Krönika Juni – De frågar inte längre - Heja Livet

Krönika Juni – De frågar inte längre

De frågar inte längre

11 JUNI 2020, STOCKHOLM

AV: JENNIE HILLI SJÖQVIST

De frågar inte längre. De slutade någon gång runt den tjugonde födelsedagen. Släktingarna på julafton, de välmenande vännerna och de nyfikna kollegorna. ”Har du träffat någon? Dejtar du? Ingen alls? Det kommer. Det kommer när du minst anar det. Vänta bara. Så snart du slutar tänka på det dyker den rätta personen upp.”

Någon gång runt den tjugonde födelsedagen gav de flesta upp hoppet. Hoppet som jag inte visste att jag förväntades ha. Det som jag förstod var norm när klasskompisarna frågade chans, lekte ryska posten och gick hand i hand till matsalen. När de presenterade pojkvänner. När de pratade om sex och alla relaterade. När pojkvänner blev sambor. De frågade fortfarande då. Nu har de slutat, men det hänger alltid i luften. När alla har kastat upp sina kärleksliv på bordet och undrar: Du då?

Jag är 24 år och singel sedan all tid tillbaka. Men det där borttappade hoppet om en parrelation har aldrig varit en sorg. Jag har aldrig längtat efter en kärleksrelation, aldrig hånglat upp någon på ett dansgolv, aldrig dejtat. Aldrig ens varit ihop med någon på mellanstadiet (min kompis frågade chans på en kille åt mig en gång i årskurs fem, men han sa nej och ingen var mer lättad än jag).

Jag har aldrig önskat mig ett förhållande. Samhället har däremot alltid önskat mig ett. Och helt ärligt. Samhället gör det inte helt enkelt att leva utanför par-relations-normen. Jag känner hur hela grejen kryper närmare och närmare: parmiddagarna, husköpen, familjeabonnemangen och stolen på långsidan av middagsbordet. Det är svårt att se en annan framtid. Alternativet till tvåsamhetsnormen verkar vara ett omkringflackande, äventyrligt liv i hippiekollektiv i en storstad. Jag önskar mig inte det. Jag vill bara ha ett helt vanligt Svensson-liv, fast utan tvåsamhetsgrejen. På valblanketten för det relationsfria livet står följande: ge upp och anamma par-relation-Svensson-livet, välj ett runt-resande liv som digital nomad eller vänj dig vid att betraktas som en tragisk person. 1, X, 2. 

Även i de mest politiskt korrekta kretsarna, där varje norm ifrågasätts, allt från självklarheter som heteronormen och patriarkatet till huruvida det borde vara accepterat att äta mjölkprodukter eller inte, även där står par-relations-normen stark. Hur politiskt korrekt samtalet än är så hör jag ändå: ”Det kommer. Oroa dig inte”. Jag känner mig alltid som ett barn då. Någon som vuxenvärlden klappar på huvudet och säger ”det förstår du när du blir stor”.

Par-relationsnormen, likt heteronormen och alla andra konventioner, är ständigt närvarande i såväl vardagen som kulturen och historien. Skillnaden är att de flesta andra normer belyses och ifrågasätts. Men när läste du senast en bok som inte kretsade kring kärlek? När såg du en film som inte handlade om kärlek? När hörde du en låt, såg en teater? Låt oss ta en snabb titt på topplistan på Spotify. Topp tre i Sverige i skrivande stund: 

”Men jag kan inte vara i samma rum som dig. Utan att jag tappar andan.” ”I been on my own for long enough. Maybe you can show me how to love” ”Jag vet att du vill va med mig. Men du vet inte vad du ger dig in på” 

Jag tänker inte skriva plakat där jag förordar ett liv utan par-relation. Det kan förstås vara toppen med par-relationer. Jag önskar bara att det fanns andra synliga verkligheter. Lyckliga verkligheter, även utan kärleksrelationen som mittpunkt. 

Tills vidare är jag glad att de åtminstone har slutat fråga. Och längtar tills frågorna ställs annorlunda.