Krönika November – Ny kropp, nytt liv?
Ny kropp, nytt liv?
9 NOV 2021, STOCKHOLM
AV: ANNIKA TAESLER
Han tog en långsam sipp ur ölflaskan och log. Naturligtvis var han medveten om att han såg bra ut, på det där sättet som garanterade att det bara skulle vara hans eget val om han gick härifrån ensam. Ändå var han vänlig snarare än dryg. Vi hade småpratat en stund, jag med vigselringen fullt synlig och båda lika anständigt korrekta som om vi varit varandras gammelmormor. När jag ursäktade mig för att gå på toaletten lutade han sig framåt, andades varm öllukt mot mitt öra.”Jag måste bara säga en grej”, sa han. ”Du är alldeles för snygg för att sitta i rullstol!” Orden snärtade som en örfil. Ändå visste jag att han hade givit mig en komplimang. Och jag borde verkligen hunnit vänja mig.
När jag för arton år sedan ramlade av en häst, bröt nacken och blev nästintill totalförlamad intalade jag mig länge att kroppen var det enda på mig som förändrats. Att jag inte kunde gå längre – eller klia mig på näsan, lyfta ett glas till munnen eller torka mig i rumpan när jag varit på toaletten – hade ingenting att göra med vem jag var. Desperat höll jag fast vid allt i mitt liv som fortfarande var normalt: min pojkvän, min musiksmak, min favoritchoklad, mina icke-funktionshindrade vänner. Samtidigt behövde jag inte mer än rulla ner på ICA för att märka hur omvärldens uppfattning om mig hade förändrats. De flesta vände besvärat bort ansiktet. Andra gjorde miner som var ömsom äcklade, ömsom skamlöst nyfikna. Många försökte inte dölja sin avsmak: busschauffören ropade ut i högtalarna att jag måste gå av, att jag tog plats från riktiga passagerare.
Mannen som knuffade till mig på uteserveringen fräste att såna som jag inte borde vara där. Flera år senare, när jag blev gravid, lät gynläkaren blicken glida misstroget mellan mig och min man. Hennes fråga var en enda. Var det här verkligen genomtänkt? De som ville muntra upp mig bedyrade alla vilken inspiration jag var. Slutklämmen var alltid densamma: ”Om jag hamnade i rullstol skulle jag fan ta livet av mig!” Varje gång brände det i halsen.
Det spelade ingen roll om jag just landat ett bokkontrakt, om jag fortfarande var solbränd efter min smekmånad eller om jag hade en grym hårdag. Allt jag en gång varit – mitt kön, min röst, min personlighet – hade krympt ihop till bara en kropp. Och inte den jag var van vid, som kunde dra fingrarna genom håret eller förstulet lägga benen i kors för att få självkänslevärmande ögonkast tillbaka, utan en som gjorde mig till något helt annat. En icke-kapabel. Avvikande. Handikappad.
Kroppen var inte ens min privata längre. Handläggare kom hem till mig, satt runt mitt köksbord och begärde att få veta hur lång tid det tog för mig att bajsa och hur skadan påverkade mitt sexliv. Domstolar slog fast att vi som använder personlig assistans inte har rätt att sminka oss eller gå ut när vi vill. På TV:n dundrade politikerna att vi kostar alldeles för mycket pengar. Människor som jag berövades all värdighet, sina mänskliga rättigheter – och tog livet av sig.
I dag är vi två miljoner människor i Sverige som har en funktionsnedsättning. Än så länge. Bara omkring femton procent av alla skador och sjukdomar är medfödda, och vi andra förvärvar dem under livet. På engelska finns begreppet TAB, Temporarily Able-Bodied, om människor som ännu så länge sluppit någon allvarlig olycka eller sjukdom. För: hur framgångsrika och lyckade vi än är går ingen av oss säker. Det räcker att jag halkar i duschen för att jag ska bli förlamad eller förlora ett eller flera sinnen.
Funktionshinder är den mest opålitliga sociala kategorin, som attackerar våra liv när vi minst anar det. Det där orkar vi såklart inte tänka på till vardags. De allra flesta av oss har istället ständigt pågående projekt att förändra och förbättra våra kroppar, och distanserar oss från allt som faller utanför det ”normala”.
Föds och dör gör vi på sjukhus, våra kladdiga småbarn lämnar vi på förskolan och våra förvirrade gamla på hemmet innan vi hastar vidare till nästa spinningpass och Zoom-möte. Den vanligaste kommentaren av blivande föräldrar är ”Vi bryr oss inte om ifall det är en pojke eller flicka, så länge det är friskt!” Vår tolereras för det oförutsägbara blir allt mindre. Kanske är det också därför det inte syns några Disabled Lives Matter-händer knutna i luften, som vi inte har något invalid-Pride eller varken en riksdagspolitiker eller TV-programledare med en synlig funktionsnedsättning. Inom populärkulturen är det bästa vi kan hoppas på att någon Oscar-sugen filmstjärna sminkar ner sig, och snubblar och dreglar sig raka vägen till den åtråvärda statyetten (som hen naturligtvis mottar tillbaka i sin vanliga, over-the-top-allt-annat-än-defekta styling). Kanske.
Den största, viktigaste – och svåraste – lärdomen har jag dock gjort själv. Jag skäms inte längre. Inte för min kropp – och inte över att tillhöra en grupp som politikerna envisas med att utmåla som ”samhällets svagaste”. Inte en sekund till tänker jag tro att mitt liv är mindre värt än era, bara för den där sekunden för arton år sedan. Erik har inte mindre rätt till sin mamma. Martin till sin fru. Min mamma till sin dotter. Och jag själv har, faktiskt, inte mindre att bidra med. Snarare vägrar jag tro att vi har det så här med flit, eller att kampen för värdighet redan är förlorad. Jag hoppas ni är med mig på slagfältet.
*
Välkommen till min Instagram! @annikataesler
