, kommer vi känna att misslyckanden endast händer oss och ingen annan. Det är tufft. Och det är inte sant. Vi har alla “misslyckats” sedan vi var små, högt som lågt, men det är också när vi misslyckas som vi bygger karaktär. Vi blir bara bra på det vi gör mycket av är ett mantra som har hjälpt mig i många situationer och det är även en tanke som får mig att bli bättre vän med mig själv. Ett misslyckande definierar inte vem du är eller inte är. Hur du däremot tar dig an ditt misslyckande är av större betydelse och det är värt att ha med sig allt vi gör nu, leder till något sen. Prova igen, men testa att göra det lite annorlunda.
Utöver att våga misslyckas bättre, kan mitt pandemi-år sammanfattas med att jag har skapat nya möjligheter genom att ta kontakt. När jag kom hem från Costa Rica började jag arbeta med tysk kundtjänst för Klarna och var väldigt långt ifrån där jag ville vara. Men, jobbet betalade inte bara min hyra, utan gav mig också ett ekonomiskt andrum till att söka andra arbeten och skapa nya möjligheter. Jag vidgade mitt nätverk på sociala medier och LinkedIn. Jag mailade folk jag känner och inte känner i branschen, letade efter nya möjligheter i alla samtal och i allt jag läste, samt kommunicerade ut att jag sökte jobb på olika plattformar.

Att maila människor har blivit en hobby och jag älskar att skicka iväg ett “Hej, här är jag! Kul att mötas, jag tror vi skulle kunna bli ett grymt team”. Jag gillar att ta kontakt med folk och jag har blivit bra på det för att det är något jag har gjort mycket. Jag har ofta fått frågan om hur man vågar mer och mitt svar är alltid detsamma: Prova en första gång, och ha det som referens, sedan provar du igen, denna gång lite annorlunda (förhoppningsvis bättre) och efter ett tag kommer du att utveckla din förmåga att våga.

I början av november förra året fastnade jag i en klassisk Instagram-rabbit-hole och snurrade runt på alla möjliga personers profiler. Av en slump hamnade jag på min vän Elenis profil och såg då en kille i hennes flöde som hon är vän med. Jag frågade Eleni “är Jonathan singel”? Hon svarade “OMG JA JA JA JA!!! Ska jag styra en dejt”? Jag sa att jag kan styra det själv och fem minuter senare hade jag slide:at in på Jonathans DM med ett “hej, vad fin du är. Hur var din lördagsmorgon”? (kom ihåg, man blir bara bra på det man gör mycket av och jag har fått MÅNGA NEJ i mitt liv. Tanken på att Jonathan kanske inte skulle svara kändes därför inte särskilt jobbigt).


Jonathan svarade inom en timme och vi skrev på Instagram en hel vecka innan vi sågs på vår första dejt. Nu, 10 månader senare, bor vi tillsammans och jag är så kär att jag nog sprängs snart. Tänk om jag inte hade vågat skriva hej? Alla mina tidigare “misslyckanden” där jag fått ett nej, blivit dissad (eh, ghostad?) eller känna att det inte blev som jag tänkt mig har hjälpt mig att bygga karaktär. Och jag övar fortfarande varje dag på att våga misslyckas och vara modig.


Sammanfattningsvis, vi blir bra på det vi gör mycket av och att misslyckas är en bra sak. Genom att ta kontakt på olika (nya) sätt kan vi skapa möjligheter för oss själva och för andra. Ibland kan ett genuint “hej” ta oss väldigt långt och det är ok att testa sig fram. Det är när det känns utmanande som vi växer som människor och bygger karaktär. Min bästa vän Felizia Uggla brukar ställa mig frågan “vad är det värsta som kan hända”?
Ju oftare jag ställer mig den frågan och utmanar mig i svaret, höjer jag taket för vad som skulle kunna kännas som ett misslyckande.

Jag vill skicka med dig som läser detta att du har en otrolig kapacitet inom dig och om du inte vågar testa, då är det OK att be om hjälp. Vi blev inte bra på att cykla första gången vi tog av våra stödhjul heller.

Min förhoppning är att vi alla kan dela med oss av våra misslyckanden i denna grupp och lära oss av varandra. Vi har alla känt att vi har gjort misstag någon gång, men vi tog oss vidare och vad hände sen? Jag skulle bli väldigt glad om ni vill dela med er av hur ni har misslyckats bättre i kommentarsfältet nedan.

Skriv gärna till mig på Instagram @sandystadelmann och ventilera dina tankar kring detta.
Stor kram Sandy