Krönika Maj – Att förlora ett barn - Heja Livet

Krönika Maj – Att förlora ett barn

Att förlora ett barn

5 MAJ 2020, STOCKHOLM

AV: ELEONORA VON ESSEN

”Shit happens” 

När jag gick till dagis för första gången efter att det hände var det en mamma som kramade mig och beklagade sorgen. Hon hade en intensiv blick och backade inte undan, som andra gjorde. Som jag själv gör när jag möter någon som bär sin smärta som en krispigt ny och alldeles för färgstark kostym. ”Så fruktansvärt. Jag är så ledsen för er skull.” Det sa mamman, med mina axlar i ett fast grepp och massor med äkta medkänsla i blicken som sökte min. 

Vad svarar man på det? 

Jag hade en knapp vecka tidigare fött fram vår son Frank som dog i min mage i vecka 39. Sorgen var rå, fysisk och brutal. Jag hade ett gapande hål i mig, bildligt och bokstavligt talat, och det värkte så enormt. Han var min nummer tre och vi var många som längtat efter honom men det var bara jag som kände honom. Bara jag som tolkade hans rörelser i magen, visste vem han var, visste när han sov, hickade, lekte, visste hur han kändes när han var levande och när han inte längre var det.

Jag ringde till BB den där morgonen när jag gjort andningsövningar och insett att han inte längre rörde sig, inte svarade på mina signaler. Kvinnan i luren tyckte att ”Det är okej för bebisar att sova ibland, vet du” var ett bra och lugnande besked när jag uttryckte min oro, men det var det inte. Jag visste att Frank inte sov. Min man Christian var inte särskilt bekymrad, men vi åkte in och fick ett vant här-kommer-ännu-en-orolig-mamma-vi-måste-lugna-bemötande. En sköterska drog ett CTG-band runt min mage, lyssnade och konstaterade nöjt: ”Dääär har vi hjärtljuden!” Jag hann uttrycka min förvånade lättnad innan en ny sköterska kom in, lyssnade och sa att det var mina hjärtljud som hördes, inte bebisens. 

Jag visste att jag skulle bli tvungen att föda honom. Att jag inte skulle tillåtas att få Frank barmhärtigt och smärtfritt utplockad ur min kropp med kejsarsnitt. Jag hade läst i en bok om hur det går till när sådant här händer. Christian grät förtvivlat, han förstod ingenting. Jag var tyst och kall och förberedde mig redan på det vidriga som skulle komma samma kväll. Ungefär ett dygn senare sa vi farväl till vår pojke och åkte hem från BB, tomhänta. Jag kunde äntligen tillåta mig att kollapsa och gå i tusen bitar. 

Vi hade skrivit och förklarat vad som hänt för dagispersonalen som hade hand om våra två äldre barn, fyra och sex år gamla, och ryktet om deras dödfödde lillebror hade spritt sig. Den medkännande mamman ovan, hon hade följt vår graviditet och hon var minsann inte feg. Så hon höll mig bestämt och såg mig stint i ögonen efter beklagandet, och jag letade desperat efter ett svar värdigt detta mod, denna osvenska rättframhet. Det jag till slut klämde ur mig var kort och koncist: ”Shit happens.” Jag kom inte på något annat. Mamman kom av naturliga skäl av sig något och såg förvirrad ut. ”Det är ju det värsta som kan hända”, upplyste hon mig, ”det absolut värsta”. 

Och det är det ju, om man är gravid. Men redan under förlossningen tänkte jag att det varit värre om det varit något av barnen jag redan hade som jag förlorat. Eller om jag inte haft några andra barn. Eller om jag väntat på det här barnet i åratal, kämpat med IVF. Eller om jag inte haft min man och mina systrar. På så många sätt hade det kunnat vara värre. Min smärta och min längtan efter Frank var så stark att jag trodde att jag höll på att förlora förståndet, men jag kände samtidigt en oändlig tacksamhet för allt jag hade kvar. En kraftfull och stärkande tacksamhet.  

Frank gav mig vetskapen om att jag klarar precis vad som helst. Jag gick sönder när han dog men lappade ihop mig själv och nu är jag hel igen, om än annorlunda ihopsatt. Saker funkar inte alltid som de ska men jag är starkare än någonsin och samtidigt mjukare i kanterna. Skrattar inte lika ofta men alla skratt betyder desto mer. Jag oroar mig mindre för de andra barnen än jag gjorde innan för jag har lärt mig att oro inte hjälper ett endaste dugg och att vi överlever allt vi inte dör av. Att en förlust traumatiserar men att den också bygger nytt. Att smärtan dämpas med tiden och aldrig försvinner helt, men att den inte bara gör ont utan också gör oss till bättre människor. 

Till slut kom en lillebror, han anlände på samma BB ungefär ett och ett halvt år senare. Han är en solstråle som inte funnits om vi fått behålla Frank. Vi är lyckligt lottade. Vi är rika. Franks plats i mig kan inte ersättas av någon och min förlust som mamma kan ingen dela, den är min egen. Den bär jag ensam. Och jag bär den med mig för alltid, vidare, framåt, med kärlek.

Foto Linda Prieditis