Krönika Juli – Rotlöshet

Rotlöshet

7 JULI 2020, STOCKHOLM

AV: HANNA STJERNSTRÖM

Jag adopterades när jag var sju veckor gammal. Innan mina föräldrar åkte till Vietnam för att hämta mig fick de höra att vietnamesiska adoptivbarn brukar vara väldigt små, ibland för tidigt födda, så när de skulle handla barnkläder innan resan köpte de små, små storlekar.

Det visade sig att jag inte alls var en liten baby. Istället var jag en väldigt stor baby och de mössor de köpt i spädbarnsstorlek såg ut som små broderade partyhattar på mitt stora huvud. Mina föräldrar visste bara hur gammal jag skulle vara när de hämtade mig, men det fanns ingen information om mina biologiska föräldrar så de visste inte hur stor jag skulle vara som baby. Det var inte som historierna från kompisar som berättade att de var jättesmå när de föddes – precis som deras föräldrar var.

Tillsammans med mina föräldrar åkte jag till Sverige, närmare bestämt Kiruna, som blev mitt hem. Där bodde jag, levde och växte tillsammans med mina föräldrar i tre år innan vi åkte tillbaka till Vietnam för att hämta min lillebror. Jag hade en bra uppväxt. Jag bodde i ett mintgrönt hus med vinröd ytterdörr i slutet på en gata med vändplats. Jag spelade brännboll med grannbarnen, byggde snögrottor i en stor snöhög som alltid skottades upp i slutet på gatan och klättrade i träd i den park nedanför vårt hus som inofficiellt kallades kiss-och-bajs-parken.

Något som många kanske inte vet är att under kirunabornas fötter så ligger världens största underjordsgruva för järnmalm. Denna naturtillgång byggde Kiruna för över hundra år sedan och är än idag stadens hjärta. Malmådran har skapat cirkulation och utbyte mellan staden och världen. Cirkulation av människor som flyttar till Kiruna för att arbeta i gruvan och människor som flyttar ut för att upptäcka världen. I mitten, som en ryggrad som håller ihop staden, finns människorna som stannar kvar.

De som arbetar i gruvan, i affärerna, i kommunen, som tar hand om den vidsträckta naturen som omringar staden och som bor i husen som snart kommer att rivas. För det är samma gruva som tvingar staden att flytta tre kilometer österut. Den stora ådran av malm som håller uppe den vidsträckta, fantastiska naturen kommer att förändra staden och dess invånare i grunden för nu, för första gången i världshistorien, kommer en stad att flyttas.

Att jag är adopterad var aldrig något jag tänkte på som liten. När andra barn frågade mig om jag längtar tillbaka till Vietnam förstod jag aldrig vad de menade.

Jag hade inga minnen från Vietnam, utan Kiruna var mitt hem och mina föräldrar var min familj från vilka jag har ärvt många av mina karaktärsdrag. Jag har ärvt min mammas givmildhet och självständighet, och min pappas humor och händighet. Rotlösheten fanns aldrig där när jag var barn eftersom min familj och mitt hem var mina rötter.

Men i somras när jag i vanlig ordning besökte min hemstad hade mina föräldrar fått papper som sa att inom två år är det dags för deras hus att bli uppköpt av gruvan. Det betyder att de kommer kunna vara hyresgäster i vårt hus tills det är dags att riva det. Det var en påminnelse om att en dag kommer mina barndomskvarter inte att finnas kvar. I stället kommer de att vara en del av det gruvan kallar för Gruvstadsparken. Stora områden där människor inte får bo, men som kommer nyttjas som park.

Idag är jag 25 år och känner för första gången en rotlöshet. En känsla av att platsen där den jag är idag byggdes upp, sceneriet för min barndom, inte kommer att finnas kvar när jag blir äldre. Om jag en dag får barn kommer jag inte kunna peka på platserna där jag spelade brännboll, byggde snögrottor och ramlade ner från träd i hundbajs. De långa biologiska släktbanden har aldrig funnits i mitt liv, men livet kring de här barndomskvarteren var min historia som jag kunde bygga med min familj.

När de platserna inte längre finns kvar, vart är mina rötter då?