Krönika Mars
Skavsår
18 MARS 2022, STOCKHOLM
AV: EMELIE OLSSON
När jag lägger handryggen mot pannan är den kall och dyngblöt av svett. Klockan visar 05:46 när jag kisar mot telefonen klarvaket, och jag konstaterar att jag har många timmar att sova, och kan andas ut av lättnad när minnet av drömmen jag väcktes av tränger sig tillbaka in i min nattdimmiga hjärna som en inbrottstjuv. Jag river ner muren av kuddar mellan mig och min sambo och kör ner fingrarna i hans lockiga hår som frisyren vore min snuttefilt. I min dröm, i min mardröm, var året 2012 igen och hela livet jag lyckats få till existerade inte. Allting var bara en lycklig dröm om framtiden i en dåligt castad kortfilm. Alla människor jag mött var påhittade, jobbet jag hade existerade inte heller och värst av allt, fanns det ingen framtid. Precis som det var då.
När jag slutligen vaknar för att stiga upp kan jag inte skaka av mig drömmen och året är fortfarande det fasansfulla 2012 i varenda cell av kroppen. Två koppar kaffe in har jag betat av 25 mail, släckt tre bränder och svurit över hur svårt det är att förstå sig på amerikansk företagskultur. I ett parallellt universum, eller skall man säga i mitt förra liv, har jag sovit till kl 14:15 och stirrat in i min egen spegelbild i 25 minuter för att försöka få någon slags känsla av verklighet. Att jag fortfarande finns där. Dagen innan har tre poliser med knarkhund knackat på för en husrannsakan och hela natten har varit ett panikslaget helvete. Mina kinder är sönderbitna av desperata försök till ångestlindring och jag vadar fram bland tvätt och ser silverfiskarna röra sig i förföriska mönster på badrumsgolvet bland smutsiga underkläder och handdukar. Jag skriver i min dagbok “Jag vill inte leva i det här längre. Jag står inte ut. Jag vet inte hur jag skall ta mig ur det här. Det kommer alltid att vara såhär. Jag vill inte leva mer. Värst av allt. För varje dag som går får jag mer skit att se tillbaka på.”
Telefonen ringer och jag väcks ur min dagmardröm. Det är en förfrågan om att föreläsa på ett universitet. På min bucketlist jag skrev när jag var 18, skrev jag “att föreläsa”. Då trodde jag nog att det skulle handla om mitt liv, om jag överlevde, inte i egenskap av en expert på ett företag jag varit med och startat upp. Jag skrev inte det på listan för att det var någonting jag trodde att jag skulle göra, jag skrev det för att det var precis sådant jag tänkte att man skrev. Precis som jag skrev “att hoppa fallskärm”. I detta livet känns mitt parallella, före detta liv alldeles imaginärt. Någonting jag fantiserat ihop. “Det är sjukt att så mycket saker hänt dig”, säger folk till mig, som om jag hittat på. Har jag hittat på alltihop?
Det är inte roligt, eller enkelt att prata om klass eftersom de som kan sållas till en klass sällan kan relatera till den andra eller överhuvudtaget möts i det verkliga livet. Ingen vill prata om det. I arbetarklassen finns det inte tid att ägna sig åt självförverkligande, man får inte resa och se världen och går därmed miste om upptäckandet.
Att studera vid universitet är inget givet samtal vid middagsbordet och när man fyller 18 har man knappast fonder i sitt namn. Man ser möjligen på medel och överklassen som bortskämd, men mycket mer tid än så att reflektera över det har man inte. Medan övre och medelklassen har gott om tid åt att ställa sig frågan varför en singelmamma till tre barn som jobbar skift i hemtjänsten inte “bara skolar om sig till något bättre betalt?”, följt av påståendet att “pengar gör en ändå inte lycklig”.
Jag har hört det, jag har sett det, jag har vuxit upp med skammen i att fråga om pengar till nya kläder. Med att ta pizza på krita i början, slutet och mitten av månaden. En i personalen på vår lokala Hemköpbutik kunde ibland vid kassan räcka över en påse godis, chips eller till och med prinsesstårta. Jag förstod att han ville ge oss någonting vi inte hade råd med. Om det var pinsamt? Det var bättre än när vi fick checkar från socialtjänsten att köpa mat för. Jag skämdes ganska sällan eftersom jag bestämde tidigt för att äga det, och till och med på vissa sätt göra det till en sport att handla mat för en vecka till hela familjen för 57kr.
Trots att det nu är ganska sedan jag behövde känna ekonomisk ångest, annat över att jag inte sparar tillräckligt och ibland spenderar för mycket pengar vilket är i allra högsta grad ett privilegierat problem, så kollar jag fortfarande varenda prislapp i butiker och tycker att alla plagg som kostar mer än 150kr är rakt av ett rån. Det är först när förändringen skedde, när nu alla mina vänner gått på universitet och jag själv har en lovande karriär på något outgrundligt vänster som jag förstår att alla inte kollar priset i matbutiken eller har stenkoll på vad ett paket mjölk kostar. Alla har inte behövt panta burkar för att ha råd med ett paket pasta. De har inte behövt knacka på grannen för att fråga om en tjuga eller gjort en segergest mot taket när de hittat en bortglömd tia i en jacka som inte använts på ett tag.
Nu ligger tior överallt i mitt hem utspritt lite här och var och tanken på att jag har ett sparkonto, om än skralt, där det bara ligger pengar kan ge mig overklighetskänslor jag inte kan skaka av mig genom att stirra mig själv i spegeln i 25 minuter. Jag kan definitivt säga att pengar gjort mig till en lyckligare person, det är enormt svårt att vara lycklig i socioekonomisk utsatthet. För vad är ditt liv, utan resorna där du får koppla bort vardagen, middagarna, dina prenumerationstjänster, hemmet som du gjort till ditt, din träning, de kläder du kan köpa som gör att du känner dig mer som du, frisörbesöken, ansiktsbehandlingarna, blommorna du köper och ställer på ditt köksbord. Vem är du, när du vaknar kallsvettig mitt i natten för att du inte vet hur du skall betala hyran? När ditt barn behöver gå i för små skor som skaver sönder fötterna, för att du inte har råd med nya?Ljug inte för mig och säg att du vore lycklig då.I somras hoppade jag fallskärm..”
*
Stort tack Emelie för dina ord!
Instagram – @Emelieolssons.se