Krönika Maj – ”Jag sket inte i vad de sa”
En krönika om att få ADHD-diagnos i vuxen ålder
9 MAJ 2021, STOCKHOLM
AV: FRIDA LARSSON
Det finns inga rena trosor och mjölken är slut. Min dotter säger att det inte gör något. Hon kan ha trosorna en dag till och dricka vatten till sin smörgås. Jag har inte bokat tvättstugan, och tänker att jag måste springa över till HM på lunchen och köpa trosor i storlek 110/116. Eller vad har hon för storlek nu? 122/128? Jag vet att du gör ditt bästa, säger min kloka flicka när jag ber henne om förlåtelse och förbannar mig själv. Hon har rätt. Jag gör mitt bästa, men hur jag än försöker så får jag inte ihop det. Livet.
Och jag är trött. Alltid så trött.
Jag är sju år och har precis börjat i första klass. Det är roligt. Jag lär mig snabbt att läsa och skriva och annat som jag tycker är roligt. Räkna är inte roligt, så när de andra barnen räknar så ritar jag istället. Eller går omkring i klassrummet och pratar med kompisarna. Eller vässar upp en hel penna i den elektriska pennvässaren på katedern. Förra året gick jag i lekis. Då fick jag sitta i skamvrån nästan varje dag. Jag vet inte riktigt varför. Mina föräldrar förstår inte heller och de grälar på mig och säger att jag måste göra som fröken säger. Jag gör som fröken säger, men locket på min bänk går ändå inte att stänga, och i matteboken förblir talen oräknade.
Jag är 16 år och har börjat på gymnasiet. Jag går Estetisk linje och älskar det. Jag träffar nya kompisar som också gillar dans, musik och teater. Jag får bra betyg i alla estetiska ämnen och svenska. De andra ämnena går sådär. Jag glömmer när vi ska ha prov, läxor och gympakläder. På högstadiet fick jag etta i syslöjd. Dels för att jag klippte i en synål med en nyslipad sax, dels för att inget jag påbörjade någonsin blev klart. Den vanligaste meningen lärarna säger till mina föräldrar när de ringer hem är ”Frida KAN om hon bara vill!” Men det stämmer inte. Jag kan inte alls, fast jag vill. Vara normal. Jag tänker att jag nog kommer bli normal när jag blir vuxen. Alla andra i familjen är ju det.
Jag är 27 år och bor med min kille. Vi skrattar nästan hela tiden, men vi bråkar också. Oftast bråkar vi för att det är så himla stökigt hemma Jag vill ha det fint, men det går inte. Mina kläder ligger överallt och jag missar att betala räkningar som har hamnat underst i någon hög av teckningar som jag gjorde när jag egentligen skulle diska. Vi får en bebis. Jag älskar att vara hennes mamma, men jag är rädd hela tiden. Rädd för att glömma något viktigt. Jag blir inte den, av en kvinna, förväntade projektledaren i hemmet. Jag kämpar snarare för att hålla ihop överhuvudtaget. Förhållandet tar slut. Omgivningen tycker att jag är en slarver.
Jag är 32 år och bor med min dotter. Jag glömmer ofta att boka tvättstugan, köpa mjölk, laga mat, anmäla VAB, äta, vila. Kaoset eskalerar. I och utanför mig. Jag är duktig på jobbet. Jobbet är min livlina och jag jobbar nästan jämt. Jag är glad och social. Jag har många vänner men ingen känner till min situation, för den kan jag inte förklara. Ens för mig själv. Jag hade behövt ett körkort, men det har jag aldrig lyckats ta. Jag minns aldrig hur man ska starta bilen när jag hoppar in i den. Jag hade en cykel, men den glömde jag utanför jobbet och den är borta nu. När jag dricker alkohol känner jag mig normal. Då kan jag ta tag i saker och slutföra dem. Tänka en tanke i taget. En liten stund. Sen blir det oftast för mycket, och motsatt effekt. Ibland vaknar jag med ett ryck på natten, är genomsvettig och tror att jag ska dö. Det är ångest. Men det vet jag inte än.
Jag är 37 år och lever i en parrelation. Vi bråkar mycket. Mest för att det är så rörigt hemma och för att jag fortfarande inte klarar av att vara familjens projektledare. Vi får en bebis. Jag älskar att vara hans mamma, men nu är jag livrädd. Jag vågar inte gå ut med honom. Tänker att jag ska glömma honom någonstans, glömma att ge honom mat. Inuti mig råder nu kaos. Jag kämpar med rutiner som inte finns. Släcker bränder. Undrar om jag håller på att bli galen, eller om jag redan har blivit det.
För första gången i livet söker jag hjälp. Säger att jag inte orkar mer. Jag blir tagen på allvar och får komma direkt. Ganska snart får jag remiss för utredning av ADHD. Kötiden är två år. Förhållandet tar slut
Jag tänker att jag är omöjlig att älska.
Jag är snart 42 år och jag skriver den här texten. Min historia är lätt att berätta, men också oändligt svår. Den är utlämnande och hudlös. Det går inte att försköna bristen på rena trosor. Det finns inget vackert med tomma mjölkpaket. Samma år som jag skulle fylla 40 fick jag diagnosen ADHD/ADD. Svår. Det fanns inte mycket att gå på sa utredarna. Ingen dokumentation, inga journaler att söka svar i. Inte en enda liten notering. Jag har aldrig varit i kontakt med vården eller sociala myndigheter. Aldrig varit utåtagerande, hyperaktiv, våldsam eller självskadande.
Bara osynlig.
Att få diagnosen var lättnad och sorg på samma gång. Lättnad över att få ett kvitto på att jag faktiskt inte är en slarver som bara skiter i allt. Att jag inte hade kunnat göra annorlunda. Att jag har gjort allt jag kunde göra. Sorg över den lilla Fridan som blev oskyldigt dömd till en lekis och skol-tid i skamvrån.
Trots att jag fortfarande kämpar med att acceptera mina begränsningar, har jag ett mycket enklare liv nu. Jag har medicin som gör att jag fungerar mycket bättre. Jag har verktyg som jag kan använda mig av för struktur och ordning.
Jag tillhör ett npf-team där jag alltid känner mig prioriterad och förstådd. (Och jag vill att du som läser det här och känner igen dig själv eller någon annan ska veta att det inte alls är hopplöst. Tvärtom)
Idag är ensamstående och driver ett eget företag, något som hade varit helt otänkbart bara för några år sedan. Jag lär fortfarande känna hon som jag är och som jag alltid kommer få leva med – Och hon är faktiskt ganska härlig.
Fridens liljor // Frida
*
@lapetitefridalarsson på Instagram